Beethovens Symfoni nr. 9 i d-moll, op. 125 — Körsymfoni "Ode till glädjen"

Beethovens Symfoni nr 9 i d‑moll, op.125 — den mäktiga körsymfonin "Ode till glädjen": historia, analys och dess tidlösa budskap om fred, enhet och mänsklig gemenskap.

Symfoni nr 9 i d-moll op 125 (körsymfoni) av Ludwig van Beethoven är ett av de mest kända musikstycken som någonsin skrivits.

En symfoni är ett musikstycke för orkester. Beethoven skrev nio symfonier. Den här symfonin, den sista han skrev, är mycket ovanlig eftersom den sista satsen också innehåller sång: det finns fyra solister (sopran, alt, tenor och bas) och en kör. Det är därför som den kallas "körsymfoni" ("kör" betyder "för kör"). Det är ett mycket långt verk som varar mer än en timme. Även detta var ovanligt.

Symfonin består av fyra satser. Den första satsen är i sonatform. Den andra och tredje satsen kommer i omvänd ordning från den vanliga ordningen: den andra satsen är scherzo och den tredje satsen är den långsamma satsen. Det är ett tema och variationer. Den sista satsen sätter ord på en dikt av Friedrich Schiller, en berömd poet som nyligen hade dött. Dikten hette Ode an die Freude (på engelska: Ode to Joy). Dikten har ett starkt budskap till hela mänskligheten: den handlar om att leva i fred och harmoni tillsammans. Den skrevs vid tiden för franska revolutionen när dessa idéer blev mycket viktiga i Europa.

Huvudmelodin i sista satsen (som sjungs till orden: "Freude, schöne Götterfunken, Tochter aus Elysium") är en av de mest kända melodierna i världen. Många barn tycker om att spela den på instrument eftersom den första delen av melodin endast innehåller fem toner (den kan spelas på C, D, E, F, G). När melodin kommer första gången i symfonin spelas den av cellon och kontrabas.

Ode till glädjen antogs som Europas nationalsång 1972, med ett officiellt arrangemang för orkester skrivet av Herbert von Karajan.

Beethoven hade varit intresserad av Schillers berömda dikt sedan han var ung. År 1817 började han skriva symfonins två första satser. År 1822 bestämde han sig för att använda Schillers dikt i symfonin. Större delen av resten av symfonin skrevs 1823 och han avslutade den 1824. Den uruppfördes i maj samma år. Beethoven dirigerade uppförandet. Det berättas att han undrade varför publiken inte applåderade när den var klar. De applåderade, men Beethoven var döv så han kunde inte höra. Någon fick honom att vända sig om och han såg att folk applåderade entusiastiskt.

Uppbyggnad och satsöversikt

Symfonin har fyra satser och är i grunden skriven i d-moll, men avslutas triumferande i D-dur — en dramatisk och symbolisk väg från mörker till ljus.

• Första satsen — "Allegro ma non troppo, un poco maestoso": en storslagen sonatform med dramatisk utveckling och stora orkestrala block.
• Andra satsen — "Molto vivace" (scherzo): ovanligt snabb och rytmiskt driven; innehåller även ett kontrasterande trio-parti.
• Tredje satsen — "Adagio molto e cantabile": långsam, lyrisk sats med tema och variationer som erbjuder djup känslomässig kontrast till scherzot.
• Fjärde satsen — finalen: här introduceras först ett kort recitativliknande avsnitt (en ensam röst eller instrument), därefter den välkända "Ode an die Freude"-melodin, först spelad instrumentalt av cellon och kontrabasen. Satsen utvecklas sedan i en serie variationer, för utvecklad kontrapunkt och slutligen med sång för solister och kör — ett nydanande använde av vokal musik i symfonisk form.

Text och budskap

Den text som används i sista satsen är utdrag ur Friedrich Schillers dikt Ode an die Freude. Beethoven valde inte hela dikten rakt av utan hämtade och redigerade olika strofer. Diktens centrala teman är mänsklig gemenskap, broderskap, fred och glädjen som förenar människor. Detta universella budskap är en stor anledning till verkets bestående popularitet.

Uruppförande och mottagande

Symfonin uruppfördes i Wien i maj 1824, och Beethoven stod framför orkestern för att dirigera — trots sin nästan fullständiga dövhet. Den berömda anekdoten om att han vände sig om för att se publikens applåder kommer från detta tillfälle. Kritiken vid premiären var blandad men verkets storhet insågs snabbt, och under 1800-talet blev symfonin en central del av koncertrepertoaren.

Musikaliska nyskapelser

Beethovens nionde var banbrytande framför allt för att den första gången i symfonihistorien inkorporerade kör och solister i slutrörelsen på ett så genomtänkt sätt. Den kombinerar stora orkestrala satser med vokal dramatisering, variativa former och skicklig kontrapunkt. Slutresultatet är både dramatiskt och ideologiskt — ett konstverk som förkroppsligar tankar om humanism och gemenskap.

Betydelse och senare användningar

Verket har haft stor kulturell betydelse långt utöver konserthusen. Ode an die Freude-melodin har använts i politiska och kulturella sammanhang, och stycket antogs som en gemensam europeisk symbol när det antogs som Europas officiella hymn 1972 av Europarådet (med ett arrangemang av Herbert von Karajan). Symfonin användes också vid viktiga historiska tillfällen, till exempel Leonard Bernsteins uppförande vid Berlinmurens fall 1989, där han gjorde en symbolisk förändring av texten till "Freiheit" (frihet) i slutet.

Utförande och inspelningar

Beethovens nionde är tekniskt och musikalisk krävande: den kräver en stor orkester, en kraftfull kör och fyra solister som klarar såväl orkestrala partier som kammarkaraktär. Många ledande dirigenter och orkestrar har spelat in symfonin; inspelningar av bland andra Herbert von Karajan och Leonard Bernstein anses klassiska referenser, men det finns en mängd tolkningar med olika tempi och uttryck. Längden på verket gör att vissa framförare ibland gör mindre urklipp, men många föredrar att spela det i sin helhet.

Varför lyssna?

Symfoni nr. 9 är mer än bara en vacker melodi — den är ett känslomässigt och intellektuellt äventyr. Lyssna efter kontrasten mellan de olika satserna: den dramatiska första satsen, det rytmiska scherzots energi, den innerliga långsamma satsen och slutligen den kollektiva triumfen i kören där ord och musik möts för att ge uttryck för ett universellt budskap om gemenskap och glädje.

Frågor och svar

F: Vad är Symfoni nr 9 i d-moll, op. 125?

F: Vad betyder "kör"?

F: Vilken dikt använde Beethoven till sin symfoni?

F: Hur lång är den här symfonin?

Fråga: Vilken typ av form har den första satsen?

Sök med bokstav