Signaligenkänningspartikel (SRP) — universell proteintransport till ER

Hur SRP fungerar

När SRP binder till en ribosom med en framväxande signalsekvens bildar det ett SRP–ribosom–nascentkedjekomplex som tillfälligt hämmar eller bromsar proteinsyntesen, så att proteinet inte fullständigt syntetiseras i cytosolen. Detta komplex riktas sedan mot en SRP-receptor i membranet. Hos eukaryoter sitter denna receptor i ER-membranet och hos bakterier i det inre plasmamembranet.

Interaktionen mellan SRP och dess receptor är GTP-beroende (SRP och receptorn fungerar som GTPaser). Efter dokning sker ett överlämnande av den framväxande polypeptiden till en transmembranpore eller translokon (transmembranporer, t.ex. Sec61 i eukaryoter eller SecYEG i bakterier). SRP dissocierar därefter och translationen återupptas — nu leds den växande kedjan in i eller genom membranet via translokonet, där signalpeptid ofta klyvs bort av en signalpeptidas eller där proteinet sätts in i membranet.

Sammansättning och variation

SRP är ribonukleoprotein och består av en SRP-RNA-molekyl plus flera proteiner. Sammansättningen varierar mellan organismer: bakteriers SRP är enklare (till exempel proteinet Ffh och en kort SRP-RNA), medan eukaryota SRP är större och innehåller flera proteiner tillsammans med en längre SRP-RNA. Trots denna variation är de centrala funktionerna — igenkänning av signalpeptider, translational paus, dokning vid membranet och överlämning till translokonet — bevarade.

Biologisk betydelse

SRP är ”universellt bevarad”, vilket betyder att en SRP-liknande mekanism finns i alla större grenar av livet. Detta speglar dess grundläggande roll för korrekt sortering av proteiner, för cellmembranens och sekretoriska vägarnas uppbyggnad och för att undvika felvikning och aggregation i cytosolen. Fel i SRP-funktionen kan leda till att membran- eller sekretoriska proteiner hamnar fel och får allvarliga cellulära konsekvenser.