Difteri – orsaker, symtom, behandling och vaccin

Orsaker och smittvägar

Difteri orsakas av toxindbildande stammar av Corynebacterium diphtheriae. Bakterien sprids främst via droppsmitta när en smittad person hostar eller nyser. Smitta kan också ske vid nära kontakt, exempelvis genom delade bestick eller nära kroppskontakt. Det finns även hudformer av difteri som kan spridas genom direktkontakt med sår. Vissa personer kan bära bakterien utan att vara sjuka (så kallade bärare) och därigenom sprida smitta vidare.

Symtom

• Halsont och feber – ofta de första tecknen.
• Pseudomembran – en tjock, gråaktig beläggning i svalget eller på tonsillerna som kan göra det svårt att andas eller svälja.
• Hesa röst och hosta.
• Svår andningssvårighet om luftvägarna blir delvis blockerade.
• Allmän sjukdomskänsla, svaghet och ibland svullna lymfkörtlar i halsen.

Komplikationer

Difteritoxinet kan spridas via blodet och skada andra organ. Allvarliga komplikationer inkluderar:

• Hjärtmuskelinflammation (myokardit) – kan leda till rytmrubbningar eller hjärtsvikt.
• Neurologiska skador – nervpåverkan som kan ge förlamning, t.ex. av andningsmuskler eller svalgmuskler.
• Andningsstillestånd om luftvägen hindras av pseudomembranet eller svullnad.
• Sekundära infektioner och sepsis i svåra fall.

Diagnos

Misstanke om difteri utreds snabbt eftersom sjukdomen kan bli livshotande. Vanliga diagnostiska åtgärder är:

• Prov från hals eller sår för odling och PCR för att identifiera C. diphtheriae.
• Tester för att påvisa om den isolerade stammen bildar toxinet (toxigenicitetsbestämning).
• Blodprover och EKG vid misstanke om hjärtengagemang.

Behandling

Snabb behandling är avgörande:

• Difteriantitoxin – neutraliserar fritt toxin i kroppen och ges så tidigt som möjligt vid misstänkt difteri. Antitoxin hämmar inte redan bundet toxin men förhindrar ytterligare skada.
• Antibiotika – vanligen penicillin eller erytromycin för att utrota bakterien och minska smittspridning.
• Stödjande vård – kan behövas inklusive syrgas, intubation eller trakeostomi om luftvägarna är hotade, samt övervakning av hjärtfunktion.
• Smittspårning och profylax – nära kontakter får ofta antibiotikaprofylax och ibland vaccinboosterdos om de inte är uppdaterade.

Vaccin och förebyggande

Vaccination är det mest effektiva sättet att förebygga difteri. I många länder ingår difterivaccinet i barndomens grundvaccinationsprogram, ofta som kombinationsvaccin (till exempel mot difteri, tetanus och pertussis). Flera doser i barndomen och upprepade boosterdoser senare i livet ger långvarigt skydd.

Andra förebyggande åtgärder är god handhygien, att stanna hemma vid sjukdom, snabb behandling av misstänkta fall samt smittspårning och profylaktisk behandling av närkontakter.

Biverkningar av vaccin

Vanliga biverkningar är lindriga och kortvariga, till exempel rodnad och ömhet vid injektionsstället, lätt feber eller trötthet. Svåra allergiska reaktioner är mycket sällsynta.

Vem löper störst risk?

• Personer som inte är eller inte blivit fullvaccinerade.
• Resenärer till områden där difteri fortfarande förekommer.
• Personer som lever i trångboddhet eller där vårdsystemet är svagt.

När ska du söka vård?

Sök vård om du eller ditt barn har halsont med feber och svårighet att andas eller svälja, eller om du ser en tjock, grå beläggning i halsen. Tidig bedömning och behandling kan vara livsavgörande.

Prognos

Med snabb behandling överlever de flesta, men risk för allvarliga komplikationer kvarstår, särskilt om behandlingen försenas. I områden med god vaccinationsstatus är difteri numera ovanligt.