Hajar (Selachimorpha) – broskfiskar: arter, egenskaper och fakta

Hajar finns i många olika former och storlekar, men de flesta är långa och smala (även kallade strömlinjeformade) och har riktigt starka käkar.

Deras tänder byts ut hela tiden under hela livet. Hajar äter så våldsamt att de ofta bryter av några tänder, så nya tänder växer kontinuerligt i ett spår precis innanför munnen och rör sig framåt från munnen på "transportband" som bildas av den hud som de är fästa vid. Under sin livstid kan en haj förlora och återfödas så många som 30 000 tänder.

Även med alla dessa tänder kan hajar dock inte tugga. Därför biter de sitt byte och rycker runt det så att de kan dra av en bit för att svälja den. De bitar som en haj sväljer hamnar i magsäcken där de smälts. Detta går dock ganska långsamt, så det kan ta flera dagar att smälta en måltid. Det är därför en haj inte äter varje dag.

Hajar har olika formade tänder beroende på vad de äter. Vissa hajar har till exempel vassa, spetsiga tänder, medan bottenhajar har kägelformade tänder för att krossa skal. Eftersom det finns så många olika sorters hajar, och eftersom varje sort har sina egna speciella tänder, är det många som tycker om att samla på hajtänder. Samlare av hajtänder kan gissa hur stor en haj var genom att mäta hajtanden. Först mäter de tandens längd i tum. Varje tum av tanden motsvarar 10 fot av hajens längd: så om en hajtand är 2 tum lång kommer tanden från en haj som var 20 fot lång! Ännu mer skrämmande är att vissa av Megalodons tänder är 6 tum långa, vilket tyder på en haj som var 60 fot lång.

Hajen har en hud som är täckt av miljontals små tandliknande fjäll som pekar ut mot svansen. Om du gnuggar en haj mot svansen skulle den kännas mjuk, men om du gnuggar åt andra hållet skulle den kännas grov. Hajens tänder kan vara 20 gånger så stora som människans och de kan växa tillbaka om de tappas bort.

Fenor

Hajens fenor används för att stabilisera, styra, lyfta och simma. Varje fena används på olika sätt.

Det finns en eller två fenor längs ryggens mittlinje som kallas första och andra ryggfenan. Dessa fenor hjälper hajen att inte ständigt rulla runt. Dessa två fenor kan ha eller inte ha taggar. När det finns taggar används de i försvarssyfte och kan också ha hudkörtlar med sig som producerar ett irriterande ämne.

Bröstfenorna sitter bakom huvudet och sträcker sig utåt. Dessa fenor används för att styra under simning och hjälper till att ge hajen lyftkraft.

Bäckenfenorna ligger bakom bröstfenorna, nära kloaken, och är också stabiliserande.

Alla hajar har inte analfenor, men om de har det finns de mellan bäcken- och stjärtfenorna.

Själva stjärtpartiet består av stjärtstammen och stjärtfenan. Svansstammen har ibland en inskärning som kallas "precaudal pits" och som finns precis framför svansfenan. Stjärten kan också vara horisontellt tillplattad till sidokälar. Svansfenan har både en övre och en undre lopp, som kan vara olika stora och vars form beror på vilken art hajen är. Den primära användningen av stjärtfenan är att ge en "knuff" när hajen simmar. Den övre loben på stjärtfenan ger mest tryck och tvingar vanligtvis hajen nedåt. Bröstfenorna och kroppens form (som en flygplansform) arbetar tillsammans för att motverka denna kraft. Den starka, icke-lunala svansfenan hos de flesta bentiska hajarter gör att hajen kan simma nära havsbotten (t.ex. sjuksköterskehajen). De snabbast simmande hajarna (t.ex. Makohajen) tenderar dock att ha lunatformade (halvmåneformade) svansfenor.

Lukt

Hajar har ett starkt luktorgan i den korta kanalen mellan de främre och bakre näsöppningarna. De kan upptäcka blod på flera kilometers avstånd: det räcker med en miljondelar blod i havsvattnet.

Hajar har förmågan att avgöra riktningen för en viss doft baserat på tidpunkten för doftdetektering i varje näsborre. Detta liknar den metod som däggdjur använder för att avgöra riktningen på ljud.

De är mer attraherade av de kemikalier som finns i många arters tarmar, vilket gör att de ofta uppehåller sig i närheten av eller i avloppsutsläpp. Vissa arter, t.ex. ammahajar, har yttre barbeller som kraftigt ökar deras förmåga att känna av byten.

Sight

Hajens ögon liknar ögonen hos andra ryggradsdjur, med liknande linser, hornhinnor och näthinnor. Deras syn är väl anpassad till den marina miljön. De kan dra ihop och vidga sina pupiller, precis som människor, något som ingen teleostfisk kan göra. En vävnad bakom näthinnan reflekterar ljuset tillbaka, vilket ökar synen i mörkare vatten.

