Lupin (Lupinus) – släkte i ärtväxter, 150–200 arter från Medelhavet och Amerika
Lupin (Lupinus) – 150–200 arter i ärtväxter från Medelhavet och Amerika. Upptäck utseende, blad, blommor, arter och spridning i detta mångsidiga släkte.
Lupin, ofta stavat lupin i Nordamerika, är det gemensamma namnet på medlemmar av släktet Lupinus i familjen Fabaceae. Släktet innehåller ett stort antal arter, många med tydliga likheter i blad- och blomstruktur men med stor variation i livsform och utbredning.
Släktet omfattar mellan 150–200 arter och har en stor utbredning i Medelhavsområdet - Subgen. Lupinus, och Amerika - Subgen. Platycarpos (Wats.) Kurl. Många arter är endemiska för specifika regioner, och centres för artspridning finns både kring Medelhavet och i olika delar av Amerika, särskilt i Mexiko och Anderna.
Utseende och morfologi
Arterna är mestadels örtartade perenna växter som är 0,3–1,5 m höga, men några är ettåriga växter och vissa är buskar som är upp till 3 m höga. En anmärkningsvärd art är Lupinus jaimehintoniana, som kan bli ett 8 m högt träd med en stamdiameter omkring 20 cm från delstaten Oaxaca i Mexiko. Bladens form är karakteristisk: vanligtvis palmatiskt delade i 5–17 smala småblad, ibland reducerade till ett enda blad hos ett fåtal arter i sydöstra USA. Bladytan kan vara mjukt grön till grågrön eller silverfärgad och ofta täckt av tät, silvrig behåring.
Blommorna sitter i klasar eller axlika blomställningar på upprättstående blomställningar. Varje blomma är vanligen 1–2 cm lång och har den typiska ärtblomsformen: en ovansittande "standard", två laterala "vingar" och två underkronblad som bildar en "köl". Blommornas färger varierar mycket mellan arter och sorter—blått, lila, rosa, vitt, gult och kombinationer förekommer ofta—and gör lupiner populära som prydnadsväxter.
Frukten är en balja som innehåller flera frön. Baljorna öppnar sig vanligen när fröna mognat, och fröna kan variera i storlek och färg beroende på art. Många lupinarter bildar symbios med kvävefixerande bakterier i rothålor, vilket gör dem viktiga för markförbättring.
Utbredning och habitat
Lupiner växer i en mängd olika miljöer: från torra, steniga sluttningar och sandiga kustängar till alpina zoner och odlad mark. Vissa arter är specialiserade på nutrientfattiga jordar där deras förmåga att fixera kväve ger konkurrensfördel. I tempererade områden etableras lupiner ofta i vägkanter, dikeskanter och på förna-fattiga marker.
Ekologisk betydelse
Lupiner är viktiga för många ekosystem. Genom sin kvävefixering förbättrar de jordens bördighet och kan underlätta etablering av andra växter. Blommorna lockar pollinatörer som bin, humlor och fjärilar. Samtidigt finns arter som kan bli invasiva utanför sina naturliga utbredningsområden och förändra lokala växtsamhällen.
Användning
Lupiner har flera humana och jordbruksrelaterade användningsområden:
- Livsmedel: Frön från arter som Lupinus albus, L. angustifolius och L. luteus har ätits i Medelhavsområdet och andra regioner i århundraden. De kan användas hela (kokta och inlagda) eller malda till mjöl och ingå i bröd, pasta och andra produkter. Moderna sorter med låga alkaloidnivåer kallas ibland "sweet lupins".
- Foder: Lupinfrön används som proteinrikt djurfoder.
- Gröngödsel och jordförbättring: Lupiner odlas som gröngödsel för att öka markens kvävehalt och bryta tunga jordar.
- Praktisk trädgårdsväxt: Många färggranna sorters lupiner (t.ex. L. polyphyllus) används i rabatt- och naturträdgårdar för sin dekorativa blomställning.
Odling och skötsel
Lupiner trivs i soliga lägen med väldränerad jord och föredrar ofta något sur till neutral jordmån. Fröna sås tidigt på våren eller hösten i klimat där jordtemperaturen tillåter. Perena lupiner kan kräva delning eller utbyte efter ett par år för att undvika försämring. Vissa arter är kortlivade perenner och återkommer främst genom fröbildning.
