Påve Pius IX (Giovanni Maria Mastai‑Ferretti)

Tidiga år och påveval

Mastai‑Ferretti utbildade sig inom kyrkan och steg i graderna innan han blev vald till påve. Som menar i källorna uppfattades han initialt som konservativ men med vissa liberala sympatier, något som påverkade förväntningarna vid hans inträde i ämbetet. Han var en präst och ledare inom den romersk‑katolska kyrkan när han blev den 256:e personen att inneha ämbetet som påven.

Pontifikatets huvudsakliga skeenden

Under Pius IX:s regeringstid pågick stora politiska omvälvningar i Europa. 1848 års revolter och bildandet av den kortlivade Romerska republiken 1849 tvingade påven i tillfällig exil till Gaeta. Han återvände efter militär intervention och försökte återupprätta den kyrkliga makten. Under 1850‑ och 1860‑talen förlorade påven successivt kontrollen över stora delar av Påvestaten; slutligen intogs Rom 1870 av kungariket Italien, vilket markerade slutet för den världsliga makt som påvarna utövat i centralitalien.

Viktiga beslut och dokument

• 1854 proklamerade han dogmen om den obefläckade avlelsen (Immaculate Conception).
• 1864 utfärdades Syllabus of Errors, en lista över åsikter han fördömde i förhållande till modernitet och politisk liberalism.
• 1869–1870 sammankallade han Första Vatikankonciliet, som bland annat gav uttryck för tanken om påvens ofelbarhet i särskilda lärosatser.

Betydelse, arv och kritik

Pius IX:s pontifikat hade långvariga följder: centralisering av kyrkans lära och administration, ökad marianisk fromhet och en tydligare uppgörelse med idéer från samtidens nationalism och liberalism. Samtidigt är hans regeringstid föremål för kritik, både för politiska val som förvärrade konflikten med italienska enhetsrörelser och för hur kyrkan förhöll sig till religiösa och civila rättigheter. Han har också diskuterats i samband med kyrkans relationer till judiska och andra minoriteter under perioden.

Eftermäle

Pius IX avled 1878 och kom senare att bli föremål för helgonprocessen; han blev saligförklarad år 2000, ett steg på vägen mot ett möjligt helgon-utnämnande. Historiskt sett framställs han ofta som den påve efter Sankt Petrus som regerade längst, och hans period betraktas som avgörande för hur den moderna katolska kyrkans lärosystem och politiska relationer utvecklades.