Elia från Tishbe — profet i Israel och abrahamitiska traditioner

Elia gick till kungen Ahab, som förkastade Gud på grund av sin ännu mer syndiga hustru, Isebel från Tyrus, som stod som en symbol för Israels otrohet. Han gick till Ahab och Gud sade genom hans läppar (1 Kungaboken kapitel 17, NIV): "Så sant Herren, Israels Gud lever, som jag tjänar, det kommer varken att bli dagg eller regn under de närmaste åren, utom på mitt ord."
Elia följde sedan Herrens befallning och "gick österut och gömde sig i Keritsklyftan, öster om Jordanfloden". Han "drack från bäcken, och Gud hade beordrat korpar att ge honom mat där".
Korparna gav honom bröd och kött på morgonen och bröd och kött på kvällen, och han drack från bäcken (eftersom det inte regnade, vilket han hade profeterat).

Men sedan torkade bäcken ut på grund av det lilla regnet, och Elia fick ett budskap från Herren: "Gå genast till Sarefat i Sidon och stanna där. Jag har befallt en änka på platsen att förse dig med mat" (1 Kung 17:9).
Elia gav sig alltså iväg och mötte änkan som samlade ihop pinnar för att göra den sista måltiden för sin son och sig själv.
Men när han kallade på henne och bad henne hämta en kruka med vatten och bröd, protesterade hon: (1 Kungaboken 17:12) "Så sant Herren, din Gud, lever, jag har inget bröd - bara en handfull mjöl i en kruka och lite olja i en kanna. Jag samlar ihop några pinnar för att ta med mig hem och göra en måltid åt mig och min son, så att vi kan äta det - och dö."
Elia sade då till änkan: "Var inte rädd. Gå hem och gör som du har sagt. Men gör först en liten brödkaka till mig av det du har och ta med den till mig, och gör sedan något till dig själv och din son. Ty så här säger Herren, Israels Gud: 'Kärlet med mjöl ska inte förbrukas och oljekannan ska inte torka ut förrän den dag då Herren ger regn över landet'." Så änkan gjorde som Elia sa till henne, och det fanns tillräckligt med mat i änkans hus för alla.

Men sedan blev änkans son sjuk. Efter att ha blivit allt sämre slutade han till slut att andas.
Änkan blev mycket orolig och kallade på Elia: "Vad har du emot mig, Guds man? Har
du kommit för att påminna mig om min synd och döda min son?"
Elia svarade: "Ge mig din son." Han tog honom och bar honom till det övre rummet där han bodde och lade honom på sin säng. Då ropade han till Herren: "Herre, min Gud, har du också fört olyckan över denna änka som jag bor hos, genom att låta hennes son dö?" Sedan sträckte han sig över pojken tre gånger (förmodligen för att ge pojken sin kroppsvärme, även om hans bön visar att han förväntade sig att barnets liv skulle komma tillbaka som ett svar på bön, inte genom fysisk beröring) och ropade till Herren: "Herre min Gud, låt pojkens liv komma tillbaka till honom!". Och pojken återvände till livet, vilket fick kvinnan att erkänna att Elia är "en Guds man och att Herrens ord från din mun är sanning": en bekännelse som Herrens eget folk Israel inte hade gjort. Detta är det första exemplet på uppväckande av döda i Bibeln.

Sedan gick Elia för att "presentera sig för Ahab", som Herren hade befallt honom, och han träffade Obadja, den hedervärde mannen som hade hållit sig lojal mot Herren och gömt 100 av Guds präster som kung Ahab hade försökt att döda. Obadja kände igen Elia och böjde sig respektfullt ner mot marken och utropade: "Är det verkligen du, min herre Elia?". Elia svarade ja och beordrade honom att gå och berätta för Ahab att han är här. Obadja vägrade och ropade: "Vad har jag gjort dig för fel att du överlämnar din tjänare till Ahab för att dödas?" Han förklarade hur han hade "gömt hundra av Herrens profeter i två grottor, femtio i vardera, och försett dem med mat och vatten." Och att om Ahab kom och såg att Elia var borta och inte här, skulle han säkert döda honom.

Elia svarade desto lugnare: "Så sant Herren den Allsmäktige lever, som jag tjänar, så skall jag i dag infinna mig hos Ahab." Obadja gick då till Ahab och berättade det för honom, och Ahab gick till Elia. De grälade, och Elia sade till Ahab att "kalla folket från hela Israel" att möta honom på berget Karmel, och att "ta med sig de fyrahundrafemtio Baals profeter och de fyrahundra Aseras profeter som äter vid Isebels bord". Och förvånansvärt nog lydde Ahab honom.

