Civil parish

Historia

Forntida ursprung

Skapandet av gamla församlingar var kopplat till det herrskapliga systemet. Församlingarna hade ofta samma gränser som den lokala herremannens gods. Till en början var herrgården den viktigaste enheten för lokal förvaltning och rättskipning i den tidiga landsbygdsekonomin. Så småningom ersatte kyrkan herrgårdsdomstolen som administrativt centrum på landsbygden och tog ut en lokal skatt på produkter som kallades tionde. Ansvaret för saker som t.ex. hjälp till de fattiga övergick från herremannen till kyrkan, men i praktiken administrerades det av klostren. Efter upplösningen av klostren fick församlingsmyndigheterna befogenhet att ta ut en skatt för att finansiera fattigvård genom 1601 års lag om fattigvård (Act for the Relief of the Poor).

Församlingsmyndigheterna kallades för vestries och bestod av alla invånare i församlingen. I takt med att befolkningen ökade blev det allt svårare att hålla möten som ett öppet sakristia. I vissa, främst bebyggda områden, tog det utvalda vestryet över ansvaret från samhället i stort. Denna innovation förbättrade effektiviteten, men möjliggjorde styrning av en självförstärkande elit. Förvaltningen av församlingssystemet var beroende av Engelska kyrkans monopol. I takt med att det religiösa medlemskapet blev mer splittrat, t.ex. genom metodismens återupplivning, ifrågasattes församlingens legitimitet och den upplevda ineffektiviteten och korruptionen i systemet blev en källa till oro. På grund av denna skepticism förlorade församlingen under början av 1800-talet successivt sina befogenheter till förmån för tillfälliga styrelser och andra organisationer, till exempel när ansvaret för fattigvård förlorades genom Poor Law Amendment Act 1834. De ersättande nämnderna kunde var och en ta ut sin egen avgift i församlingen. Kyrkoavgiften upphörde att tas ut i många områden och avskaffades helt och hållet 1868.

Civil och kyrklig delning

De gamla socknarna delades upp i två olika enheter under 1800-talet. I Poor Law Amendment Act 1866 förklarades att alla områden som tog ut en separat skattesats - extra parochialområden, townships och chapelries - också blev civila församlingar. Församlingarna för kyrkligt bruk fortsatte oförändrat som kyrkliga församlingar. Under den senare delen av 1800-talet rensades de flesta av de gamla oegentligheter som det civila systemet ärvt upp, och majoriteten av exklaverna avskaffades.

Reform

Civila församlingar i modern mening inrättades på nytt 1894 genom Local Government Act 1894. Genom lagen avskaffades västkyrkorna och man inrättade valda församlingsråd i alla civila landsbygdsförsamlingar med mer än 300 väljare. Dessa grupperades till landsbygdsdistrikt. Gränserna ändrades för att undvika att socknarna delades upp mellan grevskap. Stadsförsamlingarna fortsatte att existera, och gränserna ändrades vanligtvis så att de blev desamma som det stadsdistrikt eller den kommunala stadsdel i vilken de låg. Stora städer som ursprungligen delats upp mellan flera församlingar slogs till slut oftast ihop till en enda församling. Inga församlingsråd bildades för stadsförsamlingar, och deras enda funktion var att välja förmyndare till fattigvårdsföreningar. I och med att fattigvården avskaffades 1930 hade församlingarna endast en nominell existens.

År 1965 avskaffades de civila församlingarna i London formellt när Greater London skapades, eftersom den rättsliga ramen för Greater London inte innehöll några bestämmelser om lokala myndigheter under en London Borough (eftersom hela London tidigare var en del av en metropolitan Borough, Municipal Borough eller Urban District, avskaffades inga egentliga församlingsråd). Genom Local Government Act 1972 från 1974 bibehölls de civila församlingarna på landsbygden och i små stadsområden, men de avskaffades i större stadsområden. Många tidigare stadsdelar och kommunala stadsdelar som avskaffades i stället för att efterträda dem fortsatte som nya församlingar. Stadsområden som ansågs vara för stora för att vara enskilda församlingar nekades detta tillstånd och blev obestämda områden. Lagen ledde också till möjligheten att dela in alla distrikt (förutom Londonboroughs, som reformerades 1965) i flera civila församlingar. Exempelvis har Oxford, som 1974 var helt utan församling, nu fyra församlingar som täcker en del av dess område.

Återupplivning

I områden som inte är indelade i kommuner uppmuntras bildandet av stads- och församlingsråd. Local Government and Rating Act 1997 gav lokalbefolkningen rätt att kräva att en ny församling och ett nytt råd ska inrättas i områden som inte är församlade. Detta utvidgades till att omfatta även Londons stadsdelar genom Local Government and Public Involvement in Health Act 2007 - i och med detta är Londons stad för närvarande den enda del av England där det inte går att bilda civila församlingar.

