Nôm, ofta kallat Chữ Nôm, är ett historiskt skriftsystem som användes för att skriva vietnamesiska med hjälp av kinesiska tecken. Systemet byggde dels på direktlån från kinesiska tecken och dels på nyskapade tecken anpassade för vietnamesiskans ljud och mening. Ett tidigt känt exempel är Van Ban-klockan med en nôm-inskription från 1076, och den tidigaste bevarade nôm-litteraturen härstammar från 1200‑talet. Skriften var i allmänt bruk i flera hundra år och användes fram till 1900‑talets början, då den successivt ersattes av det romerska skriftsystemet, det vietnamesiska alfabetet, som bygger på det latinska alfabetet.

Historia och användning

Under stora delar av Vietnams historia användes klassisk kinesiska (chữ Hán) som skriftspråk i administration, rättsväsen och officiell utbildning. Litteraturtemplet i Hanoi var den mest berömda skolan för studier i klassisk kinesiska och en viktig kanal för att utbilda ämbetsmän som kunde avlägga de kejsarliga examen. Samtidigt växte en livaktig folklig kultur där chữ Nôm användes för religiösa texter, folkvisor, poesi och populärlitteratur. Konfucianska lärda värderade ofta kinesiskan högre och såg ned på nôm, men bland allmänheten och i byarnas vardagsliv hade nôm stort stöd – nästan varje by kunde ha åtminstone en person som kunde läsa och skriva nôm.

Skriftsystemets uppbyggnad

Principen för nôm var att använda kinesiska tecken både som semantiska lån (tecken lånades för att markera betydelsen) och som fonetiska tillämpningar (tecken användes för att återge vietnamesiskt uttal). Många nôm‑tecken är sammansatta på samma sätt som traditionella kinesiska tecken, där ett bestämmande del visar betydelsen och en fonetisk del visar uttalet. Andra tecken uppfanns helt för vietnamesiska ljud. Eftersom varje tecken oftast motsvarar en stavelse och vietnamesiska är ett tonalt språk, måste skrifttecknen i praktiken kunna återge både stavelse och ton — något som gör nôm mer komplext än alfabetiska system för icke-tonala språk. Till skillnad från utvecklingen i Japan och Korea, där icke-tonala språk kunde utveckla inhemska fonetiska skriftsystem utan att behöva hantera toner, krävde nôm särskilda lösningar för vietnamesiskans tonesystem.

Litteratur och kultur

Nôm användes för stora delar av Vietnams klassiska och populära litteratur. Bland de mest kända verken finns Berättelsen om Kiều (Truyện Kiều) av Nguyễn Du och dikter av Hồ Xuân Hương (Ho Xuan Huong). Många texter i nôm skrevs i versform och speglar både folkliga traditioner och personliga uttryck, inklusive litteratur som skrevs av eller riktades till kvinnor. Karaktärskalligrafi i nôm och i kinesiska tecken lever fortfarande kvar som dekorativ konst och som symboler för lycka och bildning.

Nedgång och övergång till det latinska alfabetet

Under 1800‑talet och tidigt 1900‑tal ökade användningen av det romanska skriftsystemet, känd som chữ Quốc Ngữ, ett latinbaserat alfabet som utvecklats och spridits av europeiska missionärer och senare standardiserats i modern tid. Det nya alfabetet gjorde skrivandet och läsandet mer lättillgängligt för en större del av befolkningen, vilket bidrog till att nôm och klassisk kinesiska blev mindre centrala i utbildning och administration. I dagens Vietnam kräver skolsystemet inte längre studier i de traditionella tecknen i samma utsträckning som tidigare.

Modern forskning och digitalisering

Forskningen om nôm bedrivs fortfarande, men antalet experter är litet jämfört med många andra fält. Det finns specialister både i Vietnam och utomlands, och institut som Han‑Nom‑institutet (grundat 1970) samlar in, bevarar och studerar manuskript och tryckta texter skrivna i både chữ Hán och chữ Nôm. Digitala projekt har blivit viktiga för att katalogisera och göra material tillgängligt för forskare och allmänheten.

Tekniskt sett har arbetet med att göra nôm läsbart i moderna datorer också gått framåt: nôm‑tecken har inkluderats i Unicode, den internationella standarden för elektronisk teckenkodning, vilket underlättar digital arkivering och publicering av texter. Samtidigt pågår insatser för att transkribera och översätta nôm‑litteratur så att klassiker åter kan nå nya läsare; många verk finns idag endast i modern stavning eller i översättning till andra språk.

Sammanfattning: Nôm var ett komplext skriftsystem för vietnamesiska byggt på kinesiska tecken och egna nyskapelser. Det spelade en central roll i Vietnams litterära och folkliga kultur under århundraden, men ersattes i praktisk användning av det latinska alfabetet under 1900‑talet. Idag pågår både bevarande- och forskningsarbete för att säkra och sprida kunskap om detta viktiga kulturarv.