Människans plats i naturen
Evidence as to Man's Place in Nature är en bok från 1863 av Thomas Henry Huxley, där han ger bevis för att människan och aporna har utvecklats från en gemensam förfader.
Det var den första boken som ägnade sig åt ämnet mänsklig evolution och diskuterade mycket av de anatomiska och andra bevisen. Med stöd av dessa bevis hävdade boken att evolutionen tillämpades lika fullt ut på människan som på allt annat liv.
Förmodelser till idén
På 1700-talet hade Linné och andra klassificerat människan som en primat, men utan att dra några evolutionära slutsatser.
Det var Lamarck, den förste som utvecklade en sammanhängande evolutionsteori, som diskuterade människans utveckling i detta sammanhang.
Även Robert Chambers har i sina anonyma Vestiges klart och tydligt påpekat detta.
Boken kom fem år efter att Charles Darwin och Alfred Russel Wallace tillkännagav sin teori om evolution genom naturligt urval och fyra år efter publiceringen av Darwins Origin of Species. I Origin hade Darwin medvetet undvikit att ta upp människans utveckling, förutom i en mening: "Ljus kommer att kastas på människans ursprung och historia". Darwins uppföljare kom åtta år senare, med The Descent of Man, and Selection in relation to Sex (1871).
Bokens innehåll och struktur
Kapitel
I. Om de människoliknande apornas naturhistoria s1-56. Detta innehåller en sammanfattning av vad man visste om människoaporna vid den tiden.
II. Om människans förhållande till de lägre djuren s 57-112. Detta kapitel och dess tillägg innehöll det mesta av det kontroversiella materialet och är fortfarande viktigt idag.
Tillägg: En kortfattad historia av kontroversen om människans och apornas hjärnstruktur, s. 113-118.
III. Om vissa fossila lämningar från människan s119-159. En neandertalskalle och andra ben hade hittats, samt olika rester av tidiga Homo sapiens. Huxley jämför dessa kvarlevor med existerande människoraser.
