La Gioconda – italiensk opera av Amilcare Ponchielli uruppförd 1876

La Gioconda är en italiensk opera i fyra akter med musik av Amilcare Ponchielli och libretto av Arrigo Boito, efter Victor Hugos pjäs Angelo, Tyran de Padoue. Den uruppfördes i Milano den 8 april 1876. Ponchiellis överlägset mest framgångsrika verk och hans enda opera som fortfarande spelas regelbundet.

Bakgrund

La Gioconda skrevs av Amilcare Ponchielli (1834–1886) med libretto av Arrigo Boito (1842–1918). Boito baserade texten på Victor Hugos drama Angelo, Tyran de Padoue, men operans handling och dramatiska struktur är tydligt anpassade till den italienska operatraditionen under 1800-talet. Verket uruppfördes i Milano den 8 april 1876, på Teatro alla Scala, och blev snabbt Ponchiellis största framgång.

Musik och stil

Operan kombinerar breda melodier, kraftfulla körpartier och teatrala ensembler med ett rikt orkesterbruk. Ponchiellis stil ligger i gränslandet mellan senromantiken och de mer realistiska, dramatiska uttrycken som skulle komma att känneteckna slutet av 1800-talet. Verket är känt för sina stora scener och för att kräva starka sångröster och ett omfattande sceniskt maskineri, inklusive balettscener.

• Danza delle ore (”Hour Dance” eller ”Dance of the Hours”) är det mest kända musikstycket ur operan och sjungs/spelas i form av en balettsvit i akt III. Denna melodi har även fått stor spridning utanför operascenen, bland annat genom användning i populärkultur.
• Operan innehåller flera dramatiska arior, duetter och körscener som bidrar till dess storslagna karaktär.

Roller (översikt)

• La Gioconda – huvudroll, en kvinna som står i centrum för handlingens konflikter (sopran)
• La Cieca – Giocondas blinda mor (alt/kontraalt)
• Enzo Grimaldo – den manliga hjälten, Giocondas älskade (tenor)
• Laura Adorno – Enzos älskade, som står i ett komplicerat förhållande med Alvise (sopran/mezzo)
• Alvise Badoero – en aristokratisk antagonist (bas)
• Barnaba – intrigmakaren och operans skurk (bariton)

Handling (kort)

La Gioconda är förlagd till Venedig och handlar om passioner, svek, svartsjuka och uppoffring. I centrum står gatumångerskan Gioconda och hennes blinda mor. Komplikationer uppstår när kärlek, politisk intrig och personliga vendettor korsas—en ondskefull figur manipulerar flera av de andra personerna, vilket leder till dramatiska vändningar. Operan slutar i starkt känslomässiga och tragiska former, där huvudpersonens öde blir uttryck för temat om uppoffring.

Premiär, mottagande och eftermäle

Vid premiären 1876 mottogs verket väl och blev snabbt Ponchiellis största succé. Även om kompositören skrev flera andra verk har La Gioconda förblivit hans mest kända och deponerade delen av hans eftermäle. Operan spelas fortfarande regelbundet i stora operahus och har genom åren figurerat i många framstående produktioner och inspelningar.

Produktion och inspelningar

La Gioconda kräver en stor scenensemble, starka vokalprestationskrafter och ofta en balett i akt III, vilket gör uppsättningar relativt krävande att iscensätta. Samtidigt gör just dessa element att operan kan ge spektakulära teaterupplevelser och spektakulära musikaliska ögonblick. Ett flertal inspelningar och livesändningar från etablerade operahus finns tillgängliga, och vissa utdrag, särskilt Danza delle ore, används ofta i konserter och i populärkulturella sammanhang.

Betydelse

La Gioconda utgör ett viktigt exempel på italiensk operatradition under 1800-talets senare del: storartad, dramatiskt driven och med tydliga affärer med både publikens smak och scenens krav. För många är det Ponchiellis signaturverk, och dess mest kända musikstycken har levt vidare även utanför operascenen.

Sök med bokstav