Frederick II of Prussia

Kronprins

År 1732 försökte drottning Sophia Dorothea ordna ett dubbeläktenskap mellan Fredrik och hans syster Wilhelmina och Amelia och Fredrik, barn till hennes bror, kung Georg II av Storbritannien. Av rädsla för en allians mellan Preussen och Storbritannien mutade fältmarskalk von Seckendorff, Österrikes ambassadör i Berlin, fältmarskalk von Grumbkow, Preussens krigsminister, och Benjamin Reichenbach, Preussens ambassadör i London. De båda paren förtalade diskret de brittiska och preussiska domstolarna inför de båda kungarna. Förargad över idén om äktenskap ställde Fredrik Vilhelm omöjliga krav till britterna, till exempel att Preussen skulle förvärva Jülich och Berg, vilket ledde till att äktenskapsförslaget föll.

Efter von Kattels död beviljades Fredrik kunglig benådning och frigavs från sin cell den 18 november, men han fick inte tillbaka sin militära rang. Istället för att återvända till Berlin tvingades han dock stanna i Küstrin och började den 20 november lära sig statskunskap och administration för krigs- och ståndsavdelningarna. Spänningarna lättade något när Fredrik Vilhelm besökte Küstrin ett år senare, och Fredrik tilläts besöka Berlin i samband med att hans syster Wilhelmina gifte sig med markgreve Fredrik av Bayreuth den 20 november 1731. Kronprinsen återvände till Berlin efter att slutligen ha släppts från Küstrin den 26 februari 1732.

Fredrik Vilhelm övervägde att gifta Fredrik med Elisabeth av Mecklenburg-Schwerin, brorsdotter till kejsarinnan Anna av Ryssland, men prins Eugen av Savoyen motsatte sig denna plan. Fredrik själv föreslog att gifta sig med Maria Theresia av Österrike i utbyte mot att hon avstod från tronföljden. I stället övertalade Eugen genom Seckendorff Fredrik Vilhelm att kronprinsen skulle gifta sig med Elisabeth Christine av Brunswick-Bevern, en protestantisk släkting till de österrikiska habsburgarna. Trots att Fredrik skrev till sin syster att "det kan inte finnas vare sig kärlek eller vänskap mellan oss" och att han övervägde självmord, gick han med på bröllopet den 12 juni 1733. Han hade inte mycket gemensamt med sin brud och ogillade det politiska äktenskapet som ett exempel på den österrikiska inblandning som hade plågat Preussen sedan 1701. När Fredrik säkrade tronen 1740 lät han inte Elisabeth besöka hans hov i Potsdam, utan gav henne slottet Schönhausen och lägenheter i Berliner Stadtschloss. Fredrik skänkte titeln som tronarvinge, "prins av Preussen", till sin bror Augustus William; trots detta förblev hans hustru honom trogen.

Fredrik återfick en rang i den preussiska armén som överste vid regementet von der Goltz, som var stationerat nära Nauen och Neuruppin. När Preussen gav trupper för att hjälpa Österrike under det polska tronföljdskriget studerade Fredrik under prins Eugen av Savoyen under fälttåget mot Frankrike vid Rhen. Fredrik Vilhelm, som var försvagad av gikt orsakad av fälttåget, gav Fredrik Schloss Rheinsberg i Rheinsberg, norr om Neuruppin. I Rheinsberg samlade Fredrik ett litet antal musiker, skådespelare och andra konstnärer. Han tillbringade sin tid med att läsa, titta på dramatiska pjäser, göra och lyssna på musik och betraktade denna tid som en av de lyckligaste i sitt liv. Fredrik bildade "Bayardorden" för att diskutera krigföring med sina vänner; Heinrich August de la Motte Fouqué blev stormästare för sammankomsterna.

Niccolò Machiavellis verk, till exempel Fursten, ansågs vara en riktlinje för hur en kung skulle bete sig på Fredriks tid. År 1739 färdigställde Fredrik sin Anti-Machiavel, där han lade fram en annan synvinkel. Den publicerades anonymt 1740, men Voltaire distribuerade den i Amsterdam.