Avkänning av elektrisk ström

Hajar har små hål över hela nosen, särskilt mellan ögat och nosspetsen. I dem finns nervreceptorer som kallas Lorenzinis ampullor. ^p23 De kan känna av elektricitet i vattnet. Djur i vattnet avger elektricitet: varje gång ett djurs hjärta slår eller det rör sig uppstår små strömmar av elektricitet. Dessa små elektriska strömmar skapar signaler som färdas genom vattnet och uppfattas. Hajar kan använda detta sinne när de fångar sina byten, till och med mer än de använder sin syn.

Hörsel

Även om det är svårt att testa hajars hörsel kan de ha ett skarpt hörselsinne och kan höra byten på flera kilometers avstånd. En liten öppning på varje sida av deras huvud (inte spiraklet) leder direkt in i innerörat genom en tunn kanal.

Sidolinje

Den laterala linjen känner av förändringar i vattentrycket. Den är öppen mot omgivningen genom en rad porer. Detta och de ljuddetekterande organen grupperas tillsammans som "acoustico-lateralis-systemet", eftersom de har ett gemensamt ursprung. Hos beniga fiskar och tetrapoder har den yttre öppningen till innerörat försvunnit.

Detta system finns även hos andra fiskar. Det känner av rörelser eller vibrationer i vattnet. Hajen kan känna av frekvenser i intervallet 25-50 Hz.

För bara några miljoner år sedan simmade en gigantisk haj vid namn Megalodon i haven. Den var 18 meter lång, dubbelt så lång som den närbesläktade vithajen, och den åt valar. Megalodon dog ut för 1,6 miljoner år sedan.

Mycket av det vi vet om förhistoriska hajar kommer från studiet av deras fossiler. Medan hajars skelett består av mjukt brosk som kan falla sönder innan det blir fossil, är deras tänder hårdare och lätt att fossilera. Förhistoriska hajar, liksom deras moderna ättlingar, växte och tappade många tusen tänder under sin livstid. Av denna anledning är hajtänder ett av de vanligaste fossilerna.

Ungefär 70 % av alla kända hajarter föder levande ungar, med en dräktighetsperiod på mellan 6 och 22 månader.

Valparna föds med en hel uppsättning tänder och kan ta hand om sig själva. När de väl är födda simmar de snabbt bort från sina mödrar, som ibland äter på ungarna. Kullarna varierar från en eller två ungar (vithaj) till hundra ungar (blåhaj och valhaj).

Vissa hajar är ovipariska och lägger sina ägg i vattnet. Hajägg (som ibland kallas "sjöjungfruns plånböcker") är täckta av ett segt, läderaktigt membran.

De flesta hajar är ovoviviparösa, vilket innebär att äggen kläcks i honans kropp och att ungarna utvecklas i moderns kropp, men det finns ingen moderkaka som ger näring åt ungarna. Istället livnär sig ungarna på äggets äggula. Valparna äter alla obefruktade ägg och ibland varandra. Mycket få ungar i en kull överlever till födseln på grund av denna form av syskonkannibalism. Vithajar, makohajar, ammahajar, ammahajar, tigerhajar och sandtigerhajar reproducerar sig på detta sätt.

Vissa hajar är viviparösa, vilket innebär att honorna föder levande: äggen kläcks i honans kropp och barnen matas av moderkakan. Placentan hjälper till att överföra näringsämnen och syre från moderns blodomlopp och överför avfallsprodukter från barnet till modern för eliminering. Exempel på viviparösa hajar är tjurhajar, vitspetsiga revhajar, citronhajar, blåhajar, silverspetshajar och hammarhajar. Även om man länge trodde att valhajar var ägglösa är de viviparösa, och man har hittat dräktiga honor som innehåller hundratals ungar.

Nya hajar hittas fortfarande. Dave Ebert hittade tio nya arter bara på en marknad i Taiwan. Under de senaste tre decennierna har han namngivit 24 nya arter. De omfattar hajar, rockor, sågfiskar och spökhajar - dessa broskfiskar är alla besläktade.

Vissa hajar är inte utrotningshotade, men en del av dem jagas som livsmedel (t.ex. hajfinsoppa) eller för sportfiske. År 2013 fick fem hajarter, tillsammans med två arter av mantorockor, internationellt skydd som en del av konventionen om internationell handel med utrotningshotade arter.

Man tror att 100 miljoner hajar dödas av kommersiellt och fritidsfiske. Hajar är en vanlig fisk och skaldjur på många platser, bland annat i Japan och Australien. I den australiska delstaten Victoria är haj den vanligaste fisken i fish and chips, där filéer paneras och friteras eller smulas och grillas. I fish and chips-butiker kallas haj för "flingor". I Indien säljs små hajar eller babyhajar (kallade sora på tamilska och telugiska) på lokala marknader. Eftersom köttet inte är utvecklat bryts det genom tillagning till pulver som sedan steks i olja och kryddor (kallas sora puttu/sora poratu). De mjuka benen kan lätt tuggas. De anses vara en delikatess i kustnära Tamil Nadu.

• BBC One: Blue Planet: Kvinnan som dansar med hajar. [3]