Langues d'oïl (franska för "oïl‑språk", bokstavligen "ja‑språk") är den språkliga och historiska beteckningen på de gallo‑romanska språken som utvecklades från latinet i de nordliga delarna av det romerska Gallien. Området omfattar i dag i första hand norra Frankrike, delar av Belgien och Kanalöarna.
Definition och historisk bakgrund
Benämningen langues d'oïl avser en grupp närbesläktade varieteter som från senantik och under medeltiden utvecklades ur det vulgärlatin som talades i norra Gallien. Termen bygger på det gamla ordet för "ja", oïl, som i modern franska har utvecklats till oui. Under medeltiden användes språk som kvalificerades som langues d'oïl i skrift och litteratur, bland annat i tidiga franska dikter och krönikor.
Varieteter och relation till franskan
Langues d'oïl består av flera lokala varieteter—vanliga exempel är normandiska, picardiska, champenoise, walloniska, galo och andra—som varierar i uttal, böjningsmönster och ordförråd. Modern standardfranska utvecklades huvudsakligen ur en centraliserad form av dessa dialekter, särskilt från Île‑de‑France‑området, men standardiseringen understatsmakter och utbildningssystemet ledde till att många lokala varieteter minskade i användning.
Språkliga kännetecken
Typiska drag hos langues d'oïl jämfört med andra romanspråk är bland annat vissa konsonantförändringar, vokalvariationer och bevarade latinska element som i sydligare varieteter har utvecklats annorlunda. Skillnaderna inom gruppen kan vara stora nog för att påverka ömsesidig förståelse mellan talare av olika varieteter.
Nutida status
De flesta langues d'oïl‑varieteterna är i dag regionala språk eller dialekter med varierande grad av revitaliseringsinsatser. Standardfranskan är dominerande i offentliga sammanhang i Frankrike och stora delar av Belgien, medan lokala former ofta används i informella eller kulturella sammanhang. Det finns även litterära och folkliga rörelser som arbetar för dokumentation och undervisning i dessa varieteter.
Forskning och källor
Studier av langues d'oïl innefattar historisk lingvistik, dialektologi och litteraturvetenskap. Forskningen använder texter från medeltiden, jämförande grammatik och fältarbete för att kartlägga både historiska förändringar och dagens språksituation.