Snabbtransporter – vad är tunnelbana och metro? Definition och typer
Upptäck vad tunnelbana och metro är, hur snabbtransportsystem fungerar, typer, fördelar och skillnader — en komplett guide till stadens effektiva kollektivtrafik.
Snabbtransporter är namnet på en typ av järnväg som har tåg som går mycket ofta och transporterar många passagerare samtidigt. Den finns vanligtvis i en stad eller ett tätortsområde och tar människor in och ut ur det. Tågen går mycket snabbt mellan olika platser eftersom de inte blandas med annan trafik. De flesta snabbspårvägar har inga plankorsningar, utan spåren går över och under andra vägar, eller går i tunnlar eller över broar, så att de inte möts.
Vad kallas det? I dagligt tal används flera olika namn beroende på land och språk. Vanliga benämningar är metro, tunnelbana, subway, underground, U‑Bahn eller högbana. Namnet kan också beskriva systemets utformning: vissa är i huvudsak under jord (tunnelbana/underground), andra går på högbanor eller marknivå men är ändå skilda från annan trafik. Ofta talar man också om lätt järnväg (light rail) och tung järnväg (heavy rail) för att skilja mindre spårbundna system från fullskaliga metrosystem med hög kapacitet.
Ett enskilt snabbtrafiksystem kan ha många linjer som går till olika platser och många stationer där människor kan stiga på och av tågen och ibland byta mellan andra former av kollektivtrafik. Linjerna har ofta stationer där man kan byta från en linje till en annan för att åka i en annan riktning. Den här typen av stationer kallas för bytesstationer, och många av de största snabbtågssystemen har flera sådana stationer.
Hur fungerar systemet i praktiken?
- Trafikupplägg: Tågen kör med korta intervaller (huvudtider ofta 2–10 minuter) så att kapaciteten blir hög och väntetiderna korta.
- Spår och signaler: Spåren är vanligtvis elektrifierade och separerade från annan vägtrafik. Moderna system använder automatiska signalsystem och ibland automatisk tågdrift för högre säkerhet och täthet.
- Vagnar och fordon: Snabbtransporter använder oftast flervagnståg (elektriska motorvagnar) med stort ståplatsutrymme, breda dörrar och snabb på- och avstigning för att minska stationstider.
Olika typer och konstruktion
- Underjordisk (tunnelbana): Hela eller större delar av linjen går i tunnel – vanligt i tättbebyggda stadskärnor.
- Högbana/viadukt: Spår byggs på broar eller pelare ovan mark för att undvika korsningar.
- Spår i marknivå med avskild right‑of‑way: Kan vara billigare att bygga men kräver fysiska barriärer för att hålla annan trafik ute.
- Blandade system: Många städer har kombinationer – tunnlar i centrum och högbanor eller markspår i utkanten.
Stationer och bytespunkter
Stationerna är utformade för snabb in- och utströmning: breda perronger, flera dörrar per vagn, tydlig information och ofta tillgänglighetsanpassningar som hissar och ledstänger. Stora knutpunkter fungerar som intermodal bytesplatser där man kan byta mellan kollektivtrafik, regionaltåg, spårvagn, buss eller cykelparkering.
Biljetter, betalsystem och tillgänglighet
Moderna system använder ofta elektroniska biljettsystem (kontaktlösa kort, mobilbiljetter eller zonbaserade biljetter) och entrébarriärer för att effektivisera påstigning. Tillgänglighet för personer med nedsatt rörlighet är en standardkrav i nybyggnationer: nivåskillnader undviks, det finns taktila ledstråk och ljud- och visuell information.
Fördelar och begränsningar
- Fördelar: Hög kapacitet, pålitlighet, snabb förflyttning i tätorter, minskad vägtrafik och lägre lokala utsläpp per resa.
- Begränsningar: Höga investeringskostnader vid byggnation (särskilt tunnlar), lång byggtid och behov av kontinuerligt underhåll.
Drift och kapacitet
Kapaciteten i ett metrosystem beror på tåglängd, turtäthet och fordonens kapacitet. Genom att förkorta intervallen (headways) och använda längre tåg kan systemet hantera tiotusentals resenärer per timme och riktning. Operativa åtgärder som signaluppgradering och plattformslayout kan också öka kapaciteten utan att bygga nya linjer.
