Religion i forntida Egypten: gudar, riter och övergång till kristendom
Upptäck religionen i forntida Egypten: gudar, riter, trosförändringar och övergången till koptisk kristendom och islam — en resa genom 3000 år av tro och kultur.
Religionen i det gamla Egypten var en polyteistisk trosuppfattning som formade hela samhället under flera tusen år. Under den långa perioden utvecklades ett rikt mytologiskt system med ett stort antal gudar, särskilda riter och starkt fokus på dödsritualer och livet efter döden. Mot slutet av antiken skedde en gradvis övergång där det egyptiska folket i stor utsträckning antog koptisk kristendom och senare även islam, influenser som kom både inifrån och utifrån. Kristendomen spreds i Egypten redan under 200- och 300-talet e.Kr., och efter den arabiska erövringen på 600-talet skedde en successiv islamisering som i praktiken gjorde islam till dominerande religion under de följande århundradena.
Grundläggande föreställningar och gudar
Den forntida egyptiska religionen präglades av föreställningar om kosmisk ordning (Ma'at), cykler i naturen och ett nära samband mellan mänskligt liv, kungamakten och gudarna. Flera gudar kunde ta olika former och ofta smälte lokala gudaväsen samman eller associerades med varandra.
- Ra/Amun – solguden, central i många creationmyter; Amun blev under Nya riket förenad med Ra som Amun-Ra.
- Osiris – jordens och dödsrikets härskare, förknippad med uppståndelse och vegetation.
- Isis – magins och moderskapets gudinna, viktig i myten om Osiris och Horus.
- Horus – himmelens gud och ofta framställd som faraons beskyddare.
- Anubis – balsameringens och begravningens gud, förknippad med vägledningen av de döda.
- Thoth – vishetens, skrivkonstens och månens gud.
- Hathor – kärlekens, dansens och musikens gudinna.
Riter, tempel och prästerskap
Religionen genomsyrade både stat och vardagsliv. Tempel var inte bara kultplatser utan också ekonomiska och administrativa centra. Präster utförde dagliga ritualer för att "mata" gudarna med rituella måltider, bevara bildlika representationer (gudastatyer) och hålla tempelns heliga rum rena.
Viktiga inslag var:
- Dagliga gudstjänster och offerceremonier i templet.
- Stora årliga festivaler där processioner och dramatiseringar av myter återberättades.
- Användning av rituell magi, amuletter och böner för skydd och hälsa.
Döden, mummifiering och livet efter döden
En central del av trosföreställningarna var tron på ett efterliv som kunde uppnås genom rätt begravningsritualer. Mummifiering bevarade kroppen så att ka (livskraften) och ba (personlighet) kunde fortsätta leva. Gravfynd som Pyramidtexter, Kista-texter och senare Dödsboken innehåller formler för att vägleda den döde och beskydda denne vid mötet med dödsrikets domare, ofta Osiris, där Ma'ats rättvisa var avgörande.
Avvikande rörelser och förändringar
Ett känt undantag från den traditionella polyteismen var Atenismen under faraoen Akhenatens tid (ca 1350 f.Kr.), då kulten kring solskivan Aten blev dominerande under en tid. Efter Akhenatens död återställdes dock snabbt det gamla tros- och tempelsystemet.
Övergången till kristendom och islam
Kristendomen etablerade sig i Egypten redan under de första tre århundradena e.Kr. och utvecklade särskilda lokala former — det koptiska kyrkolivet och koptiska språket (egyptisk arabiska med koptiskt alfabet i liturgin). Under 300–400-talen blev kristendomen i praktiken den dominerande religionen i landet; egyptiska kyrkor spelade också en viktig roll i tidiga kristna teologiska debatter.
År 641 erövrade arabiska styrkor Egypten, och detta inledde en långsam omvandlingsprocess. Konvertering till islam skedde över flera sekler och påverkades av politiska, ekonomiska och sociala faktorer. Många egyptier antog islam, medan andra behöll kristna (koptiska) traditioner; koptiska kristna utgör än idag en betydande minoritet i Egypten.
Arvet från forntida religiösa traditioner
Det forntida egyptiska religiösa arvet lever kvar i form av monument, tempelruiner, gravar och omfattande texter som gett arkeologer och historiker detaljerad kunskap om deras tro och riter. Många folkliga sedvänjor och föreställningar har också överlevt i omformade skepnader i senare religiösa praktiker.