När sedan alla israeler och Baals profeter hade kallats in, byggde de två altaren - ett för Elia och för Herren, Israels Gud, och ett för Baals präster. Elia gick då till folket och sade: "Hur länge ska ni vackla mellan två åsikter? Om Herren är Gud, följ honom, men om Baal är Gud, följ honom." Men folket sade ingenting, så han fortsatte: "Jag är den ende av Herrens profeter som finns kvar, men Baal har fyrahundrafemtio profeter. Hämta två tjurar åt oss. Låt dem välja en åt sig själva och låt dem skära den i bitar och lägga den på veden men inte sätta eld på den. Jag ska bereda den andra tjuren och lägga den på veden, men inte tända eld på den. Sedan åkallar ni er guds namn och jag åkallar Herrens namn. Den gud som svarar med eld - det är han som är Gud." (1 Kung 18:20)

Folket gick med på detta och gjorde som Elia sa. Baals präster förberedde alla tjuren och ropade till Baal hela morgonen fram till middagstid. "O Baal, svara oss!" Men den så kallade Baal gav inget svar alls - och profeterna blev trötta och modfällda. Elia var dock nöjd och han retade dem (1 Kung 18:27): "Skrik högre! Visst är han en gud! Kanske är han djupt försjunken i tankar eller upptagen eller på resa. Kanske sover han och måste väckas." Så de skrek ännu högre och högg sig själva vilt med svärd och spjut, som de brukade göra, tills blodet flödade ur deras sår. När middagstiden hade passerat var det Elias tur - och ingen lyssnade längre på Baalsprofeterna - så han förberedde offret och beordrade (1 Kungaboken 18:33): "Fyll fyra stora krukor med vatten och häll det på offret och på träet."

(vers 34) Och han sade: "Gör det igen." Och de gjorde det igen och en tredje gång, som han hade sagt. Sedan, när det hade kommit så mycket vatten att det rann ner i diket, steg han fram och bad (1 Kungaboken 18:36-37): "Herre, Abrahams, Isaks och Israels Gud, låt det i dag bli känt att du är Gud i Israel och att jag är din tjänare och har gjort allt detta på din befallning. Svara mig, Herre, svara mig, så att detta folk ska veta att du, Herre, är Gud och att du vänder deras hjärtan tillbaka igen."

Då föll Herrens eld ner och brände upp offret, träet, stenarna och jorden och slickade upp vattnet i diket. Hela folket blev förskräckt, och de "föll ner på marken" och ångrade sig. Sedan grep de alla Baals profeter, som Elia hade sagt till dem att göra, och slaktade dem i Kishon-dalen. Och Ahab gick iväg för att äta och dricka som Elia hade sagt till honom att göra. Efter att ha bestigit berget Karmel och frågat sin tjänare sju gånger om han såg något ovanför havet, svarade tjänaren honom den sjunde gången: "Ett moln som är lika litet som en mans hand stiger upp från havet". Och Elia sa till sin tjänare att han skulle meddela Ahab att han skulle gå hem, eftersom en stor regnstorm var på väg. Ahab rusade upp i sin vagn och rusade hem, men "Herrens kraft kom över Elia och han stoppade ner sin mantel i bältet och sprang före Ahab hela vägen till Jisreel".

Därefter berättade Ahab för Isebel om vad som hade hänt med Elia och hur Baals profeter hade dödats av Israels folk. Isebel blev arg och skickade ett meddelande till Elia om att "vid denna tid i morgon" skulle hon göra hans "liv som en av dem", med hänvisning till Baals profeter.
Elia blev rädd och flydde till Beersheba i Juda, lämnade sin tjänare där och gav sig iväg på en dagsresa i öknen. Slutligen kom han till ett kvastträd, satte sig under det och bad att han skulle få dö (1 Kungaboken 19:4). "Jag har fått nog, Herre", klagade han olyckligt, "ta mitt liv, jag är inte bättre än mina förfäder". Och han lade sig ner och somnade. Men Herren sände en ängel som väckte honom och gav honom lite vatten och en brödkaka "bakad över glödande kol". Elia åt och drack och lade sig ner igen, och ängeln kom tillbaka igen och väckte honom och gav honom mer mat. Stärkt av denna mat reste sig Elia upp och reste fyrtio dagar och fyrtio nätter tills han nådde Horeb, Guds berg. Där gick han in i en grotta och tillbringade natten.

Då visade sig Herren för honom och frågade: "Vad gör du här, Elia?" Han svarade inte svaret på Herrens fråga, utan i stället hur han hade "varit mycket nitisk för Herren, den allsmäktige Guden" och hur israeliterna var orättvisa mot honom. Herren sade åt honom att gå ut och ställa sig på berget i Herrens närvaro. Då sände Herren en stor och kraftig vind, en jordbävning och en eld, men Herren var inte i varken det ena eller det andra. Till slut kom han i en mild viskning, och Elia gick ut och drog sin kappa över ansiktet. Herren hade försökt visa honom genom alla dessa vindar och jordbävningar och eldar att Herren inte alltid var hård, utan mer mild. Herren frågade ännu en gång: "Vad gör du här, Elia?" Men Elia ignorerade återigen frågan och klagade över hur han hade varit "nitisk för Herren Gud den Allsmäktige". Så Herren bad honom att gå och smörja många nya politiska och religiösa ledare, och det gjorde han. Och han tog Elisa som sin nästa profet och följeslagare.

