Ragtime – synkoperad rytm, historia och Scott Joplin

Ragtime (eller rag-time) är en musikalisk genre som hade sin största popularitet mellan 1897 och 1918. Dess främsta kännetecken är den synkoperade rytmen, där den högra handen ofta spelar en fras med placerade accenter medan vänsterhanden håller ett jämnt, marschliknande eller "oom-pah"-ackompanjemang. Ragtime började som dansmusik i de röda ljusdistrikten i amerikanska städer som St Louis och New Orleans flera år innan den publicerades som populär notmusik för piano. Genren har sina rötter i afrikansk-amerikansk musiktradition och hämtade inspiration från cakewalk, marscher och ragged band-music.

Kännetecken

Ragtime kännetecknas av:

Synkopering: melodiska accenter mellan taktslag som ger "ragged" (ryckig) känsla.
Polyrytmik: separata rytmer i höger- och vänsterhanden som skapar komplexitet och driv.
Fast form: många ragtimes följer en tydlig form med flera "strains" (temaavsnitt) som återkommer, ofta i mönster som AABBACCDD eller liknande.
Piano som huvudinstrument: även om ragtime kunde framföras av band så är det pianot som är mest förknippat med genren, där vänsterhandens marchliknande bas mot högerhandens synkoperade melodi definierar ljudbilden.

Historik och utveckling

Ragtime kan ses som en modifiering av den marsch som John Philip Sousa gjorde populär, med ytterligare polyrytmer som är typiska för afrikansk musik. Tidiga ragtime-melodier skrevs ofta av afroamerikanska kompositörer och spelades i teatrar, salonger och på gator. Publiceringen av noter gjorde genren spridd över hela USA i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet. Ragtime influerade även andra populära danser och musikstilar samt kom att integreras i sällskapsdansens repertoar.

Scott Joplin och "Maple Leaf Rag"

En av ragtimehistoriens mest inflytelserika figurer är Scott Joplin. Han blev internationellt känd när han 1899 publicerade Maple Leaf Rag, en komposition som snabbt blev ett standardstycke för ragtimestilen. Under minst 12 år efter publiceringen påverkade Maple Leaf Rag i hög grad efterföljande ragtime-kompositörer med sina melodilinjer, harmoniska progressionslinjer och metriska mönster. Joplin skrev även operan Treemonisha och eftersträvade ofta att ragtime skulle erkännas som konstmusik, inte bara populär underhållningsmusik.

Form, notering och framförandepraxis

Typiska ragtimes för piano är tydligt noterade och avsedda att spelas med precision i både rytm och dynamik. Formmässigt består många ragtimes av flera "strains" (ofta 16-taktsavsnitt) som upprepas och byter tonart enligt standardiserade mönster. Vänsterhanden spelar vanligen ett markerat basackord eller ett alternativt "stride"-mönster medan högerhanden ansvarar för den synkoperade melodin. I framförandepraxis finns variationer — vissa tolkar ragtime mer "strikt" och mekaniskt, andra lägger in rubato eller bluesiga uttryck beroende på styckets karaktär.

Ragtime och jazz

Ragtime föll delvis i glömska när jazzen tog över i allmänhetens fantasi efter 1917, eftersom jazz gjorde anspråk på spontanitet och improvisation i högre grad än den oftast strikt noterade ragtime-musiken. Samtidigt lade ragtime mycket av grunden för tidig jazz, särskilt vad gäller synkoperingsbegrepp och rytmisk stil.

Återupplivningar och 1900-talets intresse

Genren har återkommit i flera omgångar. I början av 1940-talet började många jazzband att inkludera ragtime i sin repertoar och gav ut ragtimeinspelningar på 78 rpm-skivor. En ny, betydande återupplivning ägde rum på 1950-talet då ett större antal olika ragtimestilar från det förflutna gjordes tillgängliga på skivor och nya ragger komponerades, publicerades och spelades in. År 1971 gav Joshua Rifkin ut en samling av Scott Joplins verk som nominerades till en Grammy Award, vilket bidrog till ökat intresse för genren.

År 1973 gjorde filmen The Sting ragtime tillgänglig för en bred publik med ett soundtrack av Joplinmelodier. Filmens tolkning av Joplins rag The Entertainer från 1902 blev sedan en topp 5-hit 1974 och introducerade ragtime för nya generationer.

Påverkan och arv

Ragtime (med Joplins verk i spetsen) har nämnts som en amerikansk motsvarighet till Mozarts menuetter, Chopins mazurkas eller Brahms valser. Ragtime påverkade klassiska kompositörer som Erik Satie, Claude Debussy och Igor Stravinsky genom sina rytmiska idéer och harmoniska vändningar. Ragtime ingick i Vernon och Irene Castles dansstilar och påverkade de engelska sällskapsdanserna foxtrot och quickstep. Dess inflytande märks även i senare populärmusik, musical- och filmkompositioner samt i nutida pianorepertoarer.

Olika stilar inom ragtime

Det finns flera underformer och stilvariationer inom ragtime:

Classic rag: den noterade, ofta mer "konstnärliga" formen exemplifierad av Joplin.
Novelty rag: tekniskt avancerade och ofta humoristiska stycken som blev populära i tidiga pianospelscener.
Stomp och cakewalk: närmare knutna till dans och paradevenemang, med starkt fokus på rytm och show.

Sammanfattning

Ragtime är en viktig länk mellan 1800-talets marsch- och populärmusik och 1900-talets jazz och populärmusik. Genrens synkoperade rytm, tydliga formstruktur och kulturella ursprung gör den både historiskt betydelsefull och fortsatt relevant för musiker och publiker. Genom återupplivningar och filmens genomslag har ragtime — och särskilt Scott Joplins verk — säkrat sin plats i musikhistorien.

Andra upplagan av "Maple Leaf Rag". Det är en av de mest kända raggarna.

Frågor och svar

F: Vad är ragtime?

S: Ragtime (eller rag-time) är en musikalisk genre som hade sin största popularitet mellan 1897 och 1918. Den har en synkoperad, eller "raggad", rytm och började som dansmusik i de röda ljusdistrikten i amerikanska städer som St. Louis och New Orleans innan den publicerades som populär notmusik för piano.

Fråga: Vem var den mest kända ragtime-kompositören?

S: Den mest kända ragtime-kompositören var Scott Joplin, som blev känd genom att 1899 publicera sin Maple Leaf Rag och andra efterföljande hits.

Fråga: Hur påverkade ragtime de klassiska kompositörerna?

S: Ragtime påverkade klassiska kompositörer som Erik Satie, Claude Debussy och Igor Stravinsky. Den hade också en inverkan på engelska sällskapsdanser som foxtrot och quickstep.

F: När blev ragtime inte längre populärt?

S: Ragtime föll i glömska runt 1917 när jazzen fick större uppmärksamhet bland allmänheten.

F: Vad orsakade att intresset för ragtime återuppstod efter 1917?

Svar: Intresset för ragtime återuppstod först på 1940-talet när många jazzband tog med den i sin repertoar, sedan på 1950-talet när inspelningar blev tillgängliga, följt av Joshua Rifkins samlingsalbum som nominerades till en Grammy Award 1971 och slutligen med filmmusiken till filmen The Sting med Joplinmelodier som släpptes 1973.

Fråga: Hur bidrog John Philip Sousa till utvecklingen av ragtime?

S: John Philip Sousa gjorde marscher populära som modifierades för att skapa det som vi nu känner till som ragtime med ytterligare polyrytmer som är typiska för afrikansk musik.