Månens faser är de olika sätt på vilka månen ser ut från jorden under en månad. Faserna beskriver hur stor del av månens dagbelysta halva som är synlig från jorden och i vilken form den synliga delen framträder.

Vad orsakar månens faser?

Månens faser beror på geometrin mellan solen, jorden och månen. Månen själv reflekterar solljus; den halva som vetter mot solen är upplyst, och hur stor del av den upplysta ytan vi ser beror på i vilken vinkel månen står i förhållande till jorden och solen. När månen rör sig i sin banan ändras den här vinkeln, vilket gör att den synliga, belysta delen verkar växa eller avta.

Cykel och tidsmått

En full fascykel — från nymåne till nästa nymåne — tar i genomsnitt ca 29,53 dagar. Detta kallas ett synodiskt månad (ibland avrundat till 29,5 dagar). Det skiljer sig från det sidereal månad (ca 27,3 dagar), som är tiden månen tar för att fullborda ett varv runt jorden relativt stjärnorna. Den synodiska perioden är längre eftersom jorden samtidigt förflyttar sig i sin bana runt solen.

De vanliga faserna

De huvudsakliga namnen på faserna och deras korta beskrivning:

  • Nymåne (nymåne) – månen står ungefär mellan jorden och solen; den belysta sidan vetter bort från jorden och månen är i praktiken osynlig.
  • Tilltagande skära – en tunn, växande ljusskena (crescent) syns kort efter nymåne.
  • Första kvarteret – ungefär halva månskivan är upplyst (motsvarar 25–26 dagar från nymåne i vardagligt tal räknat som runt en vecka efter nymåne).
  • Tilltagande gibbe (tilltagande gibbous) – mer än halva skivan är upplyst, fram till fullmåne.
  • Fullmåne – månen och solen står ungefär i motsatta riktningar sett från jorden; hela dagenvända halvan är synlig.
  • Avtagande gibbe – efter fullmåne börjar den upplysta delen minska.
  • Sista eller tredje kvarteret – återigen syns ungefär halva skivan, men den motsatta halvan jämfört med första kvarteret.
  • Avtagande skära – den belysta delen krymper tills nymåne åter inträffar.

”Tilltagande” betyder att den upplysta delen ökar, ”avtagande” att den minskar.

Tidvattenlåst rotation och libration

Att På grund av tidvattensituationen samma halva av månen i huvudsak alltid är vänd mot jorden kallas tidvattenlåst rotation eller synkron rotation. Det innebär att månens rotationsperiod runt sin egen axel är ungefär densamma som dess omloppstid runt jorden. Trots detta kan vi genom så kallad libration (små svängningar i månens riktning) se något mer än exakt hälften av månens yta under lång tid — ungefär 59 procent totalt.

Fasens mätning och begrepp

Fasen kan också beskrivas genom vinkeln (elongation) mellan solen och månen sett från jorden eller genom månadens “ålder” i dagar sedan senaste nymåne. Ljusstyrkan (den upplysta procenten) beror på fasvinkeln; den är inte alltid exakt 0 % vid nymåne på grund av exempelvis jordens sken (jordensreflektans/”earthshine”) som kan belysa månens mörkare sida.

Varför faserna är viktiga

  • Historiskt har månens faser använts för att hålla tid och skapa kalendrar (månadskalendrar).
  • Faser påverkar tidvatteneffekter något i kombination med solens läge (springflod och nippflod runt full- och nymåne).
  • Förutsägelser av faser är viktiga för astronomiska observationer och för att bestämma när mån- och solförmörkelser kan inträffa (de sker bara när månen befinner sig nära skärningspunkterna mellan månens bana och ekliptikan).

Sammanfattning

Månens faser är ett resultat av hur solen lyser på månen och hur vi ser den belysta ytan från jorden. Cykeln upprepar sig ungefär var 29,53:e dag. Faserna är lätta att observera och följer en regelbunden, förutsägbar geometrisk ordning beroende på månen, jorden och solens relativposition.