AlegsaOnline.com

Sullivan Bay — den första europeiska bosättningen i Victoria

Sullivan Bay vid Sorrento var platsen för den första officiella brittiska bosättningen i det som blev Victoria. Kortlivad men viktig, känd för svåra naturförhållanden och som ett tidigt steg i södra Australiens kolonisering.

Författare: Leandro Alegsa Skapandedatum: 5 april 2022 Senast uppdaterad: 17 april 2026

en.wikipedia.org · CC BY-SA 4.0

Sullivan Bay ligger vid inloppet till Port Phillip Bay, nära dagens Sorrento på Morningtonhalvön, cirka 60 km söder om Melbourne. Viken är liten och exponerad mot Bass Strait och bildar en sandig strandmiljö med dyner, kusthedar och begränsade skogspartier. Området ligger inom det som senare blev delstaten Victoria i Australien och markerar den första officiella europeiska bosättningen i regionen under början av 1800‑talet.

Geografi och naturmiljö

Sullivan Bays natur kännetecknas av grunda stränder, sanddyner och relativt öppna landskap mot havet. Bristen på pålitliga sötvattenskällor och dåligt dränerade sandjordar gjorde området olämpligt för tidigt jordbruk. Närheten till öppet hav och Bass Strait bidrog till att platsen bedömdes strategiskt viktig ur sjö- och försvarssynpunkt under en period då europeiska makter konkurrerade om kontroll i södra Stilla havet.

Tidig historisk bakgrund

I början av 1800‑talet växte brittiska ambitioner att säkra territorier i södra Australien. Redan 1802 hade guvernören Philip Gidley King i Sydney förordat för Lord Hobart i London att Storbritannien bör anlägga en utpost vid Port Phillip, delvis av rädsla för att fransmännen skulle göra anspråk på området. Utforskningar under 1802 av bland andra löjtnant John Murray visade att Sorrento‑området kunde fungera som lägerplats.

År 1803 anlades en kortlivad administrativ och straffförläggningsbosättning på Sullivan Bay under ledning av David Collins. Kolonin bestod av militär personal, frigivna soldater, fångar och civila. Redan tidigt blev det uppenbart att platsen hade flera svagheter: knapp tillgång till sötvatten, begränsat timmer för byggnad och bränsle, svår ankringsplats för större fartyg och jordmåner som inte lämpade sig för odling.

Kontakt med de ursprungliga invånarna

Sullivan Bay ligger inom det traditionella området för lokala aboriginska grupper, ofta benämnda som Boonwurrung eller Bunurong i modern litteratur. Mötet mellan de europeiska nybyggarna och de lokala samhällena utspelade sig i en kontext av kulturella skillnader, konkurrens om resurser och ömsesidiga missförstånd. Källorna från perioden är begränsade men visar att kontakterna kunde vara både utbyte och konfliktfyllda.

Anledningar till övergivandet

Efter en kort tid beslutades att kolonin vid Sullivan Bay inte kunde upprätthållas. Huvudorsakerna var brist på färskvatten, dåliga jordar för odling, begränsade byggresurser och svårigheter att få säkra ankringsplatser för logistik. Dessutom bedömde brittiska myndigheter att bättre förutsättningar fanns på andra platser i regionen, vilket ledde till att större delen av den civila och militära styrkan flyttades till vad som blev första bosättningen i Van Diemens Land (senare Tasmania).

Arkeologi, minnesmärken och kulturarv

Trots sin korta aktiva period har Sullivan Bay ett tydligt arkeologiskt och historiskt värde. Spår av lägerplatser, byggnadsrester och artefakter har intresserat historiker och arkeologer, och området studeras för att förstå de tidiga koloniala förhållandena och kontakterna med de lokala aboriginska folken. Idag finns informationsskyltar och minnesmärken i området som påminner om händelserna på 1800‑talet och den roll platsen spelade i regional kolonialhistoria.

Betydelse och arv

Sullivan Bay betraktas som det första officiella brittiska försöket att etablera sig i det som senare blev Victoria. Även om bosättningen var kortvarig bidrog den till kunskap om regionens förutsättningar och påverkade senare beslut om kolonial expansion i södra Australien. Historien om Sullivan Bay kopplar samman lokala förhållanden med större geopolitiska skeenden, där Storbritannien ville säkra farleder och ekonomiska möjligheter i konkurrens med andra europeiska makter.

Besök och vidare läsning

Platsen runt Sullivan Bay är idag tillgänglig för besökare som intresserar sig för natur och lokalhistoria. Lokala museer och arkiv samt regionala guider och informationsskyltar ger sammanfattningar av kolonins etablering, de involverade personerna och det efterföljande arkeologiska arbetet. För mer detaljerad historik kring utforskningar och beslut i myndigheternas korrespondens kan man söka källor som rör utforskaren John Murray, guvernören Philip Gidley King och kommunikationen mellan Sydney och beslutsfattare i London.

Sullivan Bays korta men betydelsefulla historia visar hur naturförutsättningar, logistik och internationell rivalitet påverkade de tidiga europeiska försöken att kolonisera södra Australien. Områdets arkeologiska spår och minnesmärken fortsätter att vara källor till kunskap om denna period och en påminnelse om både de europeiska nybyggarnas och de lokala aboriginska samhällenas erfarenheter.