Giftighet och allergi
Flera lupinarter innehåller alkaloider som är bittra och kan vara giftiga för människor och djur i höga mängder. För livsmedelsändamål har man därför tagit fram lågalkaoidhaltiga kultivarer. Dessutom kan lupinfrö vara en allergen för känsliga personer; lupinallergi kan ge korsreaktioner med ärtväxter som jordnötter. Vid användning som livsmedel måste frön förbehandlas eller väljas bland selekterade sorter.
Invasivitet och miljöpåverkan
Vissa introducerade arter, exempelvis Lupinus polyphyllus i delar av Norden, har spridit sig kraftigt och trängt undan inhemska arter, särskilt i öppna naturtyper och på kusthedar. I andra regioner, som på Island med Lupinus nootkatensis, har lupiner använts för markstabilisering men också kritiserats för att förändra naturliga habitat. När lupiner planteras i nya områden bör man därför beakta risken för spridning och påverkan på biologisk mångfald.
Systematik och arter
Släktet Lupinus delas vanligen in i två undergrupper som i texten ovan: en med arter i Medelhavsområdet och en stor grupp i Amerika. Bland kända arter finns Lupinus albus (vit lupin), L. angustifolius (smalbladig lupin), L. luteus (gul lupin) och det prydnadsodlade L. polyphyllus. Arternas antal och indelning revideras ibland i takt med ny genetisk forskning.
Sammanfattningsvis är lupiner ett artrikt släkte i ärtväxterna med stor variation i form och användning. De är betydelsefulla både ekologiskt som kvävefixerare och ekonomiskt inom odling och livsmedel, men kräver också ansvarstagande vid införande i nya miljöer på grund av invasivitetsrisker och potentiell giftighet.
Lupinblad underifrån
Lupiner som introducerade skadegörare
I Nya Zeeland har lupiner förrymts i naturen och växer i stora mängder längs huvudvägar och vattendrag på Sydön. Fröna transporteras med bildäck och vattenflöden, och tyvärr har det rapporterats att vissa turistbutiker i de stora turistområdena har sålt paket med lupinfrön till turister, med instruktioner om att plantera, vattna och se dem växa till en gigantisk bönstjälk. De är huvudsakligen blå, rosa och violetta, med en del gula, och är mycket attraktiva och ger färgstarka vyer med berg och sjöar som bakgrund. De nyzeeländska miljömyndigheterna har en kampanj för att minska deras antal, även om detta verkar vara en hopplös uppgift, särskilt när man ställs inför sådan okunnighet som nämns ovan. På åkrar verkar de utrotas av fåren, och därför är de i stort sett begränsade till obearbetade vägkanter och bäckar.
Frågor och svar
F: Vad är lupin?
S: Lupin, även stavat lupin i Nordamerika, är ett gemensamt namn för medlemmar av släktet Lupinus i familjen Fabaceae.
F: Hur många arter av lupin finns det?
S: Släktet Lupinus omfattar mellan 150-200 arter.
F: Var finns lupiner i världen?
S: Lupiner har en stor utbredning i Medelhavsområdet - Subgen. Lupinus, och i Amerika - Subgen. Platycarpos (Wats.) Kurl.
F: Vad kännetecknar de olika lupinarterna?
S: Arterna är mestadels örtartade fleråriga växter som är 0,3-1,5 m höga, men vissa är ettåriga växter och några är buskar som är upp till 3 m höga. De har mjukt gröna till grågröna eller silverfärgade blad med bladen vanligtvis handflatedelade i 5-17 småblad eller reducerade till ett enda småblad hos några arter i sydöstra USA. Hos många arter är bladen håriga med silverfärgade hår, ofta tätt så.
F: Hur ser lupinblommor ut?
S: Blommorna sitter i täta eller öppna kransar på en upprätt stjälk, varje blomma är 1-2 cm lång och har en typisk ärtblomsform med ett övre kronblad, två "vingar" på sidorna och två nedre kronblad som är sammansmälta till en "köl".
F: Vad är frukten av lupinväxten?
S: Frukten är en kapsel som innehåller flera frön.
F: Finns det en lupinart som kan växa till ett träd?
S: Ja, Lupinus jaimehintoniana är en lupinart som kan växa till ett träd som är upp till 8 m högt med en stam som är 20 cm i diameter, från den mexikanska delstaten Oaxaca.
Sök