Symfoni nr 9 (Beethoven)
Symfoni nr 9 i d-moll op 125 (körsymfoni) av Ludwig van Beethoven är ett av de mest kända musikstycken som någonsin skrivits.
En symfoni är ett musikstycke för orkester. Beethoven skrev nio symfonier. Den här symfonin, den sista han skrev, är mycket ovanlig eftersom den sista satsen också innehåller sång: det finns fyra solister (sopran, alt, tenor och bas) och en kör. Det är därför som den kallas "körsymfoni" ("kör" betyder "för kör"). Det är ett mycket långt verk som varar mer än en timme. Även detta var ovanligt.
Symfonin består av fyra satser. Den första satsen är i sonatform. Den andra och tredje satsen kommer i omvänd ordning från den vanliga ordningen: den andra satsen är scherzo och den tredje satsen är den långsamma satsen. Det är ett tema och variationer. Den sista satsen sätter ord på en dikt av Friedrich Schiller, en berömd poet som nyligen hade dött. Dikten hette Ode an die Freude (på engelska: Ode to Joy). Dikten har ett starkt budskap till hela mänskligheten: den handlar om att leva i fred och harmoni tillsammans. Den skrevs vid tiden för franska revolutionen när dessa idéer blev mycket viktiga i Europa.
Huvudmelodin i sista satsen (som sjungs till orden: "Freude, schöne Götterfunken, Tochter aus Elysium") är en av de mest kända melodierna i världen. Många barn tycker om att spela den på instrument eftersom den första delen av melodin endast innehåller fem toner (den kan spelas på C, D, E, F, G). När melodin kommer första gången i symfonin spelas den av cellon och kontrabas.
Ode till glädjen antogs som Europas nationalsång 1972, med ett officiellt arrangemang för orkester skrivet av Herbert von Karajan.
Beethoven hade varit intresserad av Schillers berömda dikt sedan han var ung. År 1817 började han skriva de två första satserna i symfonin. År 1822 bestämde han sig för att använda Schillers dikt i symfonin. Större delen av resten av symfonin skrevs 1823 och han avslutade den 1824. Den uruppfördes i maj samma år. Beethoven dirigerade uppförandet. Det berättas att han undrade varför publiken inte applåderade när den var klar. De applåderade, men Beethoven var döv så han kunde inte höra. Någon fick honom att vända sig om och han såg att folk applåderade entusiastiskt.
Ludwig van Beethoven var nästan helt döv när han skrev sin nionde symfoni.
