Benedictus XV – Påve 1914–1922 och hans roll under första världskriget

Benedictus XV — påve 1914–1922: hans diplomatiska fredsinsatser och roll under första världskriget, påverkan på kyrkan och internationell humanitet.

Påven Benedictus XV (latin: Benedictus PP. XV; italienska: Benedetto XV, född 21 november 1854, död 22 januari 1922), född Giacomo Paolo Giovanni Battista della Chiesa, var en italiensk präst i den romersk-katolska kyrkan och den 259:e påven från valet 1914 till sin död 1922.

Hans pontifikat präglades till stor del av första världskriget. Benedictus XV försökte förena kyrkans andliga ledarskap med aktiv humanitär insats och diplomatiska initiativ för att minska lidandet och främja fred; hans insatser fick blandade politiska följder men har senare ofta berömts för den humanitära inriktningen.

Tidiga år och prästerlig karriär

Giacomo della Chiesa föddes i en italiensk familj med koppling till diplomatin och kyrkan. Han utbildade sig i teologi och kanonisk rätt och tjänstgjorde i olika administrativa uppdrag inom kurian i Rom. Innan han valdes till påve hade han erfarenhet av diplomati och av kyrkans centrala förvaltning, vilket kom att prägla hans stil som påve: administrativt skicklig, försiktig i offentliga uttalanden men handlingskraftig i organisatoriska frågor.

Påveval och inriktning

Valet till påve i september 1914 kom bara några veckor efter krigsutbrottet. Benedictus XV antog en neutral hållning i stridsfrågorna men tog snabbt initiativ för att mildra krigets konsekvenser. Han betonade kyrkans roll som andlig vägledare och som röst för humanitet i en tid av total mobilisering och nationell polarisation.

Insatser under första världskriget

• Neutralitet och moralisk kritik: Benedictus förklarade att kyrkan inte stödde någon av krigförande sidor. Han kritiserade kriget som sådan och var särskilt kritisk till ideologier och taktiker som innebar kollektivt straff eller annekteringar.
• Fredsinitiativet 1917: Under 1917 presenterade han ett fredsinitiativ (ibland kallat hans fredsplan) som uppmanade till ett snabbt och rättvist slut på kriget, återlämnande av ockuperade områden, respekt för nationellt självbestämmande och humanitära åtgärder för civila och krigsfångar. Initiativet togs inte emot av de stridande staternas ledningar men markerade påvens aktiva vilja att agera som medlare.
• Humanitärt arbete: Benedictus organiserade och stödde omfattande hjälparbeten genom kyrkans nätverk. Katolska organisationer och påvliga ämbeten arbetade med att hjälpa flyktingar, civila offer och särskilt krigsfångar – med budskap om att underlätta utbyte av information, brev och paket till internerade soldater.
• Absolut motstånd mot grymheter: Han fördömde användning av kemiska vapen, okontrollerad ubåtskrigföring och andra metoder som ledde till kollektivt lidande. Påven försökte också driva frågor om vård för sårade samt begravning och identifikation av döda.

Inrikes kyrkopolitiska åtgärder

Trots kriget fortsatte Benedictus XV att arbeta med kyrkans interna reformer. Under hans pontifikat slutfördes och publicerades 1917 den första samlade koden för kanonisk rätt (Codex Iuris Canonici), ett viktigt steg för att systematisera kyrkans lagstiftning. Han fortsatte även att stödja missionsarbete och reformer av utbildning för präster.

Relationer och kritik

Benedictus ställdes inför svåra diplomatiska situationer: hans neutralitet och fredsinitiativ togs delvis emot med misstänksamhet av både Ententen och Centralmakterna. I vissa länder anklagades han för partiskhet, ibland på grund av pressens tolkningar eller nationella känslor. Trots detta stärkte han påvens moraliska auktoritet genom konsekvent fokus på humanitära frågor.

Senare år och arv

Efter krigets slut fortsatte Benedictus att arbeta för återuppbyggnad, försoning och hjälp till krigsoffer. Han avled 22 januari 1922. Hans eftermäle är komplext: politiskt fick hans fredsinitiativ liten direkt genomslagskraft, men hans humanitära insatser och den kanoniska kodifieringen räknas som betydande insatser för kyrkan. Många historiker ser honom som en påve som höll fast vid principer om neutralitet, medmänsklighet och rättvisa i en av Europas mest omvälvande perioder.

Sammanfattningsvis bidrog Benedictus XV med ett tydligt humanitärt fokus under första världskriget, samtidigt som han stärkte kyrkans institutionella ramar. Hans försök att medla i konflikten misslyckades i praktiken, men hans arbete för krigsoffer och för en sammanhållen kanonisk rätt har lämnat bestående spår.

Sök med bokstav