Polens delningar: tre uppdelningar som upphörde med samväldet
Polens delningar var tre uppdelningar 1772–1795 där Preussen, Ryssland och Österrike delade upp det polsk‑litauiska samväldet. Artikeln förklarar bakgrund, händelseförlopp och följder fram till 1918.
Polens delningar är den vedertagna benämningen på tre statliga uppdelningar under senare delen av 1700‑talet som ledde till att det gamla polsk‑litauiska samväldet slutligen upphörde att existera som självständig stat. Händelserna involverade de omkringliggande stormakterna Preussen, Ryssland och Habsburgs Österrike, som successivt annekterade och delade upp samväldets territorier.
Bildgalleri
10 Bilder
Översikt och datum
Delningarna genomfördes i tre separata omgångar, ofta angivna med dessa datum:
- Första delningen: 5 augusti 1772
- Andra delningen: 23 januari 1793
- Tredje delningen: 24 oktober 1795
Dessa avtal och militära åtgärder resulterade i att stora delar av de polska och litauiska provinserna införlivades i grannstaternas riken, medan ett polskt centralt styre upphörde efter 1795.
Orsaker och interna svagheter
Bakgrunden till delningarna var en kombination av inre politisk instabilitet i samväldet och stormakters maktpolitik. Polens politiska system med frihet åt adeln, liberum veto och svaga centrala institutioner försvårade reformer. Samtidigt utnyttjade grannmakterna dessa svagheter för att öka sitt inflytande och expandera territoriellt.
Reformer, motreaktion och uppror
Under 1780‑ och 1790‑talen försökte reformvänner genomföra förändringar, bland annat med 3 maj‑konstitutionen 1791 som ett försök att stärka staten. Reformerna mötte motstånd från konservativa grupper och från grannstaterna, vilket bidrog till att andra delningen följde. Motståndsrörelser och uppror, mest känd är Tadeusz Kościuszkos uppror 1794, försökte återställa självständigheten men misslyckades mot de kombinerade militära makterna.
Följder och långsiktig betydelse
Polens suveränitet upphörde formellt 1795 och de tidigare polska områdena försvann som egen stat fram till 1918. Under 1800‑talet återuppstod polska identiteter och kultur i de olika delarna under varierande villkor, och händelserna påverkar fortfarande nationell historia och minne. Efter Napoleontiden och Wienkongressen 1815 fanns nya politiska ordningar (exempelvis hertigdömet Warszawa och Kongresspolen), men ingen fullständig återupprättelse tills efter första världskriget.
Begreppet "fjärde delningen" och notabla fakta
Uttrycket "fjärde delningen" används ibland i historisk eller politisk retorik för att beskriva senare uppdelningar eller annekteringar av polskt territorium i andra sammanhang, men det hänvisar inte till en enhetlig, internationellt erkänd historisk händelse. För mer kontext och kartöverlägg kan man läsa inledande artiklar om samväldets territorier och om stormakternas roll i perioden via länkar till översikter och källor, till exempel om hur Preussen och andra aktörer agerade i regionen.
För ytterligare läsning om politiska, militära och kulturella konsekvenser av delningarna, se introduktioner och samlingsartiklar som behandlar 1700‑talets central‑ och östeuropeiska maktbalans och de följande århundradena.
Historia
Förspel
Polen-Litauen var under sin sista period (mitten av 1700-talet), före delningarna, inte en helt suverän stat. Det var nästan en vasall, eller en rysk satellitstat, med ryska tsarer som i praktiken valde polska kungar. Detta gäller särskilt den sista samväldningskungen Stanisław August Poniatowski, som under en tid hade varit en älskare till den ryska kejsarinnan Katarina den stora.
År 1730 undertecknade grannländerna i Samväldet, nämligen Preussen, Österrike och Ryssland, ett hemligt avtal för att upprätthålla status quo, dvs. för att se till att Samväldets lagar inte skulle ändras. Deras allians blev senare känd i Polen som "De tre svarta örnarnas allians" (eller Löwenwoldefördraget), eftersom alla tre staterna använde en svart örn som statssymbol (i motsats till den vita örnen, som är Polens symbol).
Samväldet hade förblivit neutralt i sjuårskriget, även om det sympatiserade med alliansen mellan Frankrike, Österrike och Ryssland. Det gav ryska trupper tillträde till sina västra områden som baser mot Preussen. Fredrik II av Preussen slog tillbaka genom att beordra att polsk valuta skulle förfalskas för att påverka den polska ekonomin.
Polackerna försökte driva ut utländska styrkor i ett uppror (Bar-konfederationen, 1768-1772), men de oregelbundna och dåligt ledda styrkorna hade inte mycket chans mot den reguljära ryska armén och led ett nederlag. Till kaoset bidrog ett ukrainskt bondeuppror, Koliyivschyna, som bröt ut 1768 och resulterade i massakrer på adelsmän (szlachta), judar, unister och katolska präster innan det slogs ner av polska och ryska trupper.
Relaterade artiklar
Författare
AlegsaOnline.com Polens delningar: tre uppdelningar som upphörde med samväldet Leandro Alegsa
URL: https://sv.alegsaonline.com/art/74846
Källor
- books.google.com : A Study of Crisis