Om tillräckligt många väljare i området för en föreslagen ny församling (från 50 % i ett område med mindre än 500 väljare till 10 % i ett område med mer än 2 500 väljare) undertecknar en petition som kräver att församlingen ska bildas, måste det lokala distriktsrådet eller den lokala myndigheten överväga förslaget. Bland de nyligen inrättade församlingsråden finns Daventry (2003), Folkestone (2004) och Brixham (2007). År 2003 inrättades sju nya församlingsråd i Burton upon Trent, och 2001 blev Milton Keynes stadsområde helt och hållet församlingsstyrt, med tio nya församlingar som skapades. År 2003 återfick byn Great Coates (Grimsby) församlingsstatus. Församlingar kan också avskaffas om det finns bevis för att detta är ett svar på "motiverat, tydligt och varaktigt lokalt stöd" från invånarna i området. Exempel på detta är Birtley, som avskaffades 2006, och Southsea, som avskaffades 2010.

Styrning

Varje civil församling har ett församlingsmöte som består av alla väljare i församlingen. I allmänhet hålls ett möte en gång om året. En civil församling kan ha ett församlingsråd som utövar olika lokala ansvarsområden enligt lag. Om en församling har färre än 200 väljare anses den vanligtvis vara för liten för att ha ett församlingsråd och har i stället bara ett församlingsmöte, vilket är ett exempel på direktdemokrati. Alternativt kan flera små församlingar slås samman och dela ett gemensamt församlingsråd eller till och med ett gemensamt församlingsmöte. På platser där det inte finns någon civil församling (områden utan församling) blir förvaltningen av den verksamhet som normalt bedrivs av församlingen ett ansvar för distrikts- eller stadsfullmäktige. Det finns cirka 8 700 församlings- och stadsråd i England och cirka 1 500 församlingar med enbart församlingsmöten. Sedan 1997 har omkring 100 nya civila församlingar skapats, i vissa fall genom att befintliga civila församlingar delats upp, men oftast genom att nya församlingar skapats från områden utan församlingar.

Befogenheter och funktioner

Typiska aktiviteter som utförs av församlings- eller stadsråd är bland annat:

• Tillhandahållande och underhåll av vissa lokala anläggningar, t.ex. kolonilotter, busskurer, parker, lekplatser, offentliga platser, offentliga toaletter, offentliga klockor, gatubelysning, by- eller stadshus och olika fritids- och rekreationsanläggningar.
• Underhåll av gångvägar, kyrkogårdar och bykvarter.
• Sedan 1997 har församlingsråden fått nya befogenheter att tillhandahålla samhällstransporter (t.ex. en minibuss), brottsförebyggande åtgärder (t.ex. övervakningskameror) och att bidra med pengar till trafiklindrande åtgärder.
• Församlingsråden är tänkta att fungera som en kanal för lokala åsikter till större lokala myndigheter, och som sådana har de rätt att höras om alla planeringsbeslut som påverkar församlingen.
• Bidrag till lokala frivilligorganisationer och sponsring av offentliga evenemang, inklusive deltagande i Britain in Bloom.

Den roll som församlingsråden spelar varierar. Mindre församlingsråd har endast begränsade resurser och spelar i allmänhet bara en liten roll, medan vissa större församlingsråd har en roll som liknar den som ett litet distrikt utanför storstadsområdet har. Församlingsråden får finansiering genom att ta ut en "avgift" på den kommunalskatt som betalas av invånarna i församlingen.

Fullmäktige och val

Församlingsråden drivs av frivilliga rådsmedlemmar som väljs för fyra år och som inte får någon lön. Vissa råd har valt att betala sina valda ledamöter en liten ersättning i enlighet med del 5 i Local Government Act 2000 The Local Authorities (Members' Allowances) (England) Regulations 2003. Antalet fullmäktigeledamöter varierar ungefär i proportion till församlingens befolkning. De flesta församlingsrådsledamöter väljs för att representera hela församlingen, men i församlingar med större befolkning eller församlingar som täcker stora områden kan församlingen delas in i distrikt. Dessa avdelningar skickar då ett visst antal fullmäktigeledamöter vardera till församlingsrådet (beroende på deras invånarantal). Endast om det finns fler kandidater som ställer upp i valet än det finns platser i fullmäktige hålls ett val. Ibland finns det dock färre kandidater än platser. När detta inträffar måste de lediga platserna fyllas genom att fullmäktige väljer att samarbeta. När en plats blir ledig mitt under mandatperioden hålls ett val endast om ett visst antal (vanligtvis 10) av församlingens invånare begär ett val. I annat fall väljer rådet någon som ersättare för fullmäktigeledamoten. Varje församlingsråd i England måste anta en uppförandekod och församlingsrådsledamöterna måste följa dess normer, som upprätthålls av Standards Board for England.

