Kapillär är ett blodkärl med mycket tunn vägg—den saknar den muskulära och elastiska vävnad som finns i större kärl. Väggarna består av en encellig vägg av endotelceller vilket underlättar transporten av ämnen genom kroppen. Kapillärer är de minsta blodkärl och har en diameter på ungefär 5–10 μms. De förbinder artärer och venoler och möjliggör utbyte av vatten, syre, koldioxid samt många andra näringsämnen och avfallskemikalier mellan blodet och omgivande vävnader.

Struktur

Kapillärernas innersta lager består av ett sammanhängande skikt av endotelceller. Under endotelet finns en tunn basalmembran som ger mekaniskt stöd. I många vävnader omges kapillärer av pericyter som bidrar till stabilitet och reglering av blodflöde. Ytan skyddas ofta av ett glykokalyxlager som påverkar permeabilitet och cellinteraktioner.

Typer av kapillärer

  • Kontinuerliga kapillärer – har täta cellförbindelser och liten läckagegrad; vanliga i muskel, hud och centrala nervsystemet.
  • Fenestrerade kapillärer – har porer (fenestrationer) som ökar genomsläppligheten; finns i njurar, tarm och endokrina organ där snabb transport behövs.
  • Sinusoider – större och mer genomsläppliga, med oregelbunden basalmembran; förekommer i lever, mjälte och benmärg.

Hur transport sker

Utbytet över kapillärväggen sker via flera mekanismer:

  • Diffusion – viktigast för små upplösta gaser och många näringsämnen (t.ex. syre och koldioxid), där ämnen rör sig längs koncentrationsgradienter.
  • Filtration och absorption (Starlingkrafter) – hydrostatiskt tryck i kapillären driver vätska ut medan kolloidosmotiskt tryck (proteiner i plasma) drar tillbaka vätska; balansen avgör om vätska lämnar eller återtas av kärlen.
  • Transcytos – vesikelburen transport av större molekyler över endotelet.
  • Bulkflow – större volymer vätska kan förflyttas mellan blod och vävnad vid tryckskillnader.

Fysiologiska roller och reglering

Kapillärerna är centrala för vävnaders syretillförsel och avlägsnande av avfallsprodukter. Blodflödet genom kapillärbädden regleras av arterioler, prekapillära sfinktrar och lokala metaboliter (t.ex. koldioxid, pH, adenosin). Endotelceller producerar signalmolekyler som kväveoxid (NO) som påverkar kärltonus. Vid behov, till exempel vid vävnadstillväxt eller sår, stimuleras angiogenes av tillväxtfaktorer såsom VEGF.

Klinisk betydelse

  • Ödem – uppstår när vätskebalansen över kapillärväggen rubbas (t.ex. ökat hydrostatiskt tryck eller minskat kolloidosmotiskt tryck).
  • Inflammation och kapillärläckage – vid inflammation ökar endotelpermeabiliteten vilket kan leda till lokal svullnad.
  • Diabetisk mikrovaskulopati – långvarig hyperglykemi skadar kapillärernas endotel och basalmembran, vilket påverkar vävnaders funktion (t.ex. i ögon och njurar).
  • Sepsis och kapillärläckagesyndrom – systemisk inflammation kan ge omfattande läckage och organsvikt.
  • Diagnostik – enkla metoder som kapillär återfyllnadstid (capillary refill) och kapillärmikroskopi används för att bedöma perifert blodflöde och mikrocirkulation.

Sammanfattningsvis är kapillärerna de viktigaste platserna för utbyte mellan blodet och vävnader. Deras tunna, endotelbaserade konstruktion samt olika typiska egenskaper i olika organ gör dem väl anpassade för både effektiv gasutbyte och reglerad transport av näringsämnen och vätska.