Berlinkonferensen (Kongokonferensen) 1884–85: Uppdelningen av Afrika
Berlinkonferensen (Kongokonferensen) 1884–85 – hur Europas makter delade Afrika, fastställde koloniala regler och avslutade stora delar av afrikanskt självstyre.
Berlinkonferensen (eller Kongokonferensen) 1884-85 fastställde regler för europeisk kolonisation och handel i Afrika. Den begärdes av Portugal och organiserades av Otto von Bismarck. Konferensen sammanträdde under Scramble for Africa, en tid med mer koloniala aktiviteter från europeiska makter. Afrikaner var inte inbjudna. Konferensen gjorde slut på de flesta existerande former av afrikansk autonomi och självstyre och försäkrade att de europeiska makterna inte skulle behöva slåss sinsemellan om dominans.
Bakgrund
Under slutet av 1800‑talet ökade europeiska staters intresse för Afrikas naturresurser, handelsmöjligheter och strategiska positioner. Tekniska framsteg (som ångfartyg och bättre vapen) och medicinska framsteg (till exempel kinins användning mot malaria) gjorde det lättare för européer att nå och behålla kontroll över inlandet. Samtidigt sökte kungliga hov, företag och missionärer inflytande. Konflikterna om gränser och handelsrättigheter ledde till krav på klara spelregler — vilket blev anledningen till att Bismarck sammankallade konferensen i Berlin.
Deltagare och förlopp
Konferensen hölls mellan 15 november 1884 och 26 februari 1885. I den deltog representanter för de flesta europeiska makterna samt flera mindre stater. Afrikanska folk och styrande var inte representerade och fick inget inflytande över besluten. Diskussionerna gällde hur man skulle reglera anspråk, handel och navigationsrättigheter i Afrika för att undvika konflikter mellan Europas länder.
Viktiga beslut och principer
- Effektiv ockupation: En stat måste i praktiken kontrollera ett område (administration, trupper eller avtal med lokala ledare) för att dess anspråk skulle erkännas. Detta påskyndade kolonial expansion och etableringen av administrativa system i Afrika.
- Frihandel och fri navigering: Generalakten förespråkade fri handel och fri passage på floder som Kongo och Niger, vilket gynnade europeiska handelsintressen.
- Meddelande om anspråk: Makter förband sig att meddela övriga när de gjorde anspråk på territorier — syftet var att minska risken för direkta konflikter mellan kolonialmakterna.
- Motverkan av slavhandel: Konferensen uttryckte formellt motstånd mot slavhandel (även om efterlevnaden varierade och i praktiken inte löste de underliggande problemen).
Konsekvenser
Besluten vid Berlinkonferensen fick stora och långvariga följder:
- Den snabba uppdelningen av Afrika mellan europeiska makter intensifierades, och tidigare självständiga riken och samhällen förlorade kontroll över sina territorier.
- Gränser drogs ofta utan hänsyn till etniska, språkliga eller kulturella realiteter, vilket skapade spänningar som i många fall lever kvar än i dag.
- Konferensen gav också tolkningsutrymme som möjliggjorde privata och statliga projekt, bland annat öppnade den vägen för King Leopold II:s kontroll över Kongo — en period som följdes av omfattande exploatering och grymheter i Kongo‑fria staten.
- Ekonomiskt innebar kolonialstyret en orientering mot export av råvaror, tvångsarbete och investeringar som främst gynnade kolonialmakterna snarare än lokal utveckling.
- Motstånd mot kolonialmakterna, samt nationalistiska rörelser, växte fram och skulle så småningom leda till avkolonisering under 1900‑talet.
Arv och historisk bedömning
Berlinkonferensen betraktas i dag ofta som ett exempel på 1800‑talets imperialism: ett diplomatiskt sätt att dela upp en kontinent utan att ta hänsyn till dess invånare. Konferensen har kritiserats för att ha institutionaliserat en ordning som möjliggjorde ekonomisk exploatering, försvagade lokalt styre och lade grunden till många av de politiska och sociala problem som följde i Afrikas koloniala och postkoloniala historia.
Konferensen i Berlin
Allmän lag
I den allmänna lagen fastställs följande punkter:
- Slutet på slaveriet genom svarta och islamiska makter.
- Kongo Free State var en privat egendom som tillhörde Kongosällskapet. Territoriet för dagens Demokratiska republiken Kongo blev Leopold II av Belgiens egendom.
- De 14 länder som undertecknade avtalet fick frihandel genom Kongobäckenet och Nysasasjön och öster om detta i ett område söder om 5° N.
- Nigerfloden och Kongofloden blev fria för fartygstrafik.
- Länderna kunde inte upprätta kolonier enbart av namn.
- Om ett land tog över en ny del av den afrikanska kusten måste det meddela de andra länderna detta.
- Varje land fick veta vilka delar av Afrika de kunde ta över.
Agenda
- Portugal - Storbritannien Kolonierna Angola och Moçambique skulle sammanföras genom det land som låg emellan (det land som senare blev Zambia, Zimbabwe och Malawi). År 1890 uppmanade den brittiska regeringen portugiserna att lämna området.
- Frankrike - Storbritannien En linje från Say i Niger till Baroua på Tchadsjöns nordöstra kust markerade vilken del som tillhörde vem. Frankrike skulle äga territoriet norr om denna linje och Storbritannien skulle äga territoriet söder om den. Nilbäckenet skulle vara brittiskt, medan fransmännen skulle ta över Tchadsjöns bäcken.
- Frankrike - Tyskland Området norr om en linje som bildades av skärningspunkten mellan den 14:e meridianen och Miltou var franskt, området söderut var tyskt.
- Storbritannien - Tyskland Separationen skedde i form av en linje som gick genom Yola, på Benoué, Dikoa och fram till Tchadsjöns yttersta gräns.
- Frankrike - Italien Italien skulle äga det som låg norr om en linje från korsningen mellan Kräftans vändkrets och 17:e meridianen till korsningen mellan 15:e breddgraden och 21:a meridianen.
År 1902 var 90 procent av Afrikas yta under europeisk kontroll.
Frågor och svar
Fråga: Vad är Berlinkonferensen?
S: Berlinkonferensen var ett möte som hölls 1884-85 för att fastställa regler för europeisk kolonisering och handel i Afrika.
F: Vem kallade till Berlinkonferensen?
S: Portugal kallade till Berlinkonferensen.
F: Vem organiserade Berlinkonferensen?
S: Berlinkonferensen organiserades av Otto von Bismarck.
F: När ägde Berlinkonferensen rum?
S: Berlinkonferensen ägde rum 1884-85.
F: Var afrikaner inbjudna till Berlinkonferensen?
S: Nej, afrikaner var inte inbjudna till Berlinkonferensen.
F: Vilken effekt hade Berlinkonferensen på afrikansk autonomi och självstyre?
S: Berlinkonferensen satte stopp för de flesta existerande former av afrikansk autonomi och självstyre och ställde de afrikanska nationerna under europeisk kontroll.
F: Varför sammankallades Berlinkonferensen under kampen om Afrika?
S: Berlinkonferensen sammankallades under kampen om Afrika, en tid av ökad kolonial aktivitet från europeiska makter, för att fastställa regler och undvika konflikter mellan europeiska nationer om Afrika.
Sök