Fredriks år som ägnade sig åt konst istället för politik tog slut när Fredrik Vilhelm dog 1740 och fick kungariket Preussen i arv.

Fredrik som kung i Preussen

Regeringstid (1740-1786)

När Fredrik besteg tronen som "kung i Preussen" 1740 bestod Preussen av spridda territorier, inklusive Kleve, Mark och Ravensberg i västra delen av det heliga romerska riket, Brandenburg, Pommern och Pommern i östra delen av riket samt det tidigare hertigdömet Preussen, som låg utanför riket och gränsade till det polsk-litauiska samväldet. Han titulerades kung i Preussen eftersom detta bara var en del av det historiska Preussen; han skulle förklara sig som kung av Preussen efter att ha förvärvat större delen av resten 1772.

Krigföring och erövring

Fredrik hade som mål att modernisera och förena sina sårbara, osammanhängande länder, och för detta ändamål förde han krig främst mot Österrike, vars habsburgska ätt regerade som heliga romerska kejsare nästan oavbrutet från 1400-talet fram till 1806. Fredrik etablerade Preussen som den femte och minsta europeiska stormakten genom att använda de resurser som hans sparsamma far hade odlat.

Det första schlesiska kriget (1740-1742), som var en del av det österrikiska tronföljdskriget (1740-1748), resulterade i att Fredrik erövrade den polska delen av Schlesien. Österrike försökte återta Schlesien i det andra schlesiska kriget (1744-1745), men Fredrik segrade återigen och tvingade Österrike att hålla sig till de tidigare fredsvillkoren. Preussens innehav av Schlesien gav kungariket kontroll över floden Oder.

Det habsburgska Österrike och det bourboniska Frankrike, som traditionellt sett var fiender, allierade sig i den diplomatiska revolutionen 1756 efter att den engelsk-österrikiska alliansen hade kollapsat. Fredrik slöt snabbt en allians med Storbritannien vid konventet i Westminster. När grannländerna började konspirera mot honom var Fredrik fast besluten att slå till först. Den 29 augusti 1756 korsade hans väl förberedda armé gränsen och invaderade Sachsen, vilket inledde det sjuåriga kriget som varade fram till 1763. Han fick utbredd kritik för sitt angrepp på det neutrala Sachsen och för att han tvingade in de sachsiska styrkorna i den preussiska armén efter belägringen av Pirna i oktober 1756.

Fredrik stod inför en koalition med Österrike, Frankrike, Ryssland, Sachsen och Sverige och hade endast Storbritannien och Hannover som allierade, men lyckades med nöd och näppe hålla Preussen kvar i kriget trots att hans territorier ofta invaderades.

När kejsarinnan Elisabet av Ryssland plötsligt dog fick hennes preussiska brorson Peter III makten. Detta ledde till att den antipreussiska koalitionen kollapsade. Även om Fredrik inte fick några territorier i det efterföljande Hubertusburgfördraget kunde han behålla Schlesien. Preussen blev populärt i många tysktalande områden.

I slutet av sitt liv engagerade Fredrik också Preussen i det mindre bayerska tronföljdskriget 1778, där han stoppade Österrikes försök att byta ut de österrikiska Nederländerna mot Bayern. När kejsar Josef II| försökte med detta på nytt 1784 skapade Fredrik Fürstenbund, vilket fick tyskarna att se honom som en försvarare av de tyska friheterna, i motsats till hans tidigare roll som angripare av de kejserliga habsburgarna.

Fredrik ledde ofta sina militära styrkor personligen och fick sex hästar skjutna under sig under strid. Fredrik beundras ofta som ett av de största taktiska genierna genom tiderna, särskilt för sin användning av den sneda stridsordningen. Ännu viktigare var hans operativa framgångar, särskilt att förhindra att numeriskt överlägsna motståndararméer förenades och att vara på rätt plats vid rätt tidpunkt för att hålla fiendearméer borta från preussiskt kärnområde. I ett brev till sin mor Maria Theresia skrev den österrikiske medhärskaren kejsar Josef II,

När kungen av Preussen talar om problem som har att göra med krigskonsten, som han har studerat intensivt och som han har läst alla tänkbara böcker om, är allting stramt, gediget och ovanligt lärorikt. Det finns inga omskrivningar, han ger sakliga och historiska bevis för de påståenden han gör, för han är väl bevandrad i historien ... Ett geni och en man som talar på ett utmärkt sätt. Men allt han säger avslöjar knekten.

