Caecilian

Anatomi

Caecilians har inga lemmar. Därför ser de mindre arterna ut som maskar, medan de större arterna med en längd på upp till 1,5 meter liknar ormar. Svansen är kort och kloaken ligger nära kroppens ände. Deras hud är slät och vanligtvis mörkfärgad. Vissa arter har dock färgglada skinn. Innanför huden finns kalcitfjäll. På grund av deras underjordiska liv är ögonen små. Huden täcker ofta dem för att skydda dem. Detta har lett till föreställningen att de är blinda, vilket inte är fallet. På grund av hudtäckningen är deras syn begränsad till enkel mörker-ljus-uppfattning. De kan se skillnaden mellan mörker och ljus. Alla Caecilians har två tentakler vid huvudet. Tentaklerna används troligen för en andra luktförmåga utöver det normala luktsinnet som är baserat på näsan.

De flesta Caecilians har lungor, med undantag för två lunglösa arter. De som har lungor använder också huden eller munnen för att få syre. Ofta är den vänstra lungan mycket mindre än den högra. Detta är en anpassning till kroppens form, vilket också förekommer hos ormar.

 

Distribution

De är mest spridda i tropikerna i Syd- och Centralamerika, Afrika och Sydasien. Caecilianernas kost är inte särskilt känd. De lever i fuktiga, lägre livsmiljöer. I Sydamerika finns de långt in i det tempererade området norr om Argentina. De kan ses så långt söderut som Buenos Aires, när de transporteras med av Paranáflodens översvämningsvatten som kommer från längre norrut. Inga studier har gjorts i centrala Afrika, men det är troligt att caecilianer finns i de tropiska regnskogarna där. Den nordligaste utbredningen är av arten Ichthyophis sikkimensis i norra Indien. I Afrika finns caecilianer från Guinea Bissau (Geotrypetes) till norra Zambia (Scolecomorphus). I Sydostasien korsas inte Wallace-linjen, och de finns inte i Australien eller på öarna däremellan. Ichthyophis finns också i södra Kina och norra Vietnam.

 

Reproduktion

Caecilians är den enda ordningen av amfibier som endast använder sig av intern insemination. Caecilians hanar har ett penisliknande organ, phallodeum, som förs in i honans klocka i 2-3 timmar. Ungefär 25 % av arterna är oviparösa (äggläggande); resten är ovoviviparösa, där äggen kläcks inuti modern. Äggen bevakas av honan. För vissa arter är de unga caecilianerna redan metamorfoserade när de kläcks, andra kläcks som larver. Larverna är inte helt vattenlevande, utan tillbringar dagtid i marken nära vattnet.

Hos ovoviviparösa arter får fostret mat i honan med speciella celler från äggledaren, som fostret äter upp med speciella skraptänder. Vissa larver, t.ex. hos Typhlonectes, föds med enorma yttre gälar som nästan omedelbart avskiljs. Den äggläggande arten Boulengerula taitanus matar sina ungar genom att utveckla ett särskilt yttre hudlager, som ungarna skalar av med liknande tänder. Ichthyophis är ovipar och är känd för att visa moderlig omsorg.

 
Mödravård hos Ichthyophis  

Kost

Caecilianernas diet är inte särskilt känd, men det verkar som om den mestadels består av insekter och ryggradslösa djur som finns i den aktuella artens livsmiljö. Maginnehållet hos 14 exemplar av Afrocaecilia taitana bestod mestadels av organiskt material och växtrester. När identifierbara rester var vanligast visade de sig vara termithuvuden. Caecilianer i fångenskap kan lätt utfodras med daggmaskar, och maskar är också vanliga i livsmiljön för många caecilianarter.

 

Namnets ursprung

Namnet Caecilian kommer från det latinska ordet caecus = blind, vilket syftar på de små eller ibland obefintliga ögonen. Namnet går tillbaka till det taxonomiska namnet på den första arten som beskrevs av Carolus Linné, som han gav namnet Caecilia tentaculata. Ordningens taxonomiska namn kommer från de grekiska orden γυμνος (gymnos, naken) och οφις (ophis, orm), eftersom man ursprungligen trodde att caecilianerna var besläktade med ormar.

 

Taxonomi

Taxonomiskt sett är caecilianerna indelade i tio familjer. Artantalet är ungefärligt och många av dessa arter har identifierats på grundval av endast ett exemplar. Det är troligt att alla arter ännu inte har beskrivits, och att vissa av de arter som nedan beskrivs som olika kan komma att kombineras till en art vid framtida omklassificeringar.

• Näbbade Caecilians (Rhinatrematidae) - 2 släkten, 9 arter
• Fiskcajal (Ichthyophiidae) - 2 släkten, 39 arter
• Indiska Caecilians (Uraeotyphlidae) - 1 släkte, 5 arter
• Tropiska Caecilians (Scolecomorphidae) - 2 släkten, 6 arter
• Vattenlevande Caecilians (Typhlonectidae) - 5 släkten, 13 arter
• Caecilius (Caeciliidae) - 26 släkten, 99 arter

Nyligen har en tionde familj upptäckts i nordöstra Indien.

 
Caecilian från djurparken i San Antonio  

Nya upptäckter

Den schweiziska forskaren Daniel Hofer har nyligen upptäckt att vissa caecilians producerar starka hudgifter från specialiserade giftkörtlar. Giftet förhindrar predation och giftet från den ljusgula caecilianen från São Tomé Island (Schistometopum thomense) i Västafrika dödar andra djur i samma akvarium inom några dagar. Det kemiska innehållet i caecilianernas gift har inte studerats särskilt ingående. Werner Himstedt har visat att hudkörtlarna hos Ichthyophis skyddar äggen från bakterier och svampar. Man har också visat att dessa gifter skiljer sig mycket från gifterna från andra groddjur, t.ex. pilgiftsgrodor.

Ungarna till den äggläggande östafrikanska boulengerula taitanus har speciella tänder som gör att de kan skala och äta sin mammas hud. Moderskinnet hos denna art visade sig vara tjockare än normalt och innehöll en hög nivå av fett och andra näringsämnen.