Sammanfattningsvis var religionen i forntida Egypten en komplex och dynamisk struktur som påverkade allt från politik och konst till dödskultur. Övergången till kristendom och senare islam skedde gradvis och präglades av både kontinuitet och förändring.
Den egyptiska gudinnan Isis från templet i Philae:
En stele som föreställer två triader (grupper av tre) av gudar.
Gudar
I början fanns det fem olika religiösa folkgrupper i Egypten. Varje grupp hade olika trosuppfattningar och var baserad på olika platser.
| Grupp | Plats | Gudshövding |
| Ennead | Heliopolis | Atum (även kallad Atum-Ra) |
| Hermopolis | ||
| Chnum-Satet- | Chnu | |
| Amun-Mut- | Theb | Amu |
| Ptah-Sekhmet- | Memphi | Ptah (Detta är inte normalt eftersom gudarna inte var sammankopplade innan triaden skapades). |
Under Egyptens historia förändrades trosuppfattningarna med ledaren. När någon fick mer makt, ökade även deras trossystem. De nya trosuppfattningarna kombinerades med de trosuppfattningar som redan fanns. Detta hände även efter slutet av den forntida egyptiska civilisationen som den är känd idag. Ett exempel på detta kan vara det nya riket. Under dess tid blev gudarna Ra och Amun till Amun-Ra. Att gå samman för att skapa en gud brukar kallas synkretism.
Gudarnas historia
Egyptierna trodde att universum i början var fyllt av kaosets mörka vatten. Den första guden, Re-Atum, kom från vattnet. Re-Atum spottade och detta skapade gudarna Shu (luftens gud) och Tefnut (fuktighetens gudinna). Världen skapades när Shu och Tefnut födde två barn: Nut (himlens gudinna) och Geb (jordens gud). Människorna skapades när Shu och Tefnut vandrade i mörkret och gick vilse. Re-Atum skickade sitt öga för att hitta dem. När han hade hittat dem förvandlades hans glädjetårar till människor.
Nut och Geb hade sex. När Shu hörde om detta ville han inte att de skulle vara tillsammans. Han blev luften mellan himmel och jord. Han sa också att den gravida Nut inte kunde föda barn. Nut bad Thoth om hjälp. Thoth spelade med månguden Khonsu. Han vann fem dagar till som skulle läggas till det 360 dagar långa året. Nöt fick ett barn på var och en av dessa dagar: Osiris, Isis, Set, Nephthys och Horus den äldre.
Osiris var kung i Egypten. Hans bror Seth mördade honom och blev kung. Efter att ha dödat honom slet Seth Osiris kropp i bitar. Isis räddade bitarna. Hon ville begrava bitarna under templet. Efter att Seth blev kung blev han bekämpad av Horus, Osiris son. Seth förlorade och skickades till öknen. Seth blev gud för hemska stormar. Osiris mumifierades av Anubis och blev de dödas gud. Horus blev den nya kungen. I det gamla Egypten trodde man att faraonerna var Horus ättlingar.
De gamla grekerna trodde att deras gudar och gudinnor var ättlingar till de egyptiska gudarna och gudinnorna. I den grekiska mytologin flydde alla grekiska gudar (utom Hermes och Zeus) till Egypten när titanen Typhon släpptes fri. I Grekland förvandlade sig många av gudarna till djur för att gömma sig för Typhon.
Den egyptiska gudinnan Isis, gravmålning, ca 1360 f.Kr.
4 kanopiska krukor med huvuden av Horus' söner.
Död
Egypten hade en utvecklad syn på livet efter döden med ritualer för att förbereda kropp och själ för ett fredligt liv efter döden. Tron på själen och livet efter döden var främst inriktad på att bevara kroppen. Detta berodde på att de trodde att ka (en del av en persons själ som avbildades som en fågel med en persons huvud) fortfarande levde i kroppen efter döden och att det var viktigt att ka återförenades med ba, anden eller själen för att bilda akh. Detta innebar att balsamering och mumifiering gjordes för att bevara personens identitet i livet efter döden. Ursprungligen begravdes de döda i kistor av vass i den varma sanden, vilket gjorde att kvarlevorna torkade snabbt, och sedan begravdes de. Senare började man bygga trägravar, och den långa mumifieringsprocessen utvecklades av egyptierna kring den fjärde dynastin. Alla mjuka vävnader avlägsnades och hålrummen tvättades och packades med natron, sedan begravdes även den yttre kroppen i natron. Hjärtat var det enda organ som fanns kvar i kroppen eftersom man trodde att hjärtat skulle vägas i underjorden för att se om personen var värd ett fridfullt liv efter detta. De andra organen placerades i "kanopikburkar" som hade förseglingar som föreställde gudarnas huvuden som vaktade tarmarna: Imsety, en egyptisk man som vakar över levern, Hapi, en babian som vakar över lungorna, Duamutef, en schakal som vakar över magen och Qebehsenuef, en falk som vakar över tarmarna.
