Slaget vid Uhud (arabiska: غزوة أحد) utkämpades den 23 mars 625 (3 Shawwal 3 AH i den islamiska kalendern) vid berget Uhud, i det som nu är nordvästra Saudiarabien. Den ägde rum mellan en styrka från den muslimska församlingen i Medina ledd av Muhammed och en styrka ledd av Abu Sufyan från Mecka, den stad från vilken många av muslimerna tidigare hade emigrerat (hijra). Slaget vid Uhud var det andra militära mötet mellan mekkaner och muslimer, efter slaget vid Badr år 624, där en liten muslimsk armé hade besegrat den större mekkanska armén.

För muslimerna var slaget ett stort bakslag.

Bakgrund

Efter muslimernas avgörande seger vid Badr 624 ville meckanerna hämnas och återta prestige. Mekkanerna samlade en större styrka och marscherade mot Medina. Muhammed samlade en begränsad försvarsstyrka för att möta hotet och valde att ställa upp vid berget Uhud där terrängen gav fördelar för försvararna.

Styrkor och taktik

Antalet soldater anges olika i olika källor, men en vanlig bild är att muslimerna var i numerärt underläge (ofta uppskattade till något hundratal) medan meckanernas styrka var betydligt större (nära eller över tusen). Muhammed placerade en grupp bågskyttar på en kulle för att skydda passagen och förhindra fiendens kavalleri att slå mot muslimernas rygg. Denna position var taktiskt avgörande i stridens inledning.

Stridens förlopp

I början av slaget höll muslimernas bågskyttar sin position och Mekka anfölls framgångsrikt. En kritisk vändpunkt inträffade när många av bågskyttarna bröt sin order att stanna kvar och gav sig iväg för att plundra det övergivna bytet efter att ha trott att fienden flytt. Khalid ibn al-Walid, som då befann sig på mekkansk sida, utnyttjade detta genom att leda en kavallerimanöver runt muslimernas flank. Resultatet blev att muslimerna utsattes för en överraskningsattack bakifrån, vilket ledde till stor oordning och sammandrabbningar där bland andra Muhammed sårades och hans farbror Hamza stupade.

Konsekvenser och betydelse

Militärt: Slaget slutade utan att meckanerna intog Medina — de återvände till Mecka efter slaget — men muslimernas förlust var ett tungt blow mot deras moral. Slaget visade hur viktig disciplin och lydnad mot befäl är i strid.

Religiöst och politiskt: Uhud har i efterföljande muslimsk tradition tolkats som en prövning och en läxa i ödmjukhet och lydnad. Händelsen omnämns i Koranen (särskilt i Sura Al-'Imran) och används som exempel på att seger inte bara beror på numerär styrka utan också på enhet och följsamhet mot uppställda ordningar.

Skador och dödsoffer

  • Antalet döda på muslimernas sida varierar mellan källor men uppskattas ofta till flera tiotals, däribland betydelsefulla figurer som Hamza ibn Abdul-Muttalib.
  • Mekkanernas förluster var i allmänhet färre enligt samtidiga källor, men siffrorna är osäkra och skiljer sig i olika redogörelser.

Efterspel och minnesvård

Efter Uhud följde fortsatt konflikt mellan Medina och Mecka, bland annat det mer långdragna försvaret i skyttegravskriget vid det senare slaget vid Träskvallen (slaget vid al‑Khandaq) 627. Berget Uhud och den intilliggande martyrkyrkogården blev ett viktigt minnesmärke i muslimsk tradition. Platsen besöks fortfarande som historiskt och religiöst intresseområde, och den har genom århundradena varit föremål för olika former av hedrande och också kontroverser kring hur minnesmärken ska vårdas.

Tolkning i historisk forskning

Moderna historiker betonar att källorna om Uhud innehåller både historiska fakta och efterhandstolkningar som färgats av religiösa och politiska syften. Därför är många detaljer, särskilt exakta siffror och enskilda mikrohändelser, öppna för tolkning. Oavsett detta ses slaget som en viktig vändpunkt i tidig islams historia: det bröt muslimernas omedelbara framgångsserie efter Badr och cementerade behovet av politisk och militär konsolidering i och kring Medina.