AlegsaOnline.com

Nut — egyptisk himmelsgudinna: mytologi, familj och symbolik

Upptäck Nut — den egyptiska himmelsgudinnan: mytologi, familjeband med Geb, Osiris, Isis och Seth samt symboliken bakom solens nattliga resa med Ra.

Författare: Leandro Alegsa

25-12-2025

I den egyptiska mytologin var Nut himlens gudinna. Hennes kropp föreställdes ofta som en bågformad himlavalv som spände över jorden och bildade ett skyddande lager mellan människorna och kosmos. Nut var syster och hustru till Geb och mor till — tillsammans med sin make enligt den vanligaste versionen — följande barn:

Genom sina barn blev hon även mormor till Horus, som i myterna ofta framställs som arvtagare till Osiris och därmed också kopplad till sol- och kungadömesföreställningar (Horus var också ett barnbarn till Ra i vissa traditioner).

Ursprung och familjerelationer

I den heliopolitiska kosmologin hör Nut till en följd av gudomliga släktskap: hon är dotter till luften Shu och fukten Tefnut, syster och maka till jordguden Geb. Tillsammans med Geb utgör hon den klassiska parbilden jord–himmel som förklarar världens fysiska uppdelning i egyptisk tankevärld.

Myter och kosmisk cykel

En av de mest kända myterna om Nut handlar om solen: de gamla egyptierna trodde att Nut svalt solguden Ra varje natt för att sedan föda honom på morgonen — en bild som förklarar solens nedgång och återuppståndelse. En annan välkänd berättelse beskriver hur Ra, i vissa versioner, förbjöd Nut att föda på någon dag i året. Den listige guden Thoth (månguden) spelade spel med månguden och vann tillräckligt med ljus för att skapa fem extra dagar (de så kallade epagomenala dagarna), på vilka Nut födde sina fyra barn (och i vissa berättelser ytterligare ett barn), vilket blev viktiga ”födelsedagar” i den mytologiska kalendern.

Ikonografi och symbolik

Nut avbildas oftast som en böjd kvinna med kroppen beströdd av stjärnor eller som en himmelsk ko; ibland med vingar som sträcker sig över jorden. Hennes stjärnbeströdda kropp symboliserar natthimlen, medan hennes roll som skyddsgudinna kopplar henne till idéer om återfödelse och beskydd i dödsriket.

Kult, gravkonst och litteratur

Nut hade ingen lika framträdande stadsdyrkan som vissa andra gudar, men hennes avbildningar och texter förekommer rikligt i begravningskonst och gravtexter. Hon återfinns på innertak i gravar och på kistor där hon symboliskt omsluter den döde — en önskan om att de döda ska få delar av himlens skydd och återfödelse. Den så kallade "Book of Nut" och andra himmelska texter i förrymda gravar innehåller astronomiska och kosmologiska föreställningar där Nut spelar en central roll.

Betydelse och efterliv

Som himmelsgudinna var Nut en av de grundläggande figurerna i egyptisk kosmologi: hennes cykliska förhållande till solen förklarade tidens gång och livets återkomst, och hennes närvaro i gravkonsten underströk förhoppningen om ett skyddat och odödligt efterliv. Hon stod för både den omfamnande himlavalvet och den trygga rytmen i naturens och gudomlighetens kretslopp.

Tillbedjan

Även om Nut fanns avbildad i många tempel och gravar samt på tak. Hon var dock inte särskilt väl iakttagen på populära platser.

Syfte

Nut var himlens gudinna men hade också många andra syften. Hon hade tre andra namn: Nuit, Newet och Nueth. Nut var känd som mor till alla gudar, inklusive Ra (hennes farfar) eftersom hon svalde honom varje natt och födde honom igen på morgonen. Hon var också mor till himlakropparna, vars skratt var åska och tårar var regn. Hon bar ofta solen över himlen. Hon spelade en roll i begravningsläran och ritades ibland på toppen av sarkofager. Nut var en av de nio stora gudarna. Hon var personifieringen av himlen och himlarna. Egyptierna kallade henne "himlens moder". Nut var en av de äldsta gudarna bland historiens gudar.

Utseende

Som himmelsgudinna visades Nut böjd över Geb (jordguden), med sina fingertoppar nära hans huvud och tårna vid hans fötter. Hon avbildades vanligen i mörkblått och bar ingen mantel, även om vissa egyptier trodde att Nut bar en regnbågsfärgad mantel med stjärnor över hela kroppen. Stora målningar av henne fanns ofta på taken i gravkamrar. Man kan se henne med små gamarvingar eller en vas på huvudet. Hon avbildades ofta som en ko när hon bar solen över himlen. Kon var en mycket moderlig figur.

