Kuneiformskrift (kilskrift) – definition, historia och användning

Kuneiformskrift (kilskrift) – upptäck dess definition, ursprung, utveckling och användning i forntida kulturer. Lär dig om tecken, språk och hur skriften dechiffrerades.

Kuneiformskrift är ett av de tidigaste kända skriftsystemen. Man använde sig av kilformade märken på lerplattor som gjordes med en stylus av vass. Själva namnet kilskrift betyder "kilformad", från latinets cuneus "kil" och forma "form". Det kom in i engelskan troligen från det gamla franska cunéiforme.

Den användes för första gången i sommar i slutet av det fjärde årtusendet f.Kr. (Uruk IV-perioden). Kuneiformskrift började som ett system av piktogram. Under det tredje årtusendet förenklades tecknen och blev mer abstrakta. Färre tecken användes, från cirka 1 000 under tidig bronsålder till cirka 400 under sen bronsålder (hettitisk kilskrift). Systemet använde en kombination av fonetiska, konsonantala alfabetiska (inga vokaler) och syllabiska tecken.

Den ursprungliga sumeriska skriften anpassades för skrivning av de akkadiska, eblaitiska, elamitiska, hettitiska, luwiska, hattiska, hurriska och urartinska språken, och den inspirerade de ugaritiska och fornpersiska alfabeten. Kuneiformskriften ersattes gradvis av det feniciska alfabetet under det nyassyriska riket. På 200-talet f.Kr. var skriften utdöd. All kunskap om hur man läste den gick förlorad tills den började dechiffreras på 1800-talet.

Utveckling och teckensystem

Kuneiform utvecklades från enkla piktogram till ett komplext logo-syllabiskt system där ett tecken kunde stå för ett helt ord (logogram) eller för ljudvärden (stavelser). Tecknen förändrades i form och funktion beroende på tid och plats: tidiga former (protokuneiform) är mer avbildande, medan klassisk mesopotamisk kilskrift blev mer abstrakt och standardiserad. För att markera att ett tecken var ett icke-lästligt klassificeringsmärke användes determinativ, tecken som gav ledtrådar om ordets betydelse men inte uttalades.

Användningsområden och material

Kuneiform användes i första hand för administrativa och ekonomiska ändamål — räkenskaper, kvitton och lagerlistor — men också för lagtexter, diplomatiska brev, treaties, hymner, mytologi, medicinska och vetenskapliga texter samt litteratur som Gilgamesheposet. Tekniskt kunnande inom matematik och astronomi bevaras i kilskriftstexter. Vanligaste skrivmaterialet var fuktiga lertavlor som brändes eller lufttorkades för bevarande, men skriften förekommer också på sten, metaller, trä och inristade sigill (cylindersegl).

Skrivteknik och utbildning

Skriften gjordes genom att hålla stylusen i olika vinklar mot leran så att de karakteristiska kilformade intrycken uppstod — härav namnet. Rader skrevs vanligen i horisontella linjer från vänster till höger i senare perioder. Utbildningen av skrivare skedde i särskilda skolor (sumeriska edubba), där elever memoriserade långa listor med tecken och kopierade standardtexter. Skrivare var ofta en utbildad yrkesgrupp i tempel och hov, och bara en liten andel av befolkningen var funktionellt läs- och skrivkunnig.

Spridning och språkacceptans

Kuneiform spreds över stora delar av Mellanöstern och anpassades till många språkgenom att man antingen bibehöll originaltecknens ljudvärden eller använd dem som logogram. I vissa fall gjorde man tillägg eller modifieringar för att återge särskilda språkljud. Denna flexibilitet gjorde kilskrift till ett mångsidigt medium för kulturell kontakt mellan olika folk och riken.

Avveckling och dechiffrering

Användningen av kilskrift minskade i takt med spridningen av alfabetiska system, framför allt det feniciska alfabetet, och under de första århundradena f.Kr. till första århundradet e.Kr. försvann skriften mer eller mindre som levande system. Under medeltiden och renässansen var kunskapen om kilskriftens läsning förlorad, men på 1800‑talet gjordes avgörande framsteg i dechiffreringen. Nyckelinsatser gjordes av forskare som Georg Friedrich Grotefend, Sir Henry Rawlinson och Edward Hincks. Rawlinsons avskrift och tolkning av Behistun-inskriften (en flerfaldig inskrift i Old Persian, Elamite och Akkadian) var särskilt viktig för att knäcka koden.

Betydelse och arkeologiskt värde

Kuneiformskrifterna är en av våra viktigaste källor till kunskap om forntida samhällen i Mesopotamien och angränsande regioner. Tack vare lerplattornas hållbarhet har arkiv med administrativt material och litterära verk överlevt i stora mängder, vilket ger unik inblick i ekonomi, lagstiftning, religion, vetenskap och vardagsliv. Studiet av kilskrift har också bidragit till förståelsen av språkliga relationer mellan forntida språk och till tidiga skrifthistoriska teorier.

För den som vill veta mer finns det omfattande kataloger över tecken, digitala bildarkiv med kopior av lerplattor och modern språkforskning som beskriver både språkliga system och den historiska kontexten för de skriftliga källorna.

Frågor och svar

F: Vad är kilskrift?

F: När användes det för första gången?

F: Hur utvecklades den med tiden?

F: Vilka språk anpassades det till?

F: Hur påverkade den andra skrifter?

F: När ersattes det av en annan skrift?

F: När gick kunskapen om hur man läste kilskrift förlorad?

Sök med bokstav