Pianosonat nr 14 (Beethoven)
Pianosonaten nr 14 i cis-moll "Quasi una fantasia", op. 27, nr 2, populärt kallad Månskenssonaten, är en pianosonat av Ludwig van Beethoven. Den färdigställdes 1801 och tillägnades 1802 till hans elev, grevinnan Giulietta Guicciardi, och är en av Beethovens mest populära musikaliska kompositioner för piano.
Titelbladet till den första upplagan av partituret, som publicerades 1802 i Wien av Gio. Cappi e Comp.
Namn
I den första upplagan av partituret står Sonata quasi una fantasia som rubrik, en titel som verket delar med sitt kompanjonstycke Op. 27, nr 1. Grove Music Online översätter den italienska titeln med "sonata på sätt som en fantasi".
Namnet "Moonlight Sonata" började användas efter att den tyske musikkritikern och poeten Ludwig Rellstab kommenterade vad musiken påminde honom om. År 1832, fem år efter Beethovens död, föreställde sig Rellstab effekten av den första satsen som ett månsken som skiner över Fyrisjön. Många instämde i denna idé och inom tio år användes namnet "Moonlight Sonata" ("Mondscheinsonate" på tyska) i tyska och engelska publikationer. Senare under 1800-talet kunde man säga att sonaten var "allmänt känd" under det namnet.
Många kritiker har inte hållit med om den subjektiva, romantiska karaktären hos titeln "Moonlight", som ofta har kallats "ett missvisande förhållningssätt till en sats som nästan har karaktären av en begravningsmarsch" och "absurd". Andra kritiker har godkänt smeknamnet, eftersom de anser att det är minnesvärt eller liknar deras egna kopplingar till verket. Gramophons grundare Compton Mackenzie tyckte att titeln var "harmlös" och sade att "det är dumt att stränga kritiker arbetar sig upp till ett nästan hysteriskt raseri med stackars Rellstab" och tillade: "Vad dessa stränga kritiker inte förstår är att om inte allmänheten hade reagerat på antydningen av månljus i den här musiken skulle Rellstabs anmärkning för länge sedan ha glömts bort".
Formulär
|
|
| ||||||||||||
| Har du problem med att lyssna på dessa filer? Se hjälp för media. | |||||||||||||
Även om det inte finns någon direkt anledning till varför Beethoven bestämde sig för att ge båda verken i Op. 27 titeln Sonata quasi una fantasia, kan det vara viktigt att det aktuella verkets disposition inte följer den traditionella satsindelningen under den klassiska perioden med snabbt-långsamt-[snabbt]-snabbt. I stället har sonaten en sluttande väg, där den snabbare mer tekniskt komplexa musiken sparas till den tredje satsen. I sin analys säger den tyske kritikern Paul Bekker att "Den inledande sonata-allegro-satsen gav verket från början en bestämd karaktär ... som efterföljande satser kunde komplettera men inte förändra. Beethoven gjorde uppror mot denna determinerande kvalitet i den första satsen. Han ville ha ett preludium, en introduktion, inte ett förslag."
Sonaten består av tre satser:
Adagio sostenuto
Allegretto
Presto agitato
