Sullivan Bay (vik i Australien)

Vice guvernör David Collins fick ansvaret för att starta den nya bosättningen. Han tog med sig 307 fångar, några med fruar och barn, 51 soldater, 17 fria bosättare, några med fruar och barn, en regeringspersonal på 12 personer och en präst, pastor Knopwood. Gruppen på mer än 400 personer lämnade England i april 1803, i butiksskeppet "Ocean" och straffångarfartyget "Calcutta".

De två fartygen seglade till Teneriffa på Kanarieöarna, Rio de Janeiro i Brasilien, Kapstaden i Sydafrika och anlände till Port Phillip Bay den 6 oktober och 8 oktober 1803. Endast 14 personer dog under resan. Collins kunde inte hitta en bra plats att landa på som hade dricksvatten och bra jordmån. Den 13 oktober 1803 landade han i Sullivan's Bay, som han döpte efter undersekreteraren för det koloniala krigsdepartementet.

Nybyggarna kunde få vatten genom att sätta träfat i sanden och låta vattnet i marken tränga in i dem. Det var salt och inte trevligt att dricka. Jorden var mycket sandig och lämpade sig inte för jordbruk. Det fanns mycket få träd som lämpade sig för att hugga upp till byggnadsvirke. Den sandiga marken innebar att tunga föremål inte kunde transporteras i en vagn, som skulle fastna i sanden, utan man var tvungen att släpa dem i stället. Den lilla infarten till bukten gjorde det svårt för segelfartyg att ta sig in eller ut på ett säkert sätt. De verktyg som togs med från England, t.ex. spadar, hackor och yxor, var mycket dåligt tillverkade och gick lätt sönder. Coscape. Han hade hoppats kunna öka mattillgången med färsk fisk och kängururur, men de lyckades inte fånga några.

Manliga fångar fick en uppsättning kläder i oktober 1803 som innehöll:

• 1 jacka
• 1 par byxor
• 2 skjortor
• 1 midjeväst
• 12 knäbyxor (strumpor)
• 1 par skor
• 1 hatt

Matransonen varje vecka var:

• 7 pund nötkött eller 4 pund griskött (saltad)
• 7 pund kex
• 1 pund mjöl
• 6 uns socker

Kvinnor skulle få 2/3 av denna mängd, barn halva mängden och små barn under 5 år ¼ av ransonen.

Robert Walsh, som var en av fångarna som tryckte order och instruktioner för bosättningen på en liten tryckpress. Under tiden för bosättningen trycktes 43 sådana order.

Collins sa till de dömda att de inte fick gå ner i vattnet för att tvätta sig på grund av faran från hungriga hajar och rockor. Några försökte fly genom att gå över land till Sydney. De gav snart upp och återvände till bosättningen. Bosättaren John Skilton dog den 17 oktober 1803. Den 25 november 1803 föddes det första barnet, William James Hobart Thorne, av en soldat, sergeant Thorne och hans fru. Ett barn till föräldrar som var dömda var John Pascoe Fawkner, som återvände för att starta bosättningen i Melbourne 1835.

I november skickade Collins "Ocean" till Sydney med ett brev där han bad King att låta honom överge bosättningen och flytta den till antingen Port Dalrymple eller Derwent River i Van Diemen's Land. Ocean kom tillbaka i december och Collins slösade ingen tid på att få de flesta av fångarna och bosättarna att packa ihop. Han gav en order om att de dömda skulle arbeta på söndagar för att se till att gruppen var redo att ge sig av så snart som möjligt. Den 30 januari 1804 satte "Ocean" segel mot Derwentfloden. Löjtnant William Sladden lämnades kvar med ansvar för en liten grupp. "Ocean" återvände och den 20 maj 1804 övergavs bosättningen.

Tre personer lämnades kvar efter att bosättningen övergavs, två var förrymda fångar och en var en soldat på flykt, William Buckley. När John Batman kom för att bosätta sig i Victoria 30 år senare hittade han Buckley som bodde hos en aboriginerstam. Det enda tecknet på bosättningen nu är fyra gravar vid Sullivan Bay och resterna av en vattentunna i Latrobe Library Collection.