Edgar Aethling (eller Edgar Ætheling, ca 1051 – ca 1126) var en engelsk tronpretendent som gjorde anspråk på Englands tron år 1066 efter Edvard Bekännarens död. Han var populär bland många engelsmän eftersom han var av den gamla väst­saxiska ätten och sonson till Edmund Ironside.

Bakgrund

Edgar föddes i Ungern där hans far vistades i exil. Hans far var Edward i exil, son till Edmund Ironside, som hade levt utomlands sedan tidiga 1000‑talet. Familjen återvände till England omkring 1057 efter att Edvard Bekännaren kallat hem Edward i exil, men Edgars far dog kort efter återkomsten under omständigheter som samtida källor betecknade som mystiska. Edgar var då ännu ett barn och växte upp i en politiskt osäker miljö.

Kravet på tronen 1066

När Edvard Bekännarens död ledde till ett maktvakuum våren 1066 blev situationen akut. Även om Harold Godwinson snabbt kröntes till kung av en del av adeln, såsågs Edgar av många som en legitim arvtagare tack vare sitt blod på Wessex‑sidan. Efter Harold Godwinsons död i slaget vid Hastings i oktober 1066 utropade vissa engelska stormän Edgar till kung, men han kröntes aldrig. Han var ung (runt femton år) och saknade den militära och politiska kraft som krävdes för att möta den normandiska invasionen ledd av Vilhelm Erövraren.

Motstånd, flykt och underkastelse

Edgar blev en samlande figur för olika uppror mot normandiskt styre under de följande åren. Han sökte skydd hos kung Malcolm III i Skottland — en relation som underlättades av att hans syster Margaret senare blev drottning av Skottland — och tog del av flera försök att återta makten i England i allians med nordengelska earler och ibland med danskt stöd. Dessa uppror underlades gradvis av Vilhelm och hans män; den normandiska konsolideringen av makten, inklusive hårda motåtgärder i norra England, gjorde fortsatt motstånd svårt.

Så småningom tvingades Edgar ge efter: han underkastade sig normandiskt styre och kom att leva resten av sitt liv som en framstående men marginaliserad medlem av den engelska adeln. Han fortsatte att röra sig i politiska kretsar under de efterföljande årtiondena, men återvände inte till någon reell kungamakt.

Senare liv och arv

Detaljerna om Edgars senare år är osäkra, men han omnämns sporadiskt i samtida dokument fram till början av 1100‑talet. Han framstår i historien som sista manliga representanten för den äldre väst­saxiska kungalängden som kunde göra anspråk på tronen, och hans kortvariga utrop som kung 1066 har blivit en symbol för den avslutade eran innan normandernas herravälde fullbordades.

Edgar dog troligen omkring år 1126. Hans släktband — särskilt systern Margaret, som blev helgonförklarad och drottning av Skottland — bidrog till att hans familj levde kvar i betydelse, även om Edgar själv aldrig lyckades återta eller behålla makten i England.