Sedan 1980-talet har de politiska grupperna inom den parlamentariska högern förenat sina krafter kring värderingarna ekonomisk liberalism och uppbyggnaden av Europa. Deras rivaliteter hade bidragit till deras valnederlag 1981 och 1988. Därför var vissa politiker för att bilda ett förbund, ett parti.
UMP grundades genom en sammanslagning av det gaullistiskt-konservativa Rassemblement pour la République (RPR), det konservativt-liberala Liberaldemokraterna (DL) och en del av det centristiska Union pour la Démocratie Française (UDF). Många kristdemokrater (t.ex. Philippe Douste-Blazy och Jacques Barrot), det socialliberala Radikala partiet och det centristiska Folkpartiet för fransk demokrati (båda associerade partier till UDF fram till 2002) anslöt sig till partiet.
Partiet föddes alltså ur mötet mellan fyra stora franska politiska traditioner: Det är resultatet av fyra traditionella franska franska traditioner: gaullism, liberalism (republikanism), kristdemokrati (popularism) och radikalism.
UMP stödde i allmänhet president Jacques Chiracs politik. Under 2004 visade partiet dock allt tydligare tecken på självständighet. Jacques Chiracs och Jean-Pierre Raffarins regerings impopularitet hos väljarna ledde till att de flesta medlemmar av UMP stödde Nicolas Sarkozy, en rival till Chirac. Partiet ogillade också offentligt Turkiets föreslagna medlemskap i Europeiska unionen, vilket Chirac var för.
UMP:s första ordförande Alain Juppé, en nära medarbetare till Jacques Chirac, avgick den 15 juli 2004. Den 29 november 2004 meddelade Nicolas Sarkozy att han officiellt skulle ta över ordförandeskapet för UMP.
I de franska regionalvalen 2004 drabbades UMP av ett hårt slag och fick bara 2 av 22 regioner i Frankrike och hälften av departementen. Detta ledde till att Jean-Pierre Raffarins regering (2001-2004) föll och att ett nytt kabinett bildades med en annan UMP-politiker, Dominique de Villepin, som ordförande.
Den 22 april 2007 vann Nicolas Sarkozy flest röster i den första omgången av presidentvalet 2007. I den andra omgången mötte han den socialdemokratiska kandidaten Ségolène Royal. Den 6 maj 2007 vann han presidentvalet med 53,35 procent av rösterna.