Australiens nationalistiska parti

Historia

I oktober 1915 gick premiärminister Andrew Fisher i pension. Australian Labor Party (ALP) valde Billy Hughes till ny ledare och premiärminister. Han var en stark anhängare av Australiens deltagande i första världskriget. Efter ett besök i Storbritannien 1916 beslutade han att värnplikt var nödvändig för att få tillräckligt många soldater till den australiska armén. De flesta i hans parti, särskilt fackföreningarna, stödde inte värnplikten. Det fanns också många irländska romerska katoliker i Labor Party som inte ville stödja den brittiska regeringen. Detta berodde på den brittiska regeringens agerande mot det irländska påskupproret 1916. I oktober höll Hughes en folkomröstning för att få stöd för att starta värnplikten, men folkomröstningen blev knappt förkrossad. Melbournes katolske ärkebiskop Daniel Mannix var hans främsta motståndare i värnpliktsfrågan. Hughes fortsatte att argumentera för värnplikten. Detta skapade en djup och bitter splittring inom det australiska samhället, liksom inom medlemmarna i hans eget parti.

Den 15 september 1916 tvingade NSW-avdelningen av Labor Party ut Hughes ur Labor Party. När Labourpartiets federala parlamentsgrupp sammanträdde den 14 november 1916 var det mycket diskussioner. Hughes och 24 andra labourmedlemmar lämnade partiet. De återstående 43 ledamöterna antog en misstroendeförklaring mot ledningen. Detta ledde till att Hughes och de andra medlemmarna uteslöts ur ALP.

Hughes och hans anhängare bildade ett nytt parti, National Labor Party. De kunde regera med stöd av Joseph Cook och hans liberala parti Commonwealth Liberal Party. I februari 1917 gick de två grupperna samman och bildade Nationalist Party, med Hughes som ledare och Cook som vice ledare. Nationlisterna, med liberala och labourmedlemmar, kunde presentera en bild av nationell enighet.

I maj 1917 vann nationalisterna en enorm valseger. I detta val övergav Hughes sitt arbetarklassäte i West Sydney och valdes till Bendigo i Victoria. Hughes hade lovat att avgå om hans regering inte fick befogenhet att utbilda värnpliktiga. En andra omröstning hölls i december 1917, men den förlorades återigen, denna gång med ännu fler röster. Hughes avgick som premiärminister, men eftersom han var ledare för majoritetspartiet bad generalguvernören Sir Ronald Munro Ferguson honom omedelbart att bli premiärminister igen. Hughes kunde förbli premiärminister samtidigt som han höll sitt löfte om att avgå.

Hughes och nationalisterna regerade på egen hand fram till valet 1922. Det nya Country Party fick ganska många platser i representanthuset. Nationalisterna hade inte majoritet för att regera och behövde Country Party-stöd. Country Party gillade dock inte Hughes landsbygdspolitik. Deras ledare Earle Page sade att han inte skulle tjäna under honom. Många i Nationalistpartiet stödde inte Hughes fullt ut, eftersom de misstänkte att han fortfarande var en riktig socialist. Pages krav gav dem slutligen en ursäkt, och utan stöd tvingades Hughes avgå i januari 1923. Den tidigare finansministern Stanley Bruce valdes till ledare och ingick snabbt en koalition med Country Party. Priset var dock högt. Country Party krävde fem platser i kabinettet (av 11), inklusive finansministerposten och vice premiärministerposten för Page. Bruce gick dock med på detta hellre än att tvinga fram ett nytt val. Detta var början på den traditionella koalitionen av partier som inte tillhör Labour.

Under Bruce ledning blev nationalisterna mycket mer konservativa. Koalitionen Nationalist-Country vann en stor seger 1925. Den omvaldes 1928, dock med ett betydligt mindre stöd. När Bruce 1929 försökte införa nya lagar för att förändra systemet med industriella skiljedomar blev detta för mycket för Hughes. Han och hans anhängare röstade mot lagarna, och regeringen, som inte längre hade majoritet, utlyste ett förtida val.

Koalitionen besegrades och Bruce förlorade till och med sin egen plats. Han efterträddes som ledare av den tidigare justitieministern John Latham. Nationalisterna var aldrig mer en verklig kraft i den australiska politiken. Efter att bara ha varit med i regeringen var de inte beredda på en roll i oppositionen. År 1931 lämnade dock en grupp medlemmar av Labor Party under ledning av Joseph Lyons ALP för att ansluta sig till de konservativa. De bildade en ny grupp, United Australia Party (UAP). De flesta i UAP var tidigare nationalister, men de valde Lyons till ledare och premiärminister UAP ersatte nationalisterna som det viktigaste konservativa anti-Laborpartiet.

Organisationen Unga nationalister

Omkring 1929 gick Robert Menzies, medlem av det viktorianska parlamentet, tillsammans med Wilfrid Kent Hughes samman för att bilda Young Nationalists Organisation. Menzies var dess första ordförande.

Organisationen behöll sitt namn även när nationalisterna blev UAP. Hälften av de UAP-medlemmar som valdes i 1932 års val till delstaten Victoria var unga nationalister. År 1932 tog premiärministern, Sir Stanley Argyle, med tre av dem i sitt kabinett på åtta personer, inklusive Menzies som vice premiärminister.

När Menzies senare grundade Australiens liberala parti bjöd han in delegater från Young Nationalists att delta. Young Nationalists följde UAP till Liberal Party, och Menzies bildade Young Liberals för att ersätta dem.

Ledare

• William Morris Hughes 1917-1922
• Stanley Bruce 1922-1929
• John Latham 1929-1931