Slaget om Storbritannien

Del I: Strategiska mål

Från och med juli 1940 var kustsjöfartskonvojer och fartygscentra, som Portsmouth, huvudmålen. En månad senare flyttade Luftwaffe sina attacker till RAF:s flygfält och infrastruktur (andra användbara krigsmål). I takt med att slaget fortskred riktade Luftwaffe också in sig på flygplansfabriker och markinfrastruktur.

Radarstationer vid kusten bombades, så att det vid ett tillfälle bara fanns en radarmast kvar. Britterna använde sig av ett reservsystem med mänskliga observatörer för att få information till högkvarteret för Fighter Command. De flesta historiker är överens om att denna del av kampanjen gick till Tysklands fördel.

Del II: Civila mål

Så småningom övergick Luftwaffe till att angripa befolkningscentra, såsom städer och fabriker. Efter att RAF bombat Berlin och tyska flygbaser i Frankrike upphävde Adolf Hitler sina order att inte bomba befolkningscentra och beordrade attacker mot brittiska städer.^p305 Attackerna mot civilbefolkningen var terrorbombningstaktik som syftade till att skapa panik och skada moralen.

Den 7 september 1940 inleddes en massiv serie raider med nästan 400 bombflygplan och över 600 jaktplan mot Londons hamnar vid Themsen, dag och natt.

RAF 11 Group reste sig för att möta dem, i större antal än vad Luftwaffe förväntade sig. 12 Groups Big Wing tog tjugo minuter på sig att bilda formation och missade sitt avsedda mål, men stötte på en annan formation av bombflygplan medan den fortfarande var på väg uppåt. De återvände och beklagade sig över sin begränsade framgång och skyllde förseningen på att de begärdes för sent.

Luftwaffe började överge sina morgonraider och angreppen mot London började sent på eftermiddagen under 57 nätter i rad.

Fighter Command hade lidit av låg moral och saknade män och maskiner, och avbrottet från flygfältsattackerna gav dem möjlighet att återhämta sig. Detta innebar att försvararna vecka för vecka blev starkare och Lutfwaffes förluster ökade.

Den 15 september förhindrade RAF två massiva vågor av tyska attacker, och alla flygplan från 11 Group användes den dagen. De totala förlusterna denna viktiga dag var 60 tyska och 26 RAF-flygplan som sköts ner. Det tyska nederlaget fick Hitler att två dagar senare beordra att förberedelserna för invasionen av Storbritannien skulle "skjutas upp". Efteråt, inför de ökande förlusterna av män och flygplan och bristen på bra ersättare, övergick Luftwaffe från dagsljus- till nattbombning.

Den 27 september sköts ett Junkers Ju 88-flygplan som återvände från en räd mot London ned i Kent. De tyska flygarna överlevde och utkämpade en strid mot brittiska trupper som var stationerade på platsen. Det sägs vara första gången på nästan 300 år som beväpnade inkräktare kämpade mot brittiska soldater på brittisk mark.

Dowding-systemet

Nyckeln i det brittiska försvaret var den upptäckt, ledning och kontroll som styrde slaget. Detta var "Dowding-systemet", efter dess huvudarkitekt, Air Chief Marshal Sir Hugh Dowding, ledare för RAF Fighter Command.

Kärnan i Dowdings system var användningen av radio Direction Finding (RDF, senare kallad radar, för radio detection and ranging). Användningen av detta, plus information från Royal Observer Corps, var avgörande. Det gjorde det möjligt för RAF att avlyssna inkommande tyska flygplan. Radaroperatörerna var kopplade via telefon (vars ledningar var förlagda djupt under jord med betongskydd mot bomber)^p47 till ett operativt centrum. Detta centrum var Fighter Command Control i Bentley Priory. Under slaget kom flera enheter från Coastal Command och Fleet Air Arm under Fighter Command-kontroll.

Fighters

Luftwaffes Messerschmitt Bf 109E och 110C ställdes mot RAF:s arbetshäst Hawker Hurricane Mk I och den mindre talrika Supermarine Spitfire Mk I. Bf 109E hade en bättre stigningshastighet och var 10 till 30 mph snabbare än Hurricane, beroende på höjd.^p266 I september 1940 började den kraftfullare Hurricane Mk IIa serie 1 att tas i bruk, dock endast i ett litet antal. Denna version kunde uppnå en maxhastighet på 342 mph, vilket var cirka 25 till 30 mph snabbare än Mk I.

Spitfires prestanda över Dunkerque var en överraskning, även om de tyska piloterna fortfarande var övertygade om att 109:an var det överlägsna jaktplanet. Bf 109E hade dock en mycket större vändcirkel än vare sig Hurricane eller Spitfire. De två brittiska jaktplanen hade åtta Browning 303-maskinpistoler, medan de flesta Bf 109E hade två maskingevär och två vingkanoner. Bf 109E och Spitfire var överlägsna varandra på viktiga områden; till exempel kunde Bf 109 på vissa höjder klättra bättre än det brittiska jaktplanet.

Konsekvenser

Nazitysklands misslyckande med att uppnå sina mål att förstöra Storbritanniens luftförsvar eller tvinga Storbritannien att förhandla fram ett vapenstillestånd eller en direkt kapitulation anses vara dess första stora nederlag och en av de avgörande vändpunkterna i kriget. ^p388

Om Tyskland hade fått luftöverlägsenhet hade Adolf Hitler kunnat inleda Operation Sea Lion, en planerad amfibie- och luftburen invasion av Storbritannien.