Modernisering av Preussen

Fredrik förvandlade Preussen från ett europeiskt bakvatten till en ekonomiskt stark och politiskt reformerad stat. Hans erövring av Schlesien, som försåg Preussens nya industrier med råvaror, bidrog till att öka den industriella produktionen och utvecklingen, och han skyddade dessa industrier med höga tullar och ett minimum av restriktioner för den inhemska handeln. Statens moderniserande mekanismer och teknik gjorde det också möjligt för Fredrik att 1747 genomföra ett omfattande sexårigt dränerings- och "återvinningsprogram" i landets norra sumpmarker. Detta rationalistiskt inriktade program, som Fredrik såg som ett "tämjande" och "erövrande" av den "onyttiga" och "barbariska" naturen, skapade ungefär 150 000 tunnland odlingsbar jordbruksmark, men eliminerade också stora delar av den naturliga livsmiljön, förstörde regionens biologiska mångfald och fördrev ett stort antal ursprungsbefolkningar. Med hjälp av franska experter omorganiserade Fredrik också Preussens skattepolitik och införde ett system med indirekt beskattning, som var mer lukrativt än den tidigare politiken med direkt beskattning. Fredrik gav också den framstående preussiska handelsmannen Johann Ernst Gotzkowsky i uppdrag att hjälpa till att främja handeln. Gotzkowsky uppmanade Fredrik att reformera det preussiska systemet med tullavgifter och importrestriktioner och att bygga en stor sidenfabrik i ett försök att konkurrera med den franska sidenhandeln. När Gotzkowsky 1763 gick i konkurs under en finanskris i Amsterdam tog Fredrik över en av hans porslinsfabriker.

Fredrik ledde också en nationell valutareform under sin regeringstid. Effekterna av sjuårskriget och förvärvet av Schlesien hade förändrat ekonomin, vilket hade lett till en depreciering av den nationella valutan och en hög inflation i hela landet. Det preussiska myntediktet från maj 1763 omvärderade den nationella valutan genom att stabilisera kurserna för de kraftigt deprecierade mynten och föreskriva att skattebetalningar skulle ske i valutor med samma värde som före kriget. Andra europeiska härskare genomförde snart liknande monetära reformer, vilket bidrog till att sänka priserna i hela regionen.

Fredrik ledde också andra viktiga moderniseringsinsatser i Preussen, bland annat inrättandet av en modern regeringsbyråkrati, utvecklingen av ett av Europas mest uppskattade utbildningssystem och avskaffandet av tortyr och kroppsstraff.

Efter förvärvet av Kungliga Preussen (Västpreussen) 1772 ändrade Fredrik också sin titel från "kungiPreussen", som hade varit den kungliga titeln sedan Fredrik I:s kröning, till "kung av Preussen", vilket understryker den ökande betydelsen av hans stat och hans egen betydelse som härskare.

Religiös tolerans

Fredrik var generellt sett en förkämpe för religiös tolerans och accepterade bland annat jesuiter, som flydde från påven Clemens XIV:s förtryck, som lärare i Schlesien, Warmia och Netze-distriktet. Han var intresserad av att locka många kompetenser till sitt land, vare sig det gällde jesuitlärare, hugenotmedborgare eller judiska köpmän och bankirer, särskilt från Spanien. Han ville ha utveckling i hela landet. Som ett exempel på denna praktiskt inriktade men inte helt fördomsfria tolerans skrev Fredrik i sitt Testament politique att:

Vi har för många judar i städerna. De behövs vid den polska gränsen, eftersom det är hebréer som är ensamma om att bedriva handel i dessa områden. Så snart man kommer bort från gränsen blir judarna en nackdel, de bildar klickar, de handlar med smuggelgods och gör alla möjliga rackartyg som är till nackdel för kristna borgare och köpmän. Jag har aldrig förföljt någon från denna eller någon annan sekt [sic]; jag tror dock att det vore klokt att vara uppmärksam så att deras antal inte ökar.

