Diakritisk | märke som sätts ovanför, under, genom eller på en bokstav

Ett diakritiskt tecken är ett tecken som placeras över, under, genom eller på en bokstav. Några exempel på diakritiska tecken är en akut accent eller en gravaccent. Ordet kommer från det grekiska ordet διακριτικός (övers. diakritikós, "särskiljande"). Vanligtvis påverkar det sättet som ordet sägs (uttalas). De flesta diakritiska tecken berör uttalet eftersom de flesta alfabeten inte beskriver ords ljud exakt. Diakritiska tecken är sällsynta i engelskan, men vanliga i många andra språk.

Utvecklingen av den tidiga arabiskan (800- 1000-talet). Basmala togs som exempel från kufiska Koranmanuskript. (1) Tidigt 900-tal. skrift utan prickar eller diakritiska tecken [1]; (2) och (3) 900- och 900-tal under abbasiddynastin, Abu al-Asvads system fastställer röda prickar med varje arrangemang eller position som indikerar en annan kort vokal. Senare användes ett andra system med svarta prickar för att skilja mellan bokstäver som "fāʼ " och "qāf" [2] [3]. (4) 1000-talet, I Al Farāhídis system (det system vi känner till idag) ändrades prickarna till former som liknade bokstäverna för att transkribera motsvarande långa vokaler [4].

Exempel

Engelska

Den engelska ortografin använder ofta digrafer (som "ph", "sh", "oo" och "ea") i stället för diakritiska tecken för att visa fler ljud än vad som kan visas med enskilda bokstäver i det latinska alfabetet. Till skillnad från andra system (t.ex. spanska) där stavningen visar hur orden ska sägas, är det engelska uttalet så varierat att enbart diakritiska tecken inte skulle göra det fonetiskt. Genom att använda digrafer visar vi ljud som inte visas med enskilda bokstäver.

Diakritiska tecken används inte mycket i modern engelska. Två typer av diakritiska tecken har blivit en del av vardagssvenskan: pricken över "i" eller "j" och apostrofen. Men de är inte längre allmänt betraktade som diakritiska. Apostrof används för att visa saknade bokstäver (elision, it's för att ersätta it is) och för att visa äganderätt (som i Mike's car).

I de flesta andra fall anses diakritiska tecken för engelska ord i modersmålet vara gammaldags (används inte längre). Diaereser (som liknar umlauter) kan användas på ord där två vokaler bredvid varandra uttalas separat som noöne, reëstablished eller coöperate (två vokaler som uttalas tillsammans är en diftonga). Denna metod används fortfarande ibland. Diakritiska tecken används ibland i låneord (ord av utländskt ursprung), till exempel naïve, entrée, pâté, façade, som är franska ord.

Franska

Bokstaven e: vanliga är den akuta accenten é (stigande röst, som i det franska ordet née), den grava accenten è (sjunkande röst); élève har (från vänster) akut, grav och tyst e. Cedillen ç signalerar ett mjukt c, som låter som ett s på engelska.

En annan princip illustreras av omflex î. Detta visar vanligtvis att en bokstav har förlorats: t.ex. maistre (mellanfranska) > maître (modern franska). Dess funktion är alltså historisk. Också, mer sällan, används cirkumflexen för att skilja mellan homofoner. Dessa är ord som stavas på samma sätt men som har olika betydelser. Exempel: sur = på, men sûr = säker. I dessa fall kan uttalet av de två orden vara olika.

Spanska

I spanskan signalerar den akuta accenten helt enkelt att man betonar, t.ex. educación. Där ligger betoningen på den sista vokalen, inte på den vanliga näst sista vokalen. Den näst sista vokalen (stavelsen) är den vanliga positionen för betoning i talad spanska. Den signaleras vanligen inte av en tryckt accent. När betoningen ligger på sin vanliga plats släpper man ofta slutkonsonanten i talet.

Tilde ñ uttalas ungefär som ny. Den räknas som en egen bokstav i deras ordböcker, efter n.

Det dubbla L uttalas som vårt Y och LL finns i spanska ordböcker i en egen avdelning, efter avdelningen med enkelt L.

Tyska

Umlaut ü uttalas på tyska som ue och används mindre i modern tyska. Historiska namnstavningar bör alltid behålla umlaut om den användes för det namnet.

Svenska, norska, danska

De skandinaviska språken behandlar tecken med diakritiska tecken ä, ö och å som nya och separata bokstäver i alfabetet och sorterar dem efter z. Vanligtvis sorteras ä som lika med æ (ask) och ö som lika med ø (o-skråstäv). Även aa, när det används som en alternativ stavning till å, sorteras som sådan. Andra bokstäver som modifieras med diakritiska tecken behandlas som varianter av den underliggande bokstaven, med undantag för att ü ofta sorteras som y.

Icke-romerska skrifter

Skrifter för semitiska språk som arabiska och hebreiska har en mängd olika diakritiska tecken. Detta beror dels på att skrifterna för semitiska språk ursprungligen utformades utan separata bokstäver för vokaler, dels på att vissa av språken (särskilt arabiska) talas i ett antal dialekter.

Diakritiska tecken på hebreiska och arabiska används dock inte alltid.

1 Mos 1:9 Gud sade: "Låt vattnet samlas". Bokstäver i svart, niqqud i rött , cantillation i blått.

Frågor och svar

F: Vad är en diakritisk bokstav?

S: Ett diakritiskt tecken är ett tecken som sätts ovanför, under, genom eller på en bokstav och som vanligtvis påverkar hur ordet sägs (uttalas).

F: Varifrån kommer ordet "diakritisk"?

S: Ordet kommer från det grekiska ordet היבךסיפיךע (övers. diakritikףs, 'särskiljande').

F: Är diakritik vanligt förekommande i engelskan?

S: Nej, diakritiska tecken är sällsynta i engelskan men vanliga i många andra språk.

F: Varför är de flesta alfabeten inte exakta när det gäller att beskriva ords ljud?

S: De flesta alfabeten beskriver inte ords ljud exakt eftersom de saknar vissa symboler och märken som behövs för att återge dem exakt.

F: Vilka är några exempel på diakritiska tecken?

S: Några exempel på diakritiska tecken är en akut accent eller en gravaccent.

F: Hur kan diakritiska tecken påverka uttalet?

S: Diakritiska tecken kan påverka uttalet genom att ändra hur en viss bokstav eller stavelse uttalas.