Freud utvecklade en teori om det mänskliga sinnet (dess organisation och verksamhet). Han hade också en teori om att mänskligt beteende både är en förutsättning för och ett resultat av hur sinnet är organiserat.
Detta ledde till att han föredrog vissa kliniska tekniker för att försöka bota psykiska sjukdomar. Han ansåg att personligheten utvecklas genom en persons barndomsupplevelser.
Tidiga arbeten
Freud började studera medicin vid Wiens universitet vid 17 års ålder. 1881 tog han sin doktorsexamen vid 25 års ålder och började av ekonomiska skäl praktisera privat neurologi.
Freud hoppades att hans forskning skulle ge en solid vetenskaplig grund för hans terapeutiska teknik. Målet med den freudianska terapin, eller psykoanalysen, var att föra in undertryckta tankar och känslor i medvetandet för att befria patienten från lidande och förvridna känslor.
Klassiskt sett sker det genom att man uppmuntrar patienten att tala i fria associationer och att tala om drömmar för att få fram omedvetna tankar och känslor till medvetande. I november 1880 kallades Breuer in för att behandla en mycket intelligent 21-årig kvinna (Bertha Pappenheim) för en ihållande hosta som han diagnostiserade som hysterisk. Han upptäckte att hon, medan hon vårdade sin döende far, hade utvecklat ett antal övergående symtom, bland annat synstörningar, förlamning och kontrakturer i lemmar, som han också diagnostiserade som hysteriska.
Breuer började träffa sin patient nästan varje dag när symptomen ökade och blev mer ihållande. Han upptäckte att när hon, med hans uppmuntran, berättade fantasifulla historier förbättrades hennes tillstånd, och de flesta av hennes symptom hade försvunnit i april 1881. Efter hennes fars död samma månad försämrades dock hennes tillstånd igen. Breuer antecknade att vissa av symtomen till slut gick tillbaka spontant och att fullständig återhämtning uppnåddes genom att förmå henne att minnas händelser som hade påskyndat uppkomsten av ett specifikt symtom. Detta tillfrisknande är omtvistat.
Freud föreslog som bekant att omedvetna minnen av sexuella övergrepp i barndomen låg till grund för psykoneuroserna. Patienterna var dock i allmänhet inte övertygade om att Freuds kliniska förfarande tydde på faktiska sexuella övergrepp. Han rapporterade att även efter en förmodad "reproduktion" av sexuella scener försäkrade patienterna honom med eftertryck att de inte trodde på det.
Kokain
Som medicinsk forskare var Freud en tidig användare och förespråkare av kokain som stimulerande och smärtstillande medel. Han skrev flera artiklar om drogens antidepressiva egenskaper och han påverkades av vännen och förtroendemannen Wilhelm Fliess, som rekommenderade kokain för behandling av "näsreflexneuroser".
Freud ansåg att kokain skulle fungera som botemedel för många sjukdomar och skrev en väl mottagna artikel, "On Coca", där han förklarade dess fördelar. Han skrev ut det till sin vän Ernst von Fleischl-Marxow för att hjälpa honom att övervinna ett morfinberoende som han fått under behandlingen av en sjukdom i nervsystemet. Freud rekommenderade också kokain till många av sina nära släktingar och vänner.
Rapporter om missbruk och överdoser började komma från många delar av världen. Freuds medicinska rykte blev något skamfilat på grund av denna tidiga ambition. Dessutom utvecklade Freuds vän Fleischl-Marxow ett akut fall av "kokainpsykos" till följd av Freuds recept och dog några år senare. Freud kände stor ånger över dessa händelser.
Det omedvetna
Freud argumenterade för vikten av det omedvetna sinnet för att förstå medvetna tankar och beteenden.
Det omedvetna upptäcktes dock inte av Freud. Psykologihistorikern Mark Altschule drog följande slutsats: "Det är svårt - eller kanske omöjligt - att hitta en 1800-talspsykolog eller psykiatriker som inte erkände att det omedvetna inte bara är verkligt utan också av största vikt". Freuds framsteg var inte att avslöja det omedvetna utan att utforma en metod för att systematiskt studera det.
Freud kallade drömmarna för "den kungliga vägen till kunskapen om det omedvetna i det mentala livet". Detta innebar att drömmarna illustrerar det omedvetna sinnets "logik". Freud utvecklade sin första topologi över psyket i The Interpretation of Dreams (1899) där han föreslog att det omedvetna existerar och beskrev en metod för att få tillgång till det. Det förmedvetna beskrevs som ett lager mellan det medvetna och det omedvetna tänkandet; dess innehåll kunde nås med lite ansträngning.
En nyckelfaktor i det omedvetnas verksamhet är "repression". Freud trodde att många människor förtränger smärtsamma minnen djupt in i sitt omedvetna sinne.
Psykosexuell utveckling
Freud hoppades att hans modell skulle vara universellt giltig och vände sig därför till antik mytologi och etnografi för att få jämförelsematerial. Freud gav sin nya teori namnet Ödipuskomplexet efter den berömda grekiska tragedin Ödipus Rex av Sofokles. "Jag fann hos mig själv en ständig kärlek till min mor och svartsjuka på min far. Jag anser nu att detta är en universell händelse i barndomen". Freud sade. Freud försökte förankra detta utvecklingsmönster i sinnets dynamik. Varje stadium är en utveckling mot vuxen sexuell mognad, som kännetecknas av ett starkt ego och förmågan att skjuta upp tillfredsställelsen (jfr Tre essäer om sexualitetsteorin).