Efter att ha kommit ut ur natronet bestruktades kropparna på insidan och utsidan med harts för att bevara dem, och sedan lindades de med linnebandage och var försedda med religiösa amuletter och talismaner. När det gällde kungligheter placerades dessa vanligtvis sedan i en serie inordnade kistor. Det yttre lagret av kistorna var en sarkofag av sten. Även andra varelser mumifierades, ibland trodde man att de var husdjur till egyptiska familjer, men mer troligt är att de representerade gudarna. De lät hjärtat vara kvar eftersom de trodde att det var själens hemvist.
De dödas bok var en serie av nästan tvåhundra besvärjelser i form av texter, sånger och bilder skrivna på papyrus. De var individuellt anpassade för de döda. De begravdes tillsammans med de döda för att underlätta deras övergång till underjorden. Efter att ha arbetat sig igenom eldsjöar, spottande kobror, demoniska schakaler och jättebaggar leds deras själ in i en domarsal i Duat av Anubis (mumifieringsguden) och den avlidnes hjärta, som var ett bevis på ägarens moral, vägs mot en enda fjäder som representerar Ma'at (begreppet sanning och ordning). Ett hjärta som vägde mindre än fjädern ansågs vara ett rent hjärta. Detta resulterade i ett gott resultat. Ett hjärta som var tungt av skuld och synd från ens liv vägde mer än fjädern, och därför skulle hjärtat ätas upp av Ammit (Hjärtans ätare) - delvis krokodil, delvis lejon och delvis flodhäst. Om resultatet var bra fördes de döda till Osiris, gud för livet efter döden, i Aaru, men om resultatet var dåligt förstörde demonen Ammit deras hjärta, vilket dödade själen. Personen skulle sedan placeras på en särskild plats med mat precis utom räckhåll för deras händer. Om de någonsin fick tag i maten skulle demoner sätta dem i ett hål för att göra det svårare för dem. Grekerna skrev en myt om en kung som tvingades göra samma sak, men han fängslades i en sjö. Varje gång han böjde huvudet för att få lite vatten, rann sjön bort för att sedan föra tillbaka vattnet när han slutade att försöka. Det fanns också mat ovanför hans huvud på ett träd och när han sträckte sig efter den flyttade grenen sig bort.
Den monoteistiska perioden
En kort tid av monoteism (atenism) ägde rum när Akhenaten (Amenhotep IV) var farao. Han fokuserade religionen på den egyptiska solguden Aten. Aten brukar avbildas som en solskiva med strålar som kommer ut från alla sidor. Akhenaten byggde en ny huvudstad i Amarna med tempel för Aten. Akhenatens religion varade bara fram till hans död. Den gamla religionen återupprättades snabbt av Tutankhamun, Akhenatens son med sin hustru Kiya.
De flesta historiker anser att denna period är monoteistisk, men vissa forskare anser det inte. De menar att folket dyrkade kungafamiljen som gudar som fick sin gudomliga kraft från Aten. På en bild visas Akhenaten tillsammans med sin hustru Nefertiti och tre av deras sex döttrar som sitter under Aten-balkarna. Denna synpunkt ignoreras oftast av historikerna. En del forskare menar att Akhenaten eller några av hans viseirer var Moses eller Josef (Bibeln) från Bibeln.
Efter Amarna-dynastins fall var den ursprungliga egyptiska panteonet den huvudsakliga religionen, fram till utvecklingen av koptisk kristendom och senare islam, även om egyptierna fortsatte att ha förbindelser med andra monoteistiska kulturer (hebréerna). Den egyptiska mytologin gjorde förvånansvärt lite motstånd mot kristendomens spridning. Detta förklaras ibland med att Jesus ursprungligen var en synkretism som främst byggde på Horus, med Isis och hennes dyrkan som blev Maria.
Farao Akhenaten och hans familj ber till Aten.
Gudar
·
Sök