Judarna vid den polska gränsen uppmuntrades därför att bedriva all handel de kunde och fick samma skydd och stöd från kungen som alla andra preussiska medborgare. Att man lyckades integrera judarna i de samhällsområden som Fredrik uppmuntrade dem till kan man se genom den roll som Gerson von Bleichröder spelade i finansieringen av Bismarcks ansträngningar att återförena Tyskland.

Eftersom mycket ödemark blev odlingsbar under Fredriks tid letade Preussen efter nya kolonister. Fredrik betonade upprepade gånger att nationalitet och religion inte var av betydelse för honom.

Arkitektur

Fredrik lät uppföra berömda byggnader i sin huvudstad Berlin, varav de flesta fortfarande finns kvar idag, till exempel statsoperan i Berlin, det kungliga biblioteket (idag statsbiblioteket i Berlin), St Hedvigs katedral och Prins Henriks palats (idag Humboldtuniversitetet). Kungen föredrog dock att tillbringa sin tid i sin sommarresidens Potsdam, där han byggde slottet Sanssouci, det viktigaste verket inom nordtysk rokoko. Sanssouci, som från franskan kan översättas med "sorglös" eller "utan bekymmer", var en tillflykt för Fredrik. "Fredericiansk rokoko" utvecklades under Georg Wenzeslaus von Knobelsdorff.

Senare år

Mot slutet av sitt liv tillbringade Frederick mer och mer tid ensam. Hans vänskapskrets i Sanssouci dog gradvis ut utan ersättare, och Fredrik blev alltmer kritisk och godtycklig, till frustration för tjänstemännen och officerskåren. Berlinborna hyllade alltid kungen när han återvände till staden efter provinsturnéer eller militära uppvaktningar, men Fredrik tog ingen glädje av sin popularitet hos vanligt folk, utan föredrog i stället sällskapet med sina italienska greyhounds, som han kallade sina "marquises de Pompadour", som ett hån mot madame de Pompadour. Fredrik dog i en fåtölj i sitt arbetsrum i slottet Sanssouci den 17 augusti 1786.

Fredrik hade velat bli begravd bredvid sina greyhounds på vingårdsterrassen vid sidan av logikerkåren i Sanssouci. Hans brorson och efterträdare Fredrik Vilhelm II beordrade i stället att kroppen skulle begravas bredvid sin far i Potsdams garnisonskyrka. Mot slutet av andra världskriget beordrade Adolf Hitler att Friedrichs och Fredrik Vilhelm I:s kistor, liksom Paul von Hindenburgs och hans hustrus kistor, först skulle flyttas till en underjordisk bunker i närheten av Berlin och sedan gömas i en saltgruva i närheten av staden Bernrode i Tyskland för att skydda dem från förstörelse. Den amerikanska armén upptäckte de fyra kistorna den 27 april 1945, bakom en 1,8 meter tjock mur djupt inne i gruvan, och flyttade dem till källaren i Marburg Castle, en samlingsplats för återvunna nazistiska "skatter". Som en del av ett hemligt projekt kallat "Operation Bodysnatch" flyttade den amerikanska armén de båda kungarna först till Elisabethkyrkan i Marburg och sedan vidare till Burg Hohenzollern nära staden Hechingen. Efter Tysklands återförening begravdes Fredrik Vilhelms kropp i Kaiser Friedrich-mausoleet i Sanssoucis fredskyrka.

