Ett diakritiskt tecken är ett tecken som placeras över, under, genom eller vid sidan av en bokstav. Några exempel på diakritiska tecken är en akut accent eller en gravaccent. Ordet kommer från det grekiska ordet διακριτικός (övers. diakritikós, "särskiljande"). Vanligtvis påverkar ett diakritiskt tecken hur ett ord uttalas; därför berör många diakritiska tecken uttalet, eftersom få alfabeten beskriver alla ljud exakt. Diakritiska tecken är sällsynta i engelskan, men vanliga i många andra språk.

Vad diakritiska tecken gör

  • Anger uttal — t.ex. visar en accent vilken stavelse som betonas eller förändrar vokalljudet.
  • Markerar ton eller prosodi — särskilt i tonala språk (t.ex. vietnamesiska).
  • Visar vokallängd — macron (ā) för lång vokal, breve (ă) för kort.
  • Anger nasalisation — t.ex. tilde (ã) i portugisiska och franska lånord.
  • Skiljer betydelser — diakritika kan skilja homonymer åt eller visa grammatiska skillnader (t.ex. spanska si vs. sí).
  • Representerar fonetiska detaljer — t.ex. cedilla (ç) visar en modifierad konsonantljud.

Vanliga typer av diakritiska tecken

  • Akut accent (´) – markerar ofta betonad stavelse eller höjer vokalljudet.
  • Grav accent (`) – kan indikera annan betoning eller vokalkvalitet än akut.
  • Circonflexe / cirkumflex (^) – visar historiskt utdragen vokal eller vokalförändring.
  • Tilde (~) – nasalisation eller särskilt bokstavsutseende (t.ex. spanska ñ).
  • Umlaut / diaeresis (¨) – i tyska (ä, ö, ü) ändrar vokalljud; i andra språk markerar den att två vokaler uttalas separat (naïve).
  • Cedilla (¸) – under en bokstav (t.ex. ç) för att mjuka konsonantljudet.
  • Háček / caron (ˇ) – används i tjeckiska och slovakiska (č, š, ž) för konsonantändring.
  • Ogonek (˛) – under vissa vokaler i polska och andra språk för nasal ljud (ą, ę).
  • Ring (˚) – över bokstaven (å) i skandinaviska språk.
  • Prick / dot (˙ eller .) – t.ex. den över det turkiska i i vissa former (i vs ı) eller över z i polska (ż).

Användning i olika språk — några exempel

  • Franska: è, é, ê, ç — används för uttal och stavningsregler.
  • Spanska: á, é, í, ó, ú samt ñ — accenter markerar betonade stavelser, ñ är egen bokstav.
  • Tyska: ä, ö, ü (umlaut) påverkar vokalljudet; ß är inte ett diakritiskt tecken men en särskild ligatur.
  • Polska: ć, ł, ń, ó, ś, ź, ż, ą, ę — kombination av diakritika för konsonanter och nasaliserade vokaler.
  • Norsk/svenska/danska: å, ä/æ, ö/ø — särskiljer vokaler och ord.
  • Turkiska: ş, ç, ğ, ı, i med prick — ändrar uttal och ortografi.
  • Vietnamesiska: flera kombinerade diakritiska tecken för vokalkvalitet och ton — mycket rik diakritisk uppsättning.

Diakritiska tecken i datorer och på webben

  • Unicode: stöder både förkomponerade tecken (t.ex. é) och kombinerande diakritiska tecken som appliceras på en basbokstav. Normalisering (NFC/NFD) påverkar hur tecknen lagras och jämförs.
  • HTML och inmatning: många diakritiska tecken kan skrivas med HTML-entiteter eller genom tangentbordsgenvägar och specialinmatningsmetoder. Vissa system erbjuder "dead keys" eller Compose-tangenter.
  • Sökmotorer och sortering: vissa sökmotorer och databaser ignorerar eller normaliserar diakritika vid sökning; andra skiljer på dem. Vid sortering kan diakritika påverka ordning beroende på språkens regler.

Praktiska råd

  • Behåll diakritika i personnamn och geografiska namn när det är möjligt — det är ofta en del av korrekt stavning och uttal.
  • Vid internationell kommunikation kan vissa diakritika utelämnas i tekniska sammanhang, men detta kan skapa tvetydighet.
  • Använd korrekt Unicode-normalisering i datalagring för att undvika problem vid jämförelser och sökningar.
  • Om du lär dig ett språk: studera diakritikornas funktion tidigt — de påverkar ofta uttal och betydelse direkt.

Sammanfattningsvis är diakritiska tecken viktiga verktyg i skrift för att fånga ljud, ton, betoning och annan fonetisk eller grammatisk information som enkla alfabet inte alltid kan visa själva.