Efter Ahabs död kröntes Ahasja till kung, men han blev sjuk. Han skickade några personer för att rådfråga Baal-Zebub, guden i Ekron, för att se om han skulle bli frisk. Gud blev dock mycket arg och bad Elia att profetera mot Ahasja. På vägen dit gick Elia och mötte tjänarna och sade till dem (2 Kungaboken 1:6) som Herren hade instruerat honom: "Gå tillbaka till kungen som skickade er och säg till honom: 'Så här säger Herren: Är det för att det inte fanns någon Gud i Israel som du skickar män för att rådfråga Baal-Zebub, Ekrons gud? Därför (på grund av detta) skall du inte lämna den säng du ligger på. Du skall säkert (säkert) dö!'" Och budbärarna gjorde vad han hade blivit tillsagd. På kung Ahasjas frågor beskrev de Elia som "en man med en klädnad av hår och med ett läderbälte runt midjan". Elias mantel var troligen av fårskinn eller kamelhår, liksom Johannes Döparens, och visade en stor skillnad från de andra rika, välklädda människorna på den tiden. Han protesterade mot kungens och överklassens själviskhet. Kungen kände igen Elia på den beskrivningen (eftersom Elia hade träffat Ahab, hans far, många gånger) och skickade en kapten och femtio män för att hämta honom. Kanske trodde Ahasja, liksom många människor på den tiden som inte trodde på Gud, att om han dödade Elia eller tvingade honom att ändra förbannelsen skulle det inte hända.

Den kapten som han sände ut sade till Elia, som satt på toppen av en kulle: "Guds man, kungen säger: 'Kom ner!'" Ahasja försökte ställa profeten Elia under sin, kungens, makt. Enligt Israels förbund (löfte) med Gud skulle kungen stå under makten av Herrens ord som uttalats av hans profeter.

Men Elia kom inte ner utan sa istället (2 Kungaboken 1:10, NIV): "Om jag är en Guds man, så må eld komma ner från himlen och förtära dig och dina femtio män! Då föll eld från himlen och förtärde kaptenen och hans män. Med detta visade Elia kungen att i Israel var en kung bara en tjänare till den verkliga kungen, Gud. När Jesus senare varnade sina lärjungar när de försökte kalla ner eld för att förgöra samariterna var det inte för att ogilla det som Elia gjorde, utan för att visa lärjungarna att problemet mellan Elia och kungen och samariternas otrohet var mycket annorlunda.

Kungen skickade en annan kapten med femtio man till Elia, och även de brändes upp i eld. Slutligen skickade kungen en tredje kapten med sina femtio män, som "... föll på knä inför Elia..." och böjde sig inför honom och bad honom ödmjukt att komma. Elia blev tillsagd av Herrens ängel att gå ner, så han gick ner och sa till kungen igen: "Du kommer säkert att dö!". "Så dog han, enligt Herrens ord som Elia hade talat". (2 Kungaboken 1:17, NIV).

Därefter gick Elia till Elisa, och de fortsatte båda från Gilgal. Elia sade till Elisa: "Stanna här, Herren har sänt mig till Betel." Men Elia insisterade på att gå, så de gick tillsammans ner till Betel.
Sällskapet av profeterna i Betel kom ut till Elisa och frågade: "Vet du att Herren kommer att ta din herre ifrån dig i dag?". Elisa svarade att han visste, men varnade dem för att tala om det. Elia sade då till honom att han skulle stanna där och att Herren hade skickat honom till Jordanfloden på egen hand, men Elisa lydde inte utan insisterade på att följa med Elia. Elia frågade då: "Säg mig, vad kan jag göra för dig innan jag tas ifrån dig?" Och Elisa svarade: "Låt mig få ärva en dubbel del av din ande." Elia gick då med på det, men bara om Elisha fick se honom bli upptagen till himlen. De vandrade vidare när plötsligt en vagn av eld och hästar av eld dök upp och skilde de två åt, och Elia steg upp till himlen i en virvelvind. Elisa ropade: "Min far! Min far! Israels vagnar och ryttare!" Elisa visade Elia som en symbol för Israels sanna styrka. Elisa tog upp Elias mantel och använde den för att dela vattnet i Jordanfloden: denna mantel symboliserade alltså att Elisa nu hade tagit Elias plats.