På 205-årsminnet av hans död, den 17 augusti 1991, låg Fredriks kista på hedersplatsen i Sanssouci, täckt av en preussisk flagga och eskorterad av en hedersvakt från Bundeswehr. Efter mörkrets inbrott lades Fredericks kropp slutligen till vila på terrassen på vingården i Sanssouci, enligt hans sista vilja utan pompa och vid natt ("... Im übrigen will ich, was meine Person anbetrifft, in Sanssouci beigesetzt werden, ohne Prunk, ohne Pomp und bei Nacht..." (1757)).

Citat

• "Jag talar franska till mina ambassadörer, engelska till mina räkenskaper, italienska till min älskarinna, latin till min Gud och tyska till min häst."
• "Ett utbildat folk är lätt att styra."

Brandenburg-Preussens tillväxt (1600-1795).


Slaget vid Hohenfriedberg, det preussiska infanteriets anfall, av Carl Röchling. Olja på duk.


Slaget vid Rossbach, en taktisk seger för Fredrik.


Södra fasaden eller trädgårdsfasaden och corps de logis i Sanssouci.


Fredriks grav i Sanssouci.

Frederick i populärkultur

Platser

King of Prussia i Pennsylvania är uppkallad efter King of Prussia Inn, som i sin tur är uppkallat efter Frederick.

Prussia Street i Dublin, Irland, är uppkallad efter Fredrik den store.

Tyska filmer

Den stora kungen (tyska: "Der Große König") är en tysk dramafilm från 1942 i regi av Veit Harlan med Otto Gebühr i huvudrollen. Den skildrar Fredrik den stores liv. Den fick den sällsynta utmärkelsen "nationens film". Otto Gebühr spelade även kungen i många andra filmer.

Filmer med Otto Gebühr i rollen som Fredrik den store

• 1920: Die Tänzerin Barbarina - regissör: Carl Boese
• 1921-23: Fridericus Rex - regissör: Arzén von Cserépy

Teil 1 - Sturm und Drang

Teil 2 - Vater und Sohn

Teil 3 - Sanssouci

Teil 4 - Schicksalswende

• 1926: Die Mühle von Sans Souci - regi: Siegfried Philippi
• 1928: Der alte Fritz - 1. Teil Friede - regissör: Gerhard Lamprecht
• 1928: Der alte Fritz - 2. Teil Ausklang - regissör: Gerhard Lamprecht
• 1930: Das Flötenkonzert von Sanssouci - regi: Gustav Ucicky
• 1932: Die Tänzerin von Sans Souci - regissör: Friedrich Zelnik
• 1933: Der Choral von Leuthen - regissör: Carl Froelich
• 1936. Heiteres und Ernstes um den großen König - regissör: Phil Jutzi
• 1936: Fridericus - regissör: Johannes Meyer
• 1937: Das schöne Fräulein Schragg - regi: Hans Deppe
• 1942: Der große König - regissör: Veit Harlan

I den tyska filmen Der Untergang från 2004 visas Adolf Hitler sitta i ett mörkt rum och titta på en målning av Fredrik, vilket kan vara en hänvisning till diktatorns sviktande förhoppningar om ett nytt mirakel av huset Brandenburg.

Amerikanska filmer

I filmen Patton från 1970 citerar general Patton felaktigt Fredrik den store som sagt: "L'audace, l'audace, toujours l'audace!" ("Djärvhet, djärvhet - alltid djärvhet!").

Även om Frederick aldrig syns på filmduken nämns han flera gånger i Stanley Kubricks film Barry Lyndon från 1975. I filmen omnämns han som "The great and illustrious Frederick" och hans armé både hyllas och kritiseras. Till exempel ett citat från filmen: "Under de fem år som kriget nu hade pågått hade den store och berömde Fredrik så uttömt männen i sitt rike att han var tvungen att anställa mängder av rekryterare som inte drog sig för något brott, inklusive kidnappning, för att förse hans lysande regementen med mat till krut."

Titlar och stilar

• 24 januari 1712 - 31 maj 1740 Hans kungliga höghet kronprinsen
• 31 maj 1740 - 19 februari 1772 Hans Majestät kungen i Preussen
• 19 februari 1772 - 17 augusti 1786 Hans Majestät kungen av Preussen