Surrealismen – konst- och kulturrörelse om drömmar, undermedvetna och automatism

Bakgrund och uppkomst

Surrealismen växte fram efter första världskrigets vånda som en reaktion mot krigets och det civila livets upplevda meningslöshet. Rörelsen organiserades i Paris under 1920-talet, där författare och konstnärer samlades kring idén att frigöra kreativiteten från förnuftets och moralens begränsningar. Många av de tidiga surrealisterna deltog i diskussioner, tidskrifter och utställningar som spred idéerna vidare internationellt.

Freud, André Breton och automatism

Samtidigt med dadaismens protester fick Sigmund Freuds arbete allt större genomslag i konst- och litteraturkretsar. Freuds betoning av drömmar, fria associationer och det undermedvetna inspirerade surrealister att försöka fånga tankarnas spontana flöde.

André Breton, utbildad inom psykiatrin, arbetade under första världskriget med traumapatienter och använde Freuds metoder. 1924 formulerade han ett surrealistiskt manifest där han definierade surrealismen som:

"Psykisk automatism i sitt rena tillstånd, genom vilken man föreslår att uttrycka - verbalt, med hjälp av det skrivna ordet eller på något annat sätt - tankens faktiska funktion. Diktat av tanken, i avsaknad av någon kontroll utövad av förnuftet, befriad från varje estetisk eller moralisk angelägenhet".

Breton beskrev sitt första möte med det surrealistiska genom en upplevelse i ett hypnagogiskt (sömnovergångs-) tillstånd då en märklig fras dök upp i hans huvud: Det finns en man som har skurits i två delar vid fönstret. För Breton illustrerade såna sammanställningar av avlägsna verkligheter surrealismens förmåga att skapa nya, ofta kusliga föreningar.

Tekniker och karaktärsdrag

Surrealistiska verk präglas ofta av överraskning, oväntade kombinationer och bilder hämtade från drömmar och det undermedvetna. Vanliga tekniker och metoder var bland annat:

• Automatism – automatisk skrivning eller teckning utan medveten kontroll, för att låta tankens fria flöde träda fram.
• Cadavre exquis (exquisite corpse) – en kollaborativ metod där flera deltagare lägger till delar utan att se helheten.
• Juxtaposition – att placera vanliga föremål bredvid varandra i oväntade sammanhang.
• Frottage, decalcomania och collage – tekniker för att skapa slumpmässiga texturer eller kombinationer som stimulerar fantasin.
• Paranoisk-kritisk metod – utvecklad av Salvador Dalí, en metod för att framkalla tolkningar och multipla verkligheter genom kontrollerad paranoid association.

Viktiga personer och utövare

Surrealismen omfattade både författare, poeter och konstnärer. Förutom André Breton var centrala namn bland andra:

• Salvador Dalí
• Max Ernst
• René Magritte
• Man Ray
• Joan Miró
• Paul Éluard och Louis Aragon (litteratur)

Gruppen var aldrig helt homogen; interna konflikter och politiska tvister ledde till att flera konstnärer både anslöt sig och lämnde rörelsen under olika perioder.

Politiska och kulturella kopplingar

Många surrealister såg rörelsen som både konstnärlig och politisk. André Breton hävdade att surrealismen framför allt var en revolutionär rörelse, och ideologiska kopplingar till vänsterpolitik och kommunism förekom ofta. Samtidigt riktade surrealisterna kritik mot borgerliga normer och sociala konventioner genom sina verk.

Internationell spridning och inflytande

Från 1920-talets Paris spreds surrealismens idéer internationellt och kom att påverka konst, film och populärkultur långt in i 1900-talet och framåt. Inom film användes surrealistiska tekniker i verk som Un Chien Andalou och L'Âge d'Or av Luis Buñuel, och senare filmskapare har inspirerats av surrealismen, exempelvis i filmer som Ängelägget och El Topo. Surrealismens påverkan syns också i teater, fotografi, mode och samtida konstformer.

TRANSCENDENTAL SURREALISM

TRANSCENDENTAL SURREALISM är ett senare konstnärligt tillvägagångssätt som beskriver en utveckling och omdefiniering av klassisk surrealism. Begreppet presenteras 2018 av den grekiske bildkonstnären och arkitekten Giorgios (Gio) Vassiliou (f. 1970). I sin framställning föreslår Vassiliou en ny teoretisk och filosofisk ram för visuella uttryck som hämtar inspiration både från 2000-talets konstpraxis och från idéer inom psykologi, fysik och perception.

Vassiliou sammanfattar sin teori i tre grundläggande element:

• a) Transcendental perception – en avsiktlig inriktning mot perceptuella lager bortom det omedelbart synliga, där konstverket syftar till att öppna upp för upplevelser som förenar det materiella och det metafysiska.
• b) Kreativ fantasi – en konstruktiv och medvetet styrd fantasi som använder drömliknande associationer men med fokus på att konstruera nya betydelser snarare än att enbart registrera automatiska impulser.
• c) Långsam tankeström – en metod som motsätter sig det snabba associationsflödet och istället uppmuntrar till en långsammare, reflekterande process där nya insikter och detaljer kan växa fram gradvis.

Transcendental Surrealism uppfattas av sina förespråkare som ett sätt att förena klassiska surrealistiska tekniker med nutida teoretiska perspektiv, men begreppet har också mött kritik från dem som föredrar att hålla fast vid de historiska principerna i Bretons manifest.

Eftermäle

Surrealismen lämnade ett bestående avtryck på 1900-talets konst- och kulturliv. Genom att öppna konstnärliga processer mot det undermedvetna och genom att utmana etablerade sanningsanspråk förändrade surrealismen sättet att tänka kring bild, text och representation. Idag studeras rörelsen både som konstnärligt experiment och som kulturellt fenomen som fångade och ifrågasatte sin samtids psykologiska och politiska spänningar.