Pakistans monarki var regeringsformen i Dominion of Pakistan från 1947 till 1956. Under detta system var Pakistan ett självständigt samväldesrike med en ärftlig, konstitutionell monark som statschef. Monarken var Storbritanniens monark och delades även med ett antal andra länder. Monarkens roll definierades i konstitutionen. De flesta av monarkens uppgifter utfördes av Pakistans generalguvernör.
Pakistans monarki skapades genom den indiska självständighetslagen från 1947. Denna lag, som utfärdades av Storbritanniens parlament, delade upp Brittiska Indien i två nya länder: Indien och Pakistan, som båda blev självständiga konstitutionella monarkier. Pakistans tronföljd reglerades i likhet med Förenade kungarikets tronföljd av Act of Settlement 1701.
Pakistan antog en ny konstitution den 23 mars 1956. Genom konstitutionen avskaffades monarkin och Pakistan blev en republik i Nationernas samvälde. Pakistan lämnade samväldet 1972 på grund av den östpakistanska provinsens fullständiga avskiljande, men anslöt sig igen 1989.
Monarkens ställning och titulatur
Under dominiontiden var monarken formellt statsschef i Pakistan, men den dagliga utövningen av statschefens befogenheter skedde genom en generalguvernör som verkade på monarkens vägnar. Monarken var densamma som den brittiska tronen och hade därför en dubbel roll som kung eller drottning i flera oberoende riken samtidigt. Under perioden 1947–1956 var de formella statsöverhuvudena:
- George VI (till hans död 1952)
- Elizabeth II (från 1952 fram tills monarkin avskaffades i Pakistan 1956)
Generalguvernörens roll och politisk påverkan
Pakistans generalguvernör hade rättsligt och praktiskt större makt än den ceremoniella roll som ofta förknippas med statschefer i konstitutionella monarkier. Generalguvernören utnämndes formellt av monarken, men i praktiken utgick utnämningen från Pakistans egen regering och politiska realiteter. Generalguvernörens funktioner inkluderade bland annat att:
- utfärda och sanktionera lagstiftning
- utnämna eller avskeda premiärministrar och övriga regeringsmedlemmar
- döma i konstitutionella tvister och i vissa fall använda så kallade reserverade befogenheter för att upplösa parlament eller styra i krissituationer
Dessa befogenheter utnyttjades vid flera tillfällen på sätt som bidrog till politisk osäkerhet och institutionell spänning under dominionperioden.
Vägen till republik
Under de första åren efter självständigheten präglades Pakistans politik av snabba regeringsskiften, territoriella frågor och en pågående process att skapa en egen konstitutionell ordning. Diskussioner om nationell identitet, religionens roll i staten och behovet av en egen statschefsinstitution föranledde så småningom beslutet att ersätta monarkin. Den 23 mars 1956 trädde en ny konstitution i kraft som förklarade Pakistan som en republik och inrättade ämbetet president som statschef, varigenom monarkin och titeln som den pakistanske statschefen upphörde.
Betydelse och efterverkningar
Dominionperioden gav Pakistan formell kontinuitet vid självständigheten och en juridisk grund i indiska självständighetslagen, men erfarenheterna från perioden — inte minst generalguvernörernas agerande i politiska kriser — påverkade förtroendet för vissa konstitutionella institutioner. Avskaffandet av monarkin 1956 präglades av en vilja att skapa en tydligare nationell suveränitet och anpassa statsbildningen efter landets egna politiska och religiösa förutsättningar.
Efter att ha blivit republik förblev Pakistan medlem i Nationernas samvälde till 1972, återinträde 1989 och har därefter haft en växlande relation till samväldet beroende på inrikes- och utrikespolitiska omständigheter.
