Östsibiriska havet är ett randhav i Norra ishavet. Det ligger mellan Arktiska udden i norr, Sibiriens kust i söder, Nya Sibiriska öarna i väster och Cape Billings, nära Tjukotka, och Wrangelön i öster. Detta hav gränsar till Laptevhavet i väster och Tjuktjsjön i öster.

Geografi och hydrografi

Östsibiriska havet är ett relativt grunt havsområde med ett genomsnittligt djup som ofta understiger 50 meter. Havets kustlinje är cirka 3 016 km lång och domineras av breda deltaland, sumpiga strandzoner och permafrostdrabbade terränger som är känsliga för erosion och markförändringar. Stora floder mynnar här ut och bildar moräner och deltanästen — de viktigaste är Indigirka, Alazeya, Ujandina, Chukochya, Kolyma, Rauchua, Chaun och Pegtymel. Flodernas stora sedimentflöden bidrar till det låga salthaltiga ytvattnet och till den flacka bottentopografin.

Klima­t och isförhållanden

Havet har ett strängt arktiskt klimat med kalla, långa vintrar. Isläggningen är omfattande och havsisen ligger ofta kvar stora delar av året; fullständig uppsmältning sker vanligen först i augusti–september. Under smältperioden uppstår skärgårdar av isflak och isberg. Havet kännetecknas av långsamma havsströmmar och låg salthalt i ytvattnet, vilket påverkar strömmar och ekosystem. Tidvattenskillnaderna är små (under 25 cm i många områden) och dimma är frekvent, särskilt under sommaren (dimfa,), vilket försvårar navigation och observationer.

Flora och fauna

Biologisk mångfald i Östsibiriska havet är begränsad jämfört med mera tempererade hav, men området har ändå viktiga arktiska ekosystem. Produktionen är starkt säsongsberoende och koncentreras till den korta sommarperioden då ljus och smältvatten skapar planktonblomningar som utgör basen i näringskedjan.

  • Fiskar: arter som polardjävul (polar cod) och vissa laxfiskar i flodområden förekommer.
  • Marina däggdjur: sälarter (t.ex. rissälsarter), ibland valar och valrossar samt isbjörn på jakt i iskanten.
  • Fågelliv: kustnära och pelagiska fåglar häckar på öar och klippor under sommarhalvåret.
  • Landekosystem: tundravegetation, vassbälten i floddeltan och områden med permafrost på land.

Människor, bosättningar och användning

Området är glest befolkat. Kusterna har historiskt bebodts av grupper som Yukaghirs, Chukchi och senare Evens och Evenks. Den största staden och hamnen i området är Pevek, som är den nordligaste staden på det ryska fastlandet och fungerar som administrativt och logistiskt centrum för regionen.

Näringsverksamhet är begränsad men innefattar fiske, lokal jakt och småskaliga gruv- eller prospekteringsinsatser. På senare år har intresset för olje- och gasresurser ökat, men exploatering är svår och kostsam på grund av klimat, permafrost och känsliga ekosystem.

Navigationsförhållanden och forskning

Sjöfart är svår i många delar av Östsibiriska havet. Isförhållanden, dimma och grunda vatten gör området farligt för stora fartyg större delen av året. Endast ett fåtal floder är farbara för längre sträckor, och kustnära farleder används sparsamt. Hela området räknas till de minst utforskade i Arktis, men det finns forskningsstationer och expeditioner som studerar klimatförändringarnas effekter, havsisens utveckling, geologi och biologisk mångfald.

Påverkan av klimatförändringar och bevarande

Klimatförändringarna visar tydliga effekter i Östsibiriska havet: isperioder förkortas, permafrost smälter på land och kustlinjer eroderar snabbare. Det påverkar såväl lokala samhällen som arktiska djurpopulationer och hela ekosystemets struktur. Ökad havstemperatur och förändrade strömmönster kan även påverka fiskbestånd och migrerande arter.

Skydd av arktiska miljöer och hållbar förvaltning av naturresurser blir allt viktigare. Internationellt och nationellt samarbete, tillsammans med lokal kunskap från ursprungsbefolkningar, är centralt för att följa och begränsa negativa effekter.

Sammanfattning: Östsibiriska havet är ett grunt, kallt och relativt otillgängligt hav i Norra ishavet med låga tidvatten