Caecilianer (Gymnophiona) — masklika, jordlevande amfibier
Caecilianer (Gymnophiona) – masklika, jordlevande amfibier som gräver i marken. Upptäck deras unika anatomi, levnadssätt och varför denna mystiska ordning är så dåligt utforskad.
Caecilianerna är en ordning (Gymnophiona eller Apoda) av groddjur. De flesta arterna liknar antingen daggmaskar eller ormar och lever huvudsakligen under jord. De gräver sig ner i marken, vilket gör dem svåra att upptäcka och därmed mindre studerade än andra groddjur.
Utseende och anatomi
Caecilianerna är i regel limlösa och får en lång, cylindrisk kropp. Många har synliga ringar (annuli) runt kroppen som kan likna segmenten hos en mask. Ögonen är ofta reducerade och täckta av hud eller benplattor, eftersom synen är mindre viktig i en underjordisk livsstil. Ett karakteristiskt kännetecken för caecilianer är ett litet känselorgan — ett tentakel — placerat mellan ögat och nosöppningen som används för att känna av omgivningen.
Skallen är kraftigt förbenad och anpassad för att gräva. De har tänder och en relativt kraftig käke, och hudens körtlar kan producera slemliknande sekret som hjälper vid rörelse i trånga gångar och kan ha försvarsfunktion.
Storleken varierar mellan arter, från bara ett tiotal centimeter till över en meter hos de största arterna.
Utbredning och livsmiljö
Caecilianer finns främst i tropiska områden i Central- och Sydamerika, Afrika och södra och sydostasiatiska regioner. De lever oftast i fuktiga jordar i skogar, men flera arter förekommer också i odlingslandskap, nära vattendrag eller helt i vatten (akvatiska eller semi-akvatiska former).
Ekologi och beteende
De flesta caecilianer är köttätare och äter marklevande byten som maskar, insektslarver och andra små ryggradslösa djur. Vissa större arter kan fånga små ryggradsdjur. Deras underjordiska vanor gör dem till viktiga aktörer i markens ekosystem — de påverkar markstruktur, näringsomsättning och bytesdynamik.
Fortplantning och utveckling
Fortplantningen skiljer sig mellan arter. Ett vanligt inslag är intern befruktning; hanen för över sperma med hjälp av ett speciellt organ. Vissa arter lägger ägg (ovipari), ofta i fuktiga jordhålor nära vatten, där larverna senare utvecklas och i vissa fall lever i vatten innan de genomgår metamorfos. Andra arter är levandefödande (vivipari): ungarna utvecklas inuti honan och föds som små, fullt utvecklade individer.
En unik och fascinerande beteendeform hos flera arter är maternell dermatotrofi — ungarna slickar och äter moderns näringsrika, yttersta hudlager under den första perioden efter födseln, vilket är en form av intensiv föräldravård.
Hot och bevarande
Eftersom caecilianer lever under jord är de svåra att inventera, och många arter saknar tillräcklig data för att bedöma deras status (kategoriseras som "data deficient"). De största hoten är habitatförlust genom skogsavverkning, jordbruksexpansion och urbanisering samt föroreningar och markanvändningsförändringar. Lokala populationer kan också påverkas av dränering av våtmarker och klimatförändringar.
Forskning och övervakning behövs för att bättre kartlägga utbredning, artdiversitet och hot, så att riktade bevarandeåtgärder kan genomföras.
Forskning och kunskapsluckor
Caecilianernas kryptiska livssätt gör dem svåra att studera: de är svårfångade, ofta sällsynta i material och förekommer i svåråtkomliga tropiska miljöer. Modern forskning använder både fältmetoder och molekylära tekniker för att upptäcka och särskilja arter, förstå deras evolution och kartlägga spridning. Det finns fortfarande många obesvarade frågor om deras ekologi, artgränser och känslighet för sjukdomar som påverkar andra amfibier.
Sammanfattning: Caecilianerna är en ovanlig och fascinerande grupp groddjur anpassade till ett underjordiskt eller undanskymt liv. Trots deras viktiga roll i markekosystem är de bland de minst kända amfibierna, och ökade forskningsinsatser behövs för att säkerställa deras bevarande.
Eocaecilia, den tidigast kända fossila caecilianen.
Anatomi
Caecilians har inga lemmar. Därför ser de mindre arterna ut som maskar, medan de större arterna med en längd på upp till 1,5 meter liknar ormar. Svansen är kort och kloaken ligger nära kroppens ände. Deras hud är slät och vanligtvis mörkfärgad. Vissa arter har dock färgglada skinn. Innanför huden finns kalcitfjäll. På grund av deras underjordiska liv är ögonen små. Huden täcker ofta dem för att skydda dem. Detta har lett till föreställningen att de är blinda, vilket inte är fallet. På grund av hudtäckningen är deras syn begränsad till enkel mörker-ljus-uppfattning. De kan se skillnaden mellan mörker och ljus. Alla Caecilians har två tentakler vid huvudet. Tentaklerna används troligen för en andra luktförmåga utöver det normala luktsinnet som är baserat på näsan.
