Trettioåriga kriget 1618–1648: Europas religionskrig, orsaker och följder

Det fanns flera orsaker till att trettioåriga kriget startade.

För det första stoppade freden i Augsburg (1555), som snabbt undertecknades av Karl V, striderna mellan lutheraner och katoliker i Tyskland.

I freden i Augsburg står det:

• De 225 tyska furstarna valde religionen (lutheran eller katolik) i sina stater (cuius regio eius religio).
• Lutheraner som bodde i en stat under en biskops kontroll, en så kallad kyrklig stat, kunde förbli lutheraner.
• Lutheranerna fick behålla den mark som de hade tagit från den katolska kyrkan efter freden i Passau (1552).
• De biskopar i den katolska kyrkan som övergick till lutherdomen var tvungna att ge tillbaka sin mark (reservatum ecclesiasticum).
• Människor som bodde i en stat som hade valt lutheranism eller katolicism fick inte byta religion.

Freden gjorde att våldet upphörde för en stund, men den löste inte den verkliga orsaken till striderna. Båda grupperna ansåg att freden innebar olika saker. Lutheranerna menade att det bara var ett avtal som skulle vara kortvarigt. Calvinismen kom snabbt in på tyska ochsom en tredje kristen grupp i Tyskland, men den var inte en del av freden i Augsburg. Det innebar att kalvinisterna argumenterade med både lutheraner och katoliker.

För det andra var de mäktiga länderna i Europa på 1600-talet ofta oense om politiska och ekonomiska frågor. Spanien ville ha mark i några av de tyska staterna eftersom tyskarna ägde en del av de spanska Nederländerna. Holländarna kämpade mot spanjorerna för att få självständighet och fick det i några krig som slutade 1609.

• Frankrike var rädd för de två habsburgska staterna på båda sidor (Spanien och det heliga romerska riket). Frankrike ville visa sin makt för de svaga tyska staterna.
• Sverige och Danmark ville kontrollera de tyska staterna i norr vid Östersjön.

För det tredje var det heliga romerska riket en splittrad grupp nationer inom ett större imperium. I imperiet fanns nationer som det österrikiska huset Habsburg, Bayern, kurfurstendömet Sachsen, markgrevskapet Brandenburg, kurfurstendömet Pfalz, Hessen, ärkebiskopsdömet Trier och Württemberg samt andra små nationer och städer. Endast Österrike var i stånd att fungera på egen hand. Länderna ingick ofta allianser med andra platser som styrdes av släktingar. Eftersom det fanns så många nationer inom imperiet var nationerna ofta oense med varandra, och regeringen kunde inte kontrollera hela imperiet särskilt väl. Detta innebar att regeringen inte kunde åtgärda problemen i landet.

För det fjärde var de religiösa grupperna inte överens under andra hälften av 1500-talet. Freden i Augsburg fungerade inte eftersom vissa biskopar inte hade gett upp sina biskopsdömen, och katolska härskare i Spanien och Östeuropa ville göra katolicismen stark i regionen. Detta orsakade strider mellan grupperna. Katolikerna tvingade många protestanter att lämna sina hemländer. På vissa platser gavs protestanterna tillstånd att bedriva gudstjänst. Oenigheterna orsakade våld.

För det femte dog den heliga romerska kejsaren Matthias, som var katolik, 1619 utan att ha fått några barn att ta hans plats. Hans landområden gavs till hans kusin Ferdinand av Steiermark, Matthias närmaste manliga släkting, som blev Ferdinand II, tysk-romersk kejsare. Ferdinand hade utbildats av jesuiterna. Som katolik ville han göra katolicismen till den enda religionen igen. Detta gjorde honom impopulär i den tyska delstaten Böhmen eftersom de flesta människor där inte var katoliker utan hussiter. De förkastade Ferdinand och startade det trettioåriga kriget. Kriget kan delas in i fyra stora faser: den böhmiska revolten, den danska interventionen, den svenska interventionen och den franska interventionen.

Tid: 1618-1625

Kejsar Mattias, som inte hade några barn, ville ge det heliga romerska rikets tron till Ferdinand II när han dog. För att säkerställa att övergången skulle fungera ville han göra Ferdinand till kronprins av Böhmen, ett land som var en del av det heliga romerska riket, under tiden. En del av de protestantiska ledarna i Böhmen trodde att Ferdinand skulle ta ifrån dem deras religiösa rättigheter. De tyckte bättre om den protestantiska Fredrik V, kurfurste av Pfalz. Några av de andra protestanterna stödde dock Ferdinand. Det var tillräckligt många som föredrog Ferdinand för att han 1617 valdes till kronprins av Böhmen.

Ferdinand skickade två katolska guvernörer till Prag, Böhmens huvudstad, i maj 1618. Ferdinand ville att de skulle leda regeringen medan han var borta. Plötsligt tog många arga protestanter dem och kastade ut dem genom det höga palatsfönstret. Defenestrationen i Prag), vilket gjorde katolikerna arga på protestanterna.

Protestanterna som hade kastat ut katolikerna genom fönstret skapade en ny protestantisk regering i Böhmen. Många protestanter i Böhmen och de närliggande länderna började hata resten av det heliga romerska riket. Det heliga romerska riket ville hindra dem från att göra det, bekämpa Böhmen och låna Spaniens pengar. De trodde dock att om detta skedde skulle Böhmens protestantiska vänner kanske komma in och börja slåss mot dem. Det fick dem att försöka ingå en överenskommelse med Böhmen för att stoppa striderna. Men när kejsar Matthias dog 1619 bestämde sig Böhmen för att inte ingå avtalet eftersom de tyckte att den heliga romerska regeringen var svag nu.

Böhmen var så arg på katolikerna att de beslutade att inte längre göra Ferdinand II till kung av Böhmen utan istället göra Fredrik V till kung. Men eftersom Matthias var död och Ferdinand var nästa person som väntade på att bli kejsare, var Ferdinand nu ansvarig för hela det heliga romerska riket. En del människor tyckte också att Fredrik inte borde få vara kung av Böhmen, allt detta gjorde att den heliga romerska kejsaren bestämde sig för att bekämpa Böhmen.

En stor armé med pengar från Maximilian I leddes av greve Tilly och invaderade Böhmen. I slaget vid Vita berget besegrade det heliga romerska riket de böhmiska rebellerna. Fredrik flydde och revolten kollapsade.

Fredrik hade också ansvaret för en tysk nation som kallades Pfalz. Maximilian I, som var ansvarig för en närliggande nation, Bayern, ville ha mer makt och bestämde sig för att ta över en del av Pfalz. Spanien, ett katolskt land, gick med i kriget för att hjälpa Maximilian, som inte var omtyckt i Nederländerna. Andra länder blev nu inblandade i detta krig. Efter en del strider vann Maximilian och Spanien, och kejsar Ferdinand beslutade att hela Pfalz skulle gå till Maximilian. Detta gjorde några av de andra protestantiska länderna mycket rädda eftersom det innebar att protestantiska områden togs över av katoliker.

• Slaget vid Vita berget