Territorialism, även känd som statism (men inte att förväxla med en annan trosuppfattning som också kallas statism), var en judisk politisk rörelse med anknytning till sionismen. Det judiska folket ville ha lite land att leva i tillsammans. Det behövde inte nödvändigtvis vara det judiska bibliska hemlandet i det land där staten Israel finns idag, och det behövde inte nödvändigtvis vara ett eget land.

Bakgrund och idé

Territorialism uppstod under slutet av 1800‑talet och början av 1900‑talet som en praktisk och ibland pragmatisk alternativlinje till den dominerande sionistiska rörelsen. I stället för att insistera på ett nationellt hem i det historiska Palestina prioriterade territorialister att skaffa ett avgränsat territorium där judar kunde få kollektiv säkerhet, kulturell autonomi och möjlighet att bygga samhällen fritt från våldsamma förföljelser och diskriminering.

Historisk utveckling och organisationer

Rörelsen fick uppmärksamhet i samband med debatten om den så kallade Uganda‑planen (1903–1905), då brittiska förslag om ett judiskt territorium i östra Afrika väckte skarpa diskussioner inom den internationella sioniströrelsen. Efter splittringar bildades särskilda territorialistiska grupper som försökte förhandla med olika stater och myndigheter om möjliga områden för judisk bosättning.

Två personer och organisationer som ofta nämns i samband med territorialismen är Israel Zangwill, som lämnade delar av den officiella sioniströrelsen och var med om att skapa den judiska Territorialistiska organisationen, och Isaac Nachman Steinberg, som senare engagerade sig i frågor om judisk kolonisation genom den så kallade Freeland‑rörelsen. Dessa grupper formulerade och gav konkreta förslag på platser och planer för kollektiv bosättning.

Försök och konkreta förslag

Under 1900‑talets första hälft förekom en rad konkreta förslag om möjliga territorier – allt från platser i Afrika och Sydamerika till avlägsna och sparsamt befolkade områden i Australien. Ett välkänt exempel från mellankrigstiden är den så kallade Kimberley‑planen, där förslag lades om att bosätta judiska flyktingar i delar av nordvästra Australien. Många av dessa initiativ diskuterades med statliga myndigheter men fick sällan avgörande gehör eller genomfördes i större skala.

Skillnader från sionism

  • Historisk anknytning: Sionismen betonade ofta den historiska och religiösa kopplingen till Palestina/Eretz Yisrael. Territorialismen å andra sidan var beredd att överväga andra områden utan krav på historiskt band.
  • Prioritering: Territorialister prioriterade omedelbar säkerhet och konkreta lösningar för utsatta judiska grupper, medan vissa sionister förespråkade en långsiktig återvändo till det historiska landet.
  • Statens form: Territorialismen kunde förespråka allt från autonomt område, koloniala arrangemang eller särskilda privilegier inom en värdstat, inte nödvändigtvis en suverän judisk stat.

Nedgång och arv

Territorialismen nådde aldrig samma bredd eller internationella erkännande som den politiska sionismen. Efter Förintelsen och framför allt efter bildandet av staten Israel 1948 förlorade rörelsen mycket av sin relevans; många som tidigare sökt alternativa lösningar såg staten Israel som den viktigaste garanten för judisk säkerhet och självbestämmande. Samtidigt lämnade territorialistiska idéer spår i diskussioner om migration, kolonisation och olika former av kollektiv autonomi, och några konkreta initiativ prövades i lokal skala.

Sammanfattning

Territorialism var ett viktigt uttryck för den politiska mångfald som fanns inom judiska led och tänkare i början av 1900‑talet. Rörelsen erbjöd en pragmatisk väg för dem som sökte snabba och praktiska lösningar på hotet mot judiska samhällen, men de stora historiska händelserna under 1900‑talet och etableringen av en judisk stat gjorde att territorialismen som folkrörelse så småningom avtog.