Nut var en mycket vacker och vänlig gudinna. Hon var kärleksfull och omtänksam. Hon blev förälskad i Thoth, kunskapens gud, och Geb, jordens gud. Hon var en modersgestalt och en mycket stark och oberoende gudinna, för hon skulle inte gifta sig med vilken person som helst. Hon gjorde vad hon ville och när hon blev arg lät hon aldrig någon stå i vägen för henne.

Familj

Nut hade en stark relation till Geb, hennes tvillingbror, och Thoth, gud för skriftlärare och visdom. Hon var himlens gudinna och Geb var jordens gud. På morgonen var de åtskilda men på natten kom de samman, vilket skapade mörkret. Detta är en berättelse som de gamla egyptierna använde för att förklara sin 365-dagarskalender. Nut älskade Geb och Thoth, men hon var gift med Ra. När Ra fick reda på hennes hemliga kärlek blev han rasande. Han sa till Nut att hon inte kunde få några barn under någon av årets 360 dagar. Detta gjorde henne ledsen, så hon gick till Thoth för att få hjälp. Han spelade med Khonsu (månguden) för att skapa ytterligare fem dagar, så att hon och Geb kunde få fem barn. Thoth vann. Barnen var: Osiris var den första, Horus den andra, Set den tredje, Isis den fjärde och Nephthys den femte. Dessa dagar (27-31 december) kallades demondagarna.^[] Hon och Ra hade också en dotter som hette Sekhmet, lejongudinnan, som hade en flippad personlighet som hette Hathor, kärlekens och fredens gudinna. Nut är vacker och dyrkas, och hon var en beskyddande gudinna, liksom Bast (kattgudinnan). De egyptiska gudarna anses vanligen ha varit incestuösa men det är nu känt av studerande av det gamla Kmet (det tidigare namnet på det gamla Egypten) att broder-syster far-dotter-språket syftade på det principiella förhållande som dessa entiteter förkroppsligade och delade. Incestbegreppet är ett vanligt fel i den egyptologiska litteraturen och måste rättas till. I uppenbarade texter (skrifter) kallas människor konsekvent för "söner till" och "döttrar till" de som inte har någon relation till varandra, och människor förstår att detta är en social snarare än sexuell term. Fäder, mödrar, systrar och bröder var generiska termer som fortfarande förekommer bland afrikaner och afroamerikaner, liksom i de flesta religiösa grupper (en "syster" är en nunna inom katolicismen och buddhismen). När panteonet förstås som en återspegling av "första principens" uppfattningar och världsåskådning, och när det uppskattas som ren antropomorfism att tillskriva myterna manligt och kvinnligt, är det lättare att förstå dessa relationer. Om man följer de definierande principerna blir parningen och födelsen av följdprinciperna (relationerna) tydligare.

Kalender

De gamla egyptierna hade tre kalendrar, men jordbrukskalendern var den som användes i vardagen. Den bestod av tre årstider med fyra månader vardera. Årstiderna var Akhet, (översvämningen) Peret (när vattnet drog sig tillbaka) och Shemu (skördesäsongen). Nut älskade Geb, men Ra var inte glad över att hon älskade Geb så han bad Shu, deras far (luftguden) att skilja dem åt. Sedan lade Ra en förbannelse över Nut så att hon inte kunde få barn under någon av årets trehundrasextio dagar. Thoth ville låta Nut få barn så han utmanade Khonsu, månguden, i en match i Senet. Om han vann skulle han kunna lägga till fem dagar till året. Om han förlorade skulle han dödas. Thoth vann och lade till ytterligare fem dagar till året. Den första dagen fick Nut Osiris att ersätta Ra, men Set lurade honom senare och Osiris blev underjordens gud. På den andra dagen fick hon Horus, krigsguden. På den tredje dagen fick hon Set, stormens, ondskans och kaosets gud, på den fjärde dagen fick hon Isis, magins gudinna, och på den femte dagen fick hon Nephthys, flodgudinnan. Efter en lång tid insåg egyptierna att kalendern inte stämde eftersom de inte hade kvartsdagen i slutet, vilket vi har genom att ha skottår. Enligt kalendern var det översvämningssäsong, men översvämningen kom inte förrän senare. De gamla egyptierna märkte att stjärnan Sirius skulle gå upp precis före floden. De använde detta som början på året och som början på översvämningen.