Cimabue, (ca 1240 - ca 1302), var en målare från Florens i Italien som arbetade under senmedeltiden. Hans riktiga namn var Cenni di Peppi (ibland stavat Cenni di Pepo). Han målade stora ikoner i bysantinsk stil och räknas ofta som den första stora målaren i staden Florens. Cimabue arbetade med tempera på träpanel, fresk och mosaik och kännetecknas av en formell bysantinsk komposition som samtidig visar tidiga försök till ökad naturalism och plastisk modellering.

De enda konstverk som man vet definitivt är av Cimabue är mosaiken Kristus i majestät i katedralen i Pisa och två mycket stora ruinerade fresker i Franciskus kyrka i Assisi. Dessa verk visar hans starka anknytning till den bysantinska traditionen—guldiga bakgrunder, hieratiska uppställningar och formell frontalitet—samt spår av ett växande intresse för volym och uttryck i figurerna.

Den mest kända målningen som tillskrivs Cimabue är "Madonnan från Santa Trinita", en altartavla som gjordes för kyrkan Santa Trinita. Den finns nu i Uffiziegalleriet i Florens. Tavlan föreställer Jungfru Maria på tron med Jesusbarnet och använder tempera och bladguld; kompositionen är monumental och visar både bysantinska influenser och en ökad känsla för kroppslig volym. Han tillskrivs också två stora krucifix som hängde i kyrkan Sankt Domenikus i Arezzo och kyrkan Santa Croce i Florens. Krucifixet i Santa Croce skadades i en översvämning 1966 och finns numera i kyrkans museum.

Stil och betydelse

Cimabue brukar ses som en brygga mellan den bysantinska måleritraditionen och den tidiga italienska renässansen. Han bibehöll många bysantinska element—till exempel guldiga bakgrunder och hieratiska kompositioner—men introducerade också mer naturalistiska inslag: mjukare modellering av ansikten, tydligare volym i kropparna och en större vilja att återge känsla och rörelse. Denna långsamma förskjutning mot naturalism öppnade väg för efterföljande konstnärer i Florens.

Kända verk (urval)

  • Mosaiken "Kristus i majestät", katedralen i Pisa.
  • Två stora, delvis förstörda fresker i Franciskus kyrka, Assisi.
  • Madonnan från Santa Trinita (altartavla), idag i Uffiziegalleriet, Florens.
  • Stora krucifix – bland annat de i Sankt Domenikus i Arezzo och i Santa Croce (det senare förvaras i kyrkomuseet efter översvämningen).

Vasaris berättelse och relationen till Giotto

Biografen Giorgio Vasari skrev om Cimabues liv omkring 250 år efter hans död och förmedlade många anekdoter som har präglat bilden av Cimabue i senare tradition. En berömd historia berättar att Cimabue fann en ung herdepojke som hette Giotto och såg att pojkens teckning av ett får var så verklighetstrogen att han tog pojken som lärling. Denna berättelse används ofta för att illustrera Cimabues roll som lärare och Giottos betydelsefulla uppgång, men modern forskning ser den mer som en legend än som strikt historisk fakta. Det råder dock ingen tvekan om att Giotto påverkades av den florentinska målartraditionen som Cimabue representerade, och att Cimabue i samtiden var en viktig föregångare till den mer naturalistiska konststil som Giotto förde vidare.

Forskare diskuterar fortfarande vilka verk som säkert kan tillskrivas Cimabue, och hans verk har ofta omvärderats i samband med tekniska undersökningar och jämförande stilanalys. Oavsett osäkerheter i attribueringar är hans betydelse som en övergångsfigur i italiensk konsthistoria väl etablerad: han hjälpte till att bana väg för den utveckling mot naturalism och individframställning som kom att prägla den florentinska skolan och så småningom den italienska renässansen.