Slemformar är livsformer som lever i regnskogen och på många andra platser i världen. De glider över marken och fallna trädstammar i jakt på föda. De sprider sporer, likt växter, som växer till nya slemformar. Slemformar finns i jord, löv- och trärester, i mossor och på ruttnande ved och kan förekomma i både fuktiga skogar och torrare miljöer — flera arter hittas även i parker och trädgårdar.

De är ett sätt att leva, eller en livsform, som har utvecklats ett antal gånger. Eftersom de inte är en monofyletisk grupp har de delats in i flera olika fyler. De har vissa drag av svampar och vissa drag av protozoer. Detta diskuterades av Anton de Bary 1858. Historiskt placerades många slemformar bland svampar eftersom de bildar fruktkroppar, men moderna molekylära studier visar att de tillhör olika grupper av protister, framför allt Amoebozoa och närbesläktade linjer.

De tillbringar en del av sitt liv som isolerade celler, men samlas när en kemisk signal frigörs. Då bildar de tillsammans en flercellig organism som förökar sig och producerar sporer. De är alltså både encelliga och flercelliga. Det är inte allt: den flercelliga formen förlorar sina cellväggar och blir ett syncytium. Detta är en organism med många kärnor men få eller inga cellväggar. Hos andra grupper (t.ex. cellulära slemformar) bildas en samling av intakta celler som samarbetar utan att smälta samman helt.

De enskilda cellerna är amöboida (amöba-liknande) och haploida (en uppsättning kromosomer, som våra könsceller). Det flerkärniga stadiet kallas plasmodium. Det är diploid och bildas genom sammanslagningar mellan par amöboida celler. Det får näring genom att fagocytera bakterier och matpartiklar. I det flerkärniga stadiet flyter cytoplasman och rör sig ofta genom så kallad cytoplasmatisk strömning, vilket gör att plasmodiet kan sprida sig över substratet i jakten på föda.

När födotillgången minskar bildar plasmodiumet haploida celler genom meios, och dessa utgör grunden för sporerna. Sporerna bevaras och sprids sedan från en struktur som ett sporangium. Denna livscykel är typisk för den huvudgrupp som kallas Mycetozoa. Sporer sprids med vind, vatten eller via smådjur och kan ligga vilande under ogynnsamma förhållanden tills förutsättningarna för grodd och tillväxt återkommer.

Olika typer av slemformar

  • Plasmodiala slemformar (t.ex. Myxogastria): bildar stora multinukleära plasmodier som kan bli synliga för blotta ögat. Fruktkropparna kan vara färggranna och skilda i form.
  • Cellulära slemformar (t.ex. Dictyostelida): lever som ensamma haploida celler men kan vid svält samla sig och bilda en rörlig "slug" som sedan differentierar till en fruktkropp med stjälk och sporer.
  • Protostelida och andra mindre grupper: mindre vanliga, med varierande livscykler och morfologi.

Livscykel — steg för steg

  • Encellig fas: fria amöboida celler lever och äter bakterier.
  • Aggregation: vid näringsbrist frigörs kemiska signaler (i vissa arter cAMP) som får cellerna att samlas.
  • Multicellulärt/plasmodialt stadium: cellerna bildar antingen ett syncytium (plasmodium) eller en sammanklumpning av intakta celler (slug).
  • Differentiation och fruktkroppsbildning: en del av organismen omvandlas till fruktkroppar som producerar sporer.
  • Sporbildning och spridning: sporer bildas via meios eller mitos beroende på gruppen, och sprids för att ge upphov till nya encelliga individer.

Egenskaper och beteenden

  • Rörelse: slemformar rör sig med hjälp av pseudopodier och cytoplasmatisk strömning; vissa plasmodier kan täcka flera centimeter eller fler i jakten på föda.
  • Kommunikation: kemotaxis och signalsubstanser koordinerar aggregation och differentiering (cAMP är klassiskt i Dictyostelium).
  • Anpassningsförmåga: sporer klarar torka och kyla och möjliggör överlevnad under ogynnsamma perioder.
  • Formbarhet: plasmodier kan anta olika former, färger och fruktkroppsformer beroende på art och miljö.

Ekologisk roll och betydelse

Slemformar är viktiga nedbrytare: de hjälper till att reglera bakteriepopulationer och delta i nedbrytningen av organiskt material, vilket påverkar näringsämnes-kretslopp i marken. De är dessutom föda för andra små organismer och kan fungera som indikatorer på markhälsa och biologisk mångfald.

Studieobjekt och användning i forskning

Vissa arter, framför allt Dictyostelium discoideum och Physarum polycephalum, används som modellorganismer inom forskning. De är föremål för studier i cellmigrering, signaltransduktion, utvecklingsbiologi, minnes- och beslutsprocesser (särskilt hos Physarum) samt fagocytos och immunsvarslika processer.

Hur man kan observera slemformar

  • Leta på fuktig ved, lövhögar och mossbevuxna ytor efter glänsande, slemmiga plamager eller färggranna fruktkroppar.
  • Samla små prover av ruttnande trä eller kompost och håll dem fuktiga i en petriskål eller på ett fuktigt papper — många arter utvecklas synligt under några dagar.
  • Observera rörelse och cytoplasmatisk strömning med ett stereomikroskop för att se struktur och beteende.

Vanliga arter och exempel

  • Physarum polycephalum — ett välstuderat plasmodialt exempel, känt för sin förmåga att lösa labyrinter och optimera nätverk när den söker mat.
  • Fuligo spp. — ofta synliga som stora gula "ägg" eller plattor (kallas ibland "hundgult" på engelska: "dog vomit slime mold").
  • Dictyostelium discoideum — en cellulär slemform som är viktig i molekylär och utvecklingsbiologisk forskning.

Sammanfattningsvis är slemformar en mångfaldig grupp organismer med intressanta livscykler som växlar mellan encelliga och flercelliga stadier. De spelar viktiga ekologiska roller och bidrar med värdefulla modeller för biologisk forskning.