De flesta Caecilians har lungor, med undantag för två lunglösa arter. De som har lungor använder också huden eller munnen för att få syre. Ofta är den vänstra lungan mycket mindre än den högra. Detta är en anpassning till kroppens form, vilket också förekommer hos ormar.
Distribution
De är mest spridda i tropikerna i Syd- och Centralamerika, Afrika och Sydasien. Caecilianernas kost är inte särskilt känd. De lever i fuktiga, lägre livsmiljöer. I Sydamerika finns de långt in i det tempererade området norr om Argentina. De kan ses så långt söderut som Buenos Aires, när de transporteras med av Paranáflodens översvämningsvatten som kommer från längre norrut. Inga studier har gjorts i centrala Afrika, men det är troligt att caecilianer finns i de tropiska regnskogarna där. Den nordligaste utbredningen är av arten Ichthyophis sikkimensis i norra Indien. I Afrika finns caecilianer från Guinea Bissau (Geotrypetes) till norra Zambia (Scolecomorphus). I Sydostasien korsas inte Wallace-linjen, och de finns inte i Australien eller på öarna däremellan. Ichthyophis finns också i södra Kina och norra Vietnam.
Reproduktion
Caecilians är den enda ordningen av amfibier som endast använder sig av intern insemination. Caecilians hanar har ett penisliknande organ, phallodeum, som förs in i honans klocka i 2-3 timmar. Ungefär 25 % av arterna är oviparösa (äggläggande); resten är ovoviviparösa, där äggen kläcks inuti modern. Äggen bevakas av honan. För vissa arter är de unga caecilianerna redan metamorfoserade när de kläcks, andra kläcks som larver. Larverna är inte helt vattenlevande, utan tillbringar dagtid i marken nära vattnet.
Hos ovoviviparösa arter får fostret mat i honan med speciella celler från äggledaren, som fostret äter upp med speciella skraptänder. Vissa larver, t.ex. hos Typhlonectes, föds med enorma yttre gälar som nästan omedelbart avskiljs. Den äggläggande arten Boulengerula taitanus matar sina ungar genom att utveckla ett särskilt yttre hudlager, som ungarna skalar av med liknande tänder. Ichthyophis är ovipar och är känd för att visa moderlig omsorg.
Mödravård hos Ichthyophis
Kost
Caecilianernas diet är inte särskilt känd, men det verkar som om den mestadels består av insekter och ryggradslösa djur som finns i den aktuella artens livsmiljö. Maginnehållet hos 14 exemplar av Afrocaecilia taitana bestod mestadels av organiskt material och växtrester. När identifierbara rester var vanligast visade de sig vara termithuvuden. Caecilianer i fångenskap kan lätt utfodras med daggmaskar, och maskar är också vanliga i livsmiljön för många caecilianarter.
Namnets ursprung
Namnet Caecilian kommer från det latinska ordet caecus = blind, vilket syftar på de små eller ibland obefintliga ögonen. Namnet går tillbaka till det taxonomiska namnet på den första arten som beskrevs av Carolus Linné, som han gav namnet Caecilia tentaculata. Ordningens taxonomiska namn kommer från de grekiska orden γυμνος (gymnos, naken) och οφις (ophis, orm), eftersom man ursprungligen trodde att caecilianerna var besläktade med ormar.
Taxonomi
Taxonomiskt sett är caecilianerna indelade i tio familjer. Artantalet är ungefärligt och många av dessa arter har identifierats på grundval av endast ett exemplar. Det är troligt att alla arter ännu inte har beskrivits, och att vissa av de arter som nedan beskrivs som olika kan komma att kombineras till en art vid framtida omklassificeringar.
- Näbbade Caecilians (Rhinatrematidae) - 2 släkten, 9 arter
- Fiskcajal (Ichthyophiidae) - 2 släkten, 39 arter
- Indiska Caecilians (Uraeotyphlidae) - 1 släkte, 5 arter
- Tropiska Caecilians (Scolecomorphidae) - 2 släkten, 6 arter
- Vattenlevande Caecilians (Typhlonectidae) - 5 släkten, 13 arter
- Caecilius (Caeciliidae) - 26 släkten, 99 arter
Nyligen har en tionde familj upptäckts i nordöstra Indien.
Caecilian från djurparken i San Antonio
Nya upptäckter
Den schweiziska forskaren Daniel Hofer har nyligen upptäckt att vissa caecilians producerar starka hudgifter från specialiserade giftkörtlar. Giftet förhindrar predation och giftet från den ljusgula caecilianen från São Tomé Island (Schistometopum thomense) i Västafrika dödar andra djur i samma akvarium inom några dagar. Det kemiska innehållet i caecilianernas gift har inte studerats särskilt ingående. Werner Himstedt har visat att hudkörtlarna hos Ichthyophis skyddar äggen från bakterier och svampar. Man har också visat att dessa gifter skiljer sig mycket från gifterna från andra groddjur, t.ex. pilgiftsgrodor.
Ungarna till den äggläggande östafrikanska boulengerula taitanus har speciella tänder som gör att de kan skala och äta sin mammas hud. Moderskinnet hos denna art visade sig vara tjockare än normalt och innehöll en hög nivå av fett och andra näringsämnen.
Sök