Hummelfladdermus (Craseonycteris thonglongyai): utbredning, biologi och bevarande

Hummelfladdermusen är cirka 29-33 millimeter lång och väger 2 gram. Detta är anledningen till dess gemensamma namn "humlebee bat" (humlefladdermus). Det är den minsta fladdermusarten. Den etruskiska spindeln är lättare (1,2-2,7 g) (0,042-0,095 oz).

Fladdermusen har en distinkt svullen, grisliknande nos med tunna, vertikala näsborrar. Öronen är relativt stora, medan ögonen är små och mestadels dolda av päls. Tänderna är typiska för en insektsätande fladdermus.

Vingarna är relativt stora och mörkare i färgen, med långa spetsar som gör att fladdermusen kan sväva. Kittis svärdshalsfladdermus har ingen synlig svans. Det finns en stor hudväv mellan bakbenen som kan hjälpa till att flyga och fånga insekter, även om det inte finns några svansben som hjälper till att styra den under flygning.

I Thailand finns fladdermusen i en liten region i provinsen Kanchanaburi, i Khwae Noi-flodens avrinningsområde.

Sedan en enda individ upptäcktes i Burma 2001 har minst nio olika platser identifierats. De thailändska och burmesiska populationerna är morfologiskt identiska, men deras ekolokaliseringsljud är olika. Det är inte känt om de två populationerna är reproduktivt isolerade.

Hummelfladdermusen sover i grottor på kalkstenshällar, längs floder, i torra vintergröna eller lövfällande skogar. Även om många grottor innehåller endast 10 till 15 individer är den genomsnittliga gruppstorleken 100, med ett maximum på cirka 500 individer. Individerna sitter högt upp på väggar eller takkupor, långt ifrån varandra. Fladdermöss gör också säsongsmässiga vandringar mellan grottor.

Fladdermusen har en kort aktivitetsperiod och lämnar sin boplats endast 30 minuter på kvällen och 20 minuter i gryningen. Dessa korta flygningar avbryts lätt av kraftigt regn eller kalla temperaturer. Under denna period söker fladdermusen föda på fält med kassava och kapok eller i toppen av bambuklungor och teakträd inom en kilometer från rastplatsen. Vingarna verkar vara formade för svävande flygning, och maginnehållet hos exemplaren innehåller spindlar och insekter som förmodligen hämtas från löv. De flesta byten fångas dock troligen i luften. Små flugor ingår i fladdermusens huvudsakliga föda.

I slutet av den torra säsongen (omkring april) varje år föder honorna en enda avkomma. Under matningsperioderna stannar ungen antingen kvar i sitt rum eller håller sig fast vid moderns två rudimentära bröstvårtor i pubis.

Hummelfladdermusen upptäcktes 1974. Den är den enda levande arten i familjen Craseonycteridae.

Vid den senaste översynen av arten 1996 listades fladdermusen av IUCN som hotad, med en nedåtgående populationstrend.

För närvarande kan det största och långsiktiga hotet mot den thailändska populationen vara den årliga bränningen av skogsområden, som är vanligast under fladdermusens häckningssäsong. Dessutom kan det föreslagna bygget av en rörledning från Burma till Thailand ha en negativ inverkan. Hoten mot den burmesiska populationen är inte särskilt kända.

År 2007 identifierades fladdermusen av EDGE-projektet (evolutionärt distinkta och globalt utrotningshotade) som en av de tio viktigaste "fokusarterna".