Sammanfattning
Snabbtransporter/metrosystem är centrala för att flytta stora mängder människor effektivt i tätbebyggda områden. De kännetecknas av fasta spår, elektrisk drift, separerad right‑of‑way och frekvent trafik. Valet mellan underjordiska, höga eller marknära linjer styrs av städernas geografi, ekonomi och behov av kapacitet.
En tunnelbanestation i Changsha, Kina
Snabba transportnät runt om i världen: Snabbtransporter i en stad Snabbtransporter i två eller flera städer Snabbtransporter under uppbyggnad Planerad snabbtransit Ingen snabbtransit
En tunnelbanestation i Moskva
Upphöjd tunnelbanelinje i Paris
Europa
Många anser att det äldsta snabba transportsystemet av något slag är Metropolitan Railway i London, huvudstaden i Storbritannien. Den första delen av det som så småningom skulle bli Londons tunnelbana började byggas 1860, och den första delen öppnades 1863. De första tunnelbanetågen drevs av lokomotiv som brände kol, och röken gjorde att många människor fick kvävningsskador i tunnlarna. Senare tåg på linjen kördes på elektrisk kraft. Den här linjen, som nu är en del av Metropolitan line, är fortfarande i drift idag. En annan järnvägslinje i London, City and South London Railway, var den första snabbtågslinjen som använde sig av tåg som går på el. Denna del öppnades 1890 och är idag en del av Northern line. Ytterligare flera tunnelbanor byggdes i London och idag har tunnelbanan, som kallas "tube" för sina små tåg och tunnlar, elva linjer, varav några går på spår som används av National Rail-tåg.
De två följande städerna som byggde snabba transportlinjer var Budapest i Ungern (vars första tunnelbanelinje öppnades 1896) och Glasgow i Skottland (vars tunnelbana också öppnades 1896). Snart byggde många andra storstäder i Europa egna tunnelbanelinjer, till exempel Berlin i Tyskland (Berlin U-Bahn), Paris i Frankrike (Paris Métro) och Moskva i Ryssland (Moscow Metro). Ett antal av Paris Métro-linjerna använder tåg som har gummidäck tillsammans med hjul av stål, vilket gör att tågen går bättre och smidigare, särskilt i branta lutningar. Montreals tunnelbanesystem är också av detta slag, tillsammans med vissa "people mover"-system, som transporterar färre personer än snabbtransporter.
Nord- och Sydamerika
Den första tunnelbanan i Nordamerika fanns i Boston. Bygget påbörjades 1895 och den första sträckan öppnades 1897. Tunnlarna för denna tunnelbana används fortfarande av Green Line av Massachusetts Bay Transportation Authority (MBTA), som sedan dess har byggt några andra tunnelbanor. År 1904 öppnades New York City Subway som betjänar New York City. Den växte snabbt och blev snart en av de största i världen. Den har fortfarande flest stationer av alla snabba transportsystem, med över 400 stycken. Flera andra städer i USA och Kanada byggde sina egna tunnelbanor, till exempel Philadelphia (som drivs av SEPTA), Los Angeles (som drivs av METRO), Montreal Metro i Montreal, Toronto Subway i Toronto och Vancouver SkyTrain i Vancouver, Kanada.
Även om de flesta snabbspårvägssystem oftast är byggda i underjordiska tunnlar finns det några linjer som har byggts ovanför gatan. Dessa "upphöjda" linjer är billigare att bygga än tunnelbanor, eftersom det inte krävs någon tunneldrivning. Ett välkänt snabbtransportsystem som huvudsakligen är upphöjt är Chicago "L" som trafikerar Chicago sedan 1892. New York Citys tunnelbana har också många upphöjda delar, i likhet med Chicagos. Bay Area Rapid Transit-systemet i San Francisco Bay Area och Washington Metro i Washington D.C., två av de nyare snabbtågssystemen som byggts i USA, började trafikera 1972 och 1976, i nämnd ordning. Även om de två sistnämnda systemen har långa spårsträckor utan stationer och körs mestadels ovan jord, på vissa ställen i motorvägarnas mittremsa, går alla linjer genom tunnelbanor i de inre stadsdelarna.
Den första tunnelbanan i Sydamerika öppnades i den argentinska huvudstaden Buenos Aires 1913 (Buenos Aires Underground). De äldsta tågen i tunnelbanan användes i nästan hundra år och ersattes inte med nya vagnar förrän 2013. Andra städer i Latinamerika med snabbspårväg är São Paulo i Brasilien (São Paulo Metro), Santiago i Chile (Santiago Metro) och Mexico City i Mexiko (Mexico City Metro). Tågen i Santiago och Mexico City liknar Paris och Montreal eftersom de är gummidrivna. Även om det inte finns lika många städer med snabbspårvägar som i Europa eller på andra ställen har många storstäder snabbspårvägar med bussar, som transporterar många människor på samma sätt som järnvägar och ofta har en egen körbana på vägarna, men där man använder bussar i stället för tåg. Dessa system är ofta utformade för att i framtiden kunna omvandlas till järnvägsbaserad snabbtransport.
Asien, Afrika och Australien
Den första tunnelbanan i Asien var tunnelbanan i Tokyo, Japan. Den första sträckan, en del av Ginza-linjen, öppnades 1927. Nu finns det 13 linjer som drivs av två olika företag (Tokyo Metro och Toei Subway), och många tåg på dessa linjer, som kallas "genomgående tåg", går direkt på vanliga japanska järnvägar. Många andra städer i Japan har egna tunnelbanor, till exempel Osaka, Kyoto och Nagoya. I Kina öppnade den första tunnelbanan, Beijing Subway, i Peking 1969. Andra städer i Kina började bygga tunnelbanor, bland annat Tianjin, Shanghai och Guangzhou. Dessa system, särskilt Peking med sina 18 linjer, har blivit några av de största och längsta i världen. Shanghais tunnelbana hade till exempel bara en linje när den öppnades 1993, men har i dag 14 stycken. Både systemen i Peking och Shanghai har över 500 kilometer spår. Andra städer i Asien med stora tunnelbanesystem är Taipei, Taiwan (Taipei Metro), Seoul, Sydkorea (Seoul Metropolitan Subway), Delhi, Indien (Delhi Metro) och Singapore (MRT). Tre av Singapores MRT-linjer, tillsammans med tre mindre LRT-linjer, drivs automatiskt utan förare. Några fler tunnelbanesystem som drivs på detta sätt är Londons Docklands Light Railway, SkyTrain i Vancouver, Kanada, och Dubai Metro som betjänar Dubai i Förenade Arabemiraten.
Afrika har inte många städer med snabbtransporter. Bland de som har det finns den äldsta i Kairo, Egypten (Cairo Metro), som har varit i bruk sedan 1987. Vissa städer i Sydafrika har dock pendeltågsnät med tåg som går med hög frekvens som snabbtransporter. Australien var den sista kontinenten att ha ett snabbtågssystem, även om de största städerna redan har stora pendeltågsnät, varav en del går i tunnlar som snabbtåg. Det allra första snabbtågssystemet i Australien öppnades i Sydney (Sydney Metro) 2019. Även det använder förarlösa tåg.
Relaterade sidor
- Spårväg
- Spårvagn
Frågor och svar
F: Vad är rapid transit?
S: Rapid transit är en typ av järnväg som har tåg som går mycket ofta och transporterar många passagerare samtidigt i stadsområden.
F: Vad är fördelen med snabba transitsystem?
S: Snabbtågssystem gör att tågen kan ta sig mellan olika platser mycket snabbt eftersom de inte blandas med annan trafik.
F: Hur byggs de flesta snabbspårvägar?
S: De flesta snabbspårvägar har inga plankorsningar, utan spåren går över och under andra vägar, eller går i tunnlar eller över broar.
F: Vad finns det för andra namn på snabbspårvägar?
S: Andra namn på snabbtågssystem är metro, tunnelbana, underjordisk, rör, upphöjd eller tung järnväg.
F: Hur byggs snabba transportsystem?
S: Snabba transportsystem varierar i utformning i olika delar av världen, där vissa är helt under eller ovan jord, medan andra kan ha både underjordiska och ovanjordiska sektioner.
F: Vad erbjuder snabba transportsystem passagerarna?
S: Snabba transportsystem har ofta många linjer som går till olika platser och många stationer där människor kan stiga på och av tågen, och ibland byta mellan andra former av kollektivtrafik.
F: Vad är en bytesstation?
S: En bytesstation är en typ av station i snabbtågssystem där människor kan byta från en linje till en annan för att åka i en annan riktning, och många av de största snabbtågssystemen har flera av dessa stationer.
Sök