Han använde sig av Ödipuskonflikten för att visa hur mycket han trodde att människor önskar incest och måste förtränga denna önskan. Ödipuskonflikten beskrevs som ett tillstånd av psykosexuell utveckling och medvetenhet.
Freud trodde ursprungligen att sexuella övergrepp mot barn var en allmän förklaring till neurosernas uppkomst, men han övergav denna så kallade "förförelseteori". Han noterade att han fann många fall där skenbara minnen av sexuella övergrepp i barndomen var mer baserade på fantasi än på verkliga händelser.
I slutet av 1890-talet började Freud, som aldrig övergav sin tro på den sexuella orsaken till neuroser, att betona fantasier som byggde på ödipuskomplexet som den primära orsaken till hysteri och andra neurotiska symtom. Trots denna förändring i sin förklaringsmodell erkände Freud alltid att vissa neurotiker i själva verket hade blivit sexuellt utnyttjade av sina fäder. Han diskuterade uttryckligen flera patienter som han visste hade blivit missbrukade.
Freud trodde också att libido utvecklas hos individer genom att byta objekt, en process som kallas sublimering. Han hävdade att människor föds "polymorft perversa", vilket innebär att vilket antal objekt som helst kan vara en källa till njutning. Han hävdade vidare att när människor utvecklas blir de fixerade vid olika och specifika objekt genom sina utvecklingsstadier - först i det orala stadiet (exemplifierat av ett spädbarns njutning av att amma), sedan i det anala stadiet (exemplifierat av ett småbarns njutning av att tömma sina tarmar) och slutligen i det falliska stadiet.
Freud hävdade att barnen sedan genomgick ett skede där de fixerade sig vid modern som ett sexuellt objekt (känt som Ödipuskomplexet), men att barnet så småningom övervann och förträngde denna önskan på grund av dess tabubelagda natur. Det repressiva eller vilande latensstadiet i den psykosexuella utvecklingen kommer före det sexuellt mogna genitala stadiet i den psykosexuella utvecklingen.
Id, ego och superego
I sitt senare arbete föreslog Freud att det mänskliga psyket kunde delas in i tre delar: Id, ego och superego. Freud diskuterade denna modell i uppsatsen Beyond the Pleasure Principle från 1920 och utvecklade den fullständigt i The Ego and the Id (1923). Id är den impulsiva, barnsliga delen av psyket som fungerar enligt "njutningsprincipen" och bara tar hänsyn till vad den vill ha och struntar i alla konsekvenser.
Termen Ego kom in i det engelska språket i slutet av 1700-talet. Ego är latin och betyder "jag". Det försöker balansera Id:ets önskningar med verkligheten. Det försöker handla på ett sätt som ger fördelar på lång sikt, snarare än att ge upphov till sorg.
Begreppet Id ("det" eller "saken") representerar de primitiva drivkrafterna att äga, erövra, dominera och uppnå njutning. Det kan ses mycket tydligt hos små barn, som ännu inte har lärt sig att maskera sina känslor.
Överjaget är psykets moraliska komponent som gör en tydlig skillnad mellan rätt och fel och som inte tar hänsyn till särskilda omständigheter.
Det rationella egot försöker hitta en balans mellan Id:s opraktiska hedonism och Superegoets lika opraktiska moralism; det är den del av psyket som vanligtvis återspeglas mest direkt i en persons handlingar.
När egot är överbelastat eller hotat av sina uppgifter kan det använda försvarsmekanismer som förnekande, förträngning och förskjutning. Teorin om egots försvarsmekanismer har fått empirisk bekräftelse, och särskilt repressionens natur blev ett av de hårdare debatterade områdena inom psykologin på 1990-talet.
Drivkrafter på liv och död
Freud trodde att människan drivs av två motstridiga centrala begär: livsdriften som kallas "Eros" (överlevnad, fortplantning, hunger, törst och sex) och dödsdriften (Thanatos).
Freud erkände dödsdriften först på senare år och utvecklade sin teori om den i Beyond the Pleasure Principle.
Freud erkände att det omedvetna har en tendens att upprepa obehagliga upplevelser för att göra kroppen okänslig eller avtrubbad. Detta tvång att upprepa obehagliga upplevelser förklarar varför traumatiska mardrömmar förekommer i drömmar, eftersom mardrömmar tycks motsäga Freuds tidigare uppfattning att drömmar enbart är en plats för njutning, fantasi och begär.
Å ena sidan främjar livsdrifterna överlevnad genom att undvika extrema obehagligheter och hot mot livet. Å andra sidan fungerar dödsdriften samtidigt mot extrem njutning, vilket leder till döden. Freud tog upp de konceptuella dualiteterna njutning och obehag, liksom sex/liv och död, i sina diskussioner om masochism och sadomasochism. Spänningen mellan livsdrift och dödsdrift utgjorde en revolution i hans sätt att tänka.
