Erik Satie

Hans liv

Tidiga år

Han föddes Alfred Eric Leslie Satie, men som vuxen stavade han alltid sitt namn "Erik". Hans far hade varit verksam inom rederibranschen, men familjen flyttade sedan till Paris. Han var fortfarande ganska ung när hans mor dog och han skickades tillbaka till sin födelseort Honfleur för att uppfostras av sin fars föräldrar. Hans mormor drunknade dock, så han skickades tillbaka till Paris igen där hans far undervisade honom. Hans far hade gift sig igen. Hans nya fru var pianist och skickade unge Eric till pianolektioner vid konservatoriet i Paris.

Satie hatade sina pianolektioner. Hans lärare sa att han var den mest lata eleven på konservatoriet. Han var dålig på att läsa på syntolkning, men han fortsatte med lektionerna eftersom det skulle göra det möjligt för honom att göra ett års militärtjänstgöring i stället för fem. I själva verket gjorde han mindre än ett år i armén eftersom han medvetet gjorde sig sjuk i bronkit. Medan han blev frisk började han komponera. Hans far publicerade några sånger som han hade skrivit. Han kom dock inte överens med sin familj och han lämnade hemmet 1887.

Den unga Satie

Satie lärde snart känna många människor i den berömda kabarén Chat Noir. Han lät håret växa länge och bar en frockcoat och en hög hatt. Han skrev en balett som de flesta tyckte var chockerande. Han blev vän med Debussy som var en av de enda som förstod de allvarliga orsakerna till Saties ovanliga beteende.

År 1890 flyttade han till nya rum på översta våningen i ett hus så att de som han var skyldig pengar inte kunde komma åt honom. Han försökte komponera i en enkel stil och blev intresserad av mystisk religion och gotisk konst. Han ärvde en liten summa pengar som han köpte sig sju sammetsdräkter som alla var exakt likadana: en för varje veckodag. Han startade en kyrka som hette Église Métropolitaine d'Art de Jésus Conducteur (Metropolitan Church of Art of Conductor Jesus), men ingen tillhörde kyrkan förutom han själv.

I slutet av 1898 flyttade han till Arceuil, en förort till Paris. Han tillbringade resten av sitt liv där. Han slutade uppträda offentligt och tjänade pengar på att spela piano på kaféer och pubar. Varje morgon promenerade han de tio kilometerna till Paris och stannade på vägen på kaféer för att dricka eller komponera. Han bar en bowlerhatt, en vingkrage och bar alltid på ett hoprullat paraply. Om det regnade hade han paraplyet under sin kappa för att hålla den torr. Han bar också på en hammare om någon skulle angripa honom. Sent på kvällen gick han hem igen eller tog det sista tåget tillbaka. Hans lägenhet var en fruktansvärd röra.

Uppgång till berömmelse

År 1905, vid 39 års ålder, blev han åter student och studerade musik vid Schola Cantorum. Han ville bli en bättre kompositör. Han lärde sig att skriva fogar. Han gillade fortfarande att använda parodier i sin musik.

År 1911 spelade Maurice Ravel några av Saties pianostycken offentligt. Plötsligt började folk uppmärksamma Satie. De insåg att han hade varit en av de första impressionistiska kompositörerna. Debussy dirigerade hans Gymnopédies i sitt arrangemang för orkester. Musikkritiker började skriva artiklar om Satie. Han höll äntligen på att bli berömd. Han fick några humoristiska pianostycken utgivna. Han tjänade en del pengar på sina kompositioner, så han kunde sluta spela på kabaréer. Han träffade Jean Cocteau som presenterade honom för Diaghilev för vilken han skrev musiken till Parade. En del människor älskade den, andra hatade den, men folk började lägga märke till honom. Han blev ombedd att skriva mer teatermusik. Han hade ett mycket viktigt inflytande på de sex kompositörer som kallades Les Six. Han blev ombedd att skriva ett symfoniskt drama som han kallade Sokrates. Många musiker anser att det är hans bästa verk.

Sista åren

På 1920-talet skrev han många artiklar för tidningar och tidskrifter och blev förknippad med den konströrelse som kallas Dada. Hans baletter Relâche och Mercure chockerade publiken när de uruppfördes. Relâche är ett tidigt exempel på det som senare blev alienationsteatern.

Satie drack mycket alkohol och blev sjuk. Han fick skrumplever och dog 1925. När hans vänner kom in i hans lägenhet efter hans död var det så mycket oordning att de var tvungna att kasta bort två vagnslaster med skräp innan de kunde komma åt hans papper och manuskript.

Hans musik

Satie var engagerad i dans, teater och kabaré under större delen av sitt liv och det är för detta som mycket av hans musik är skriven. Han prövade alltid nya idéer i sin musik. Han kunde skriva i en senromantisk stil med kromatiska harmonier, men han skrev också i mer moderna stilar, ofta med mycket enkla idéer. Han var alltid mer intresserad av vackra melodier än av att skriva komplicerade rytmer. Hans tre Gymnopédies är fortfarande mycket populära. De verkar komma från en gammaldags värld där det råder stor enkelhet. Hans tre Gnossiennes (1890) låter mer orientaliskt, och Satie skrev några mycket märkliga kommentarer i musiken. Hans pianostycke Vexations (1893) är ett kort stycke med märkliga, kromatiska ackord som pianisten sedan ska spela 840 gånger. Uspud var ett tidigt exempel på det som senare kom att bli "det absurdas teater". Texten var helt skriven med små bokstäver: det var första gången som detta någonsin hade gjorts. Han skrev många kabarettlåtar.

Senare, efter att ha studerat vid Schola Cantorum, blev han berömd och skrev då många pianostycken med roliga titlar och märkliga kommentarer (t.ex. "som en näktergal med tandvärk"). Parade har märkliga instrument som till exempel skrivmaskiner. Sokrates var hans mest seriösa verk.

Efter hans död skrev alla de människor som han hade förolämpat om Satie att han var en dålig kompositör. Därför blev han nästan bortglömd fram till 1960-talet då John Cage började intressera sig för hans musik och gjorde den populär igen. Många surrealistiska konstnärer inspirerades ofta av Saties musik och idéer.