Att lämna England

Vice guvernör David Collins fick ansvaret för att starta den nya bosättningen. Han tog med sig 307 fångar, några med fruar och barn, 51 soldater, 17 fria bosättare, några med fruar och barn, en regeringspersonal på 12 personer och en präst, pastor Knopwood. Gruppen på mer än 400 personer lämnade England i april 1803, i butiksskeppet "Ocean" och straffångarfartyget "Calcutta".

De två fartygen seglade till Teneriffa på Kanarieöarna, Rio de Janeiro i Brasilien, Kapstaden i Sydafrika och anlände till Port Phillip Bay den 6 oktober och 8 oktober 1803. Endast 14 personer dog under resan. Collins kunde inte hitta en bra plats att landa på som hade dricksvatten och bra jordmån. Den 13 oktober 1803 landade han i Sullivan's Bay, som han döpte efter undersekreteraren för det koloniala krigsdepartementet.

Avveckling

Nybyggarna kunde få vatten genom att sätta träfat i sanden och låta vattnet i marken tränga in i dem. Det var salt och inte trevligt att dricka. Jorden var mycket sandig och lämpade sig inte för jordbruk. Det fanns mycket få träd som lämpade sig för att hugga upp till byggnadsvirke. Den sandiga marken innebar att tunga föremål inte kunde transporteras i en vagn, som skulle fastna i sanden, utan man var tvungen att släpa dem i stället. Den lilla infarten till bukten gjorde det svårt för segelfartyg att ta sig in eller ut på ett säkert sätt. De verktyg som togs med från England, t.ex. spadar, hackor och yxor, var mycket dåligt tillverkade och gick lätt sönder. Coscape. Han hade hoppats kunna öka mattillgången med färsk fisk och kängururur, men de lyckades inte fånga några.

Livet i Sullivan's Bay

Manliga fångar fick en uppsättning kläder i oktober 1803 som innehöll:

1 jacka
1 par byxor
2 skjortor
1 midjeväst
12 knäbyxor (strumpor)
1 par skor
1 hatt

Matransonen varje vecka var:

7 pund nötkött eller 4 pund griskött (saltad)
7 pund kex
1 pund mjöl
6 uns socker

Kvinnor skulle få 2/3 av denna mängd, barn halva mängden och små barn under 5 år ¼ av ransonen.

Robert Walsh, som var en av fångarna som tryckte order och instruktioner för bosättningen på en liten tryckpress. Under tiden för bosättningen trycktes 43 sådana order.

Collins sa till de dömda att de inte fick gå ner i vattnet för att tvätta sig på grund av faran från hungriga hajar och rockor. Några försökte fly genom att gå över land till Sydney. De gav snart upp och återvände till bosättningen. Bosättaren John Skilton dog den 17 oktober 1803. Den 25 november 1803 föddes det första barnet, William James Hobart Thorne, av en soldat, sergeant Thorne och hans fru. Ett barn till föräldrar som var dömda var John Pascoe Fawkner, som återvände för att starta bosättningen i Melbourne 1835.

Övergiven

I november skickade Collins "Ocean" till Sydney med ett brev där han bad King att låta honom överge bosättningen och flytta den till antingen Port Dalrymple eller Derwent River i Van Diemen's Land. Ocean kom tillbaka i december och Collins slösade ingen tid på att få de flesta av fångarna och bosättarna att packa ihop. Han gav en order om att de dömda skulle arbeta på söndagar för att se till att gruppen var redo att ge sig av så snart som möjligt. Den 30 januari 1804 satte "Ocean" segel mot Derwentfloden. Löjtnant William Sladden lämnades kvar med ansvar för en liten grupp. "Ocean" återvände och den 20 maj 1804 övergavs bosättningen.

Tre personer lämnades kvar efter att bosättningen övergavs, två var förrymda fångar och en var en soldat på flykt, William Buckley. När John Batman kom för att bosätta sig i Victoria 30 år senare hittade han Buckley som bodde hos en aboriginerstam. Det enda tecknet på bosättningen nu är fyra gravar vid Sullivan Bay och resterna av en vattentunna i Latrobe Library Collection.

Frågor och svar

F: Var ligger Sullivan Bay?

S: Sullivan Bay ligger nära Sorrento, Victoria, som ligger 60 km (37 mi) söder om Melbourne, vid inloppet till Port Phillip Bay.

F: Vad är betydelsen av Sullivan Bay?

S: Sullivan Bay är platsen för den första officiella europeiska bosättningen i Victoria, Australien.

F: När föreslog guvernör Philip Gidley King att man skulle bosätta sig i Port Phillip Bay?

S: Guvernör Philip Gidley King föreslog att man skulle bosätta sig i Port Phillip Bay 1802.

F: Varför föreslog King att man skulle bosätta sig i Port Phillip Bay?

S: King föreslog att man skulle bosätta sig i Port Phillip Bay eftersom han trodde att området skulle vara bra för fiske och sälfångst, och han var orolig för att fransmännen skulle bosätta sig där och kontrollera Bass Strait.

F: Vem rekommenderade Sorrento som en bra plats för bosättning?

S: Löjtnant John Murray rekommenderade Sorrento-området som en bra plats för bosättning.

F: När utforskade Murray Port Phillip Bay?

S: Murray utforskade Port Phillip Bay 1802.

F: Varför rekommenderade Murray Sorrento för bosättning?

S: Murray trodde att Sorrento skulle vara en bra plats för bosättning baserat på hans utforskning av området.