Status och stilar

En församling kan få stadsstatus, men bara om kronan beviljar den. I England finns det för närvarande åtta församlingar som har stadsstatus, alla med gamla anglikanska katedraler: Chichester, Ely, Hereford, Lichfield, Ripon, Salisbury, Truro och Wells.

Fullmäktige i en ogrupperad församling kan ensidigt anta ett beslut som ger församlingen status som stad. Församlingsrådet blir då ett "stadsråd". Omkring 400 församlingsråd kallas stadsråd.

Enligt Local Government and Public Involvement in Health Act 2007 kan en civil församling nu ges en "alternativ stil" som innebär något av följande:

• gemenskapen
• grannskap
• byn

Ordföranden i ett stadsfullmäktige har titeln "borgmästare" och ordföranden i ett församlingsfullmäktige som är en stad har vanligtvis titeln "borgmästare". Därför kan ett församlingsråd också kallas stadsråd, kommunfullmäktige, byfullmäktige eller ibland stadsfullmäktige (även om de flesta städer inte är församlingar utan huvudområden, eller i England särskilt metropolitan boroughs, icke-metropolitan distrikt).

Förvaltare enligt stadgan

När en stad eller ort har avskaffats som en kommun och det anses önskvärt att behålla kontinuiteten i stadgan, kan stadgan överföras till ett församlingsråd för dess område. Om det inte finns något sådant församlingsråd kan distriktsstyrelsen utse förvaltare av stadgan till vilka stadgan och vapnen från den tidigare stadsdelen kommer att tillhöra. Förvaltarna (som består av rådmannen eller rådmännen för den före detta stadsdelens område) upprätthåller traditioner som t.ex. borgmästarämbetet. Ett exempel på en sådan stad är Hereford, vars stadsfullmäktige slogs samman 1998 för att bilda en enhet Herefordshire. Stadsdelen Hereford förblev obebyggd fram till 2000 då ett församlingsråd inrättades för staden. Stadskanslierna för staden Bath utgör majoriteten av fullmäktigeledamöterna i Bath and North East Somerset Council.

Geografi

De borgerliga församlingarna täcker inte hela England. Det finns inga i Greater London och mycket få i de andra tätorterna. De civila församlingarna varierar kraftigt i storlek: många omfattar små byar med mindre än 100 invånare, medan vissa stora församlingar omfattar städer med tiotusentals invånare. Weston-super-Mare, med en befolkning på 71 758 invånare, är den folkrikaste församlingen. I många fall ingår flera små byar i en enda församling. Stora stadsområden är oftast utan församlingar, eftersom regeringen vid tiden för Local Government Act 1972 avrådde från att inrätta sådana för stora städer eller deras förorter, men det finns i allmänhet inget som hindrar att de inrättas. Birmingham har till exempel en församling, New Frankley, medan Oxford har fyra och Northampton sju. Församlingar kunde dock inte inrättas i London förrän lagen ändrades 2007, och ännu har inga församlingar inrättats där.

Övergivna församlingar

Vid folkräkningen 2001 fanns det flera församlingar utan invånare. Dessa var Chester Castle (mitt i Chesters centrum), Newland with Woodhouse Moor, Beaumont Chase, Martinsthorpe, Meering, Stanground North (senare avskaffad), Sturston, Tottington och Tyneham. De tre sistnämnda har tagits över av de brittiska väpnade styrkorna under andra världskriget och är fortfarande öde.

Fristående delar och delade församlingar

De gamla socknarna hade ofta fristående delar, exklaver och enklaver som inte var förenade med resten av socknen. I vissa fall låg den fristående delen i ett annat län. I andra fall låg en hel socken i en fristående del av det län som den tillhörde. Det fanns också många exempel på församlingar som var uppdelade mellan två eller flera län.

Dessa anomalier åtgärdades till största delen under 1800-talet. Innan de civila församlingarna infördes överförde Counties (Detached Parts) Act 1844 många (men inte alla) församlingar som var fristående delar av ett län till det län där de geografiskt sett var belägna. De återstående fristående församlingarna överfördes på 1890-talet och 1931. Den fristående delen av församlingen Tetworth i Huntingdonshire, som är omgiven av Cambridgeshire, fanns kvar tills gränserna ändrades 1965.

Andra lagar, inklusive Divided Parishes and Poor Law Amendment Act 1882, eliminerade de flesta fall av civila församlingar som tillhörde två (eller flera) län, och 1901 var Stanground i Huntingdonshire och Isle of Ely det enda kvarvarande exemplet. Stanground delades upp i två församlingar, en i varje län, 1905.

Relaterade sidor

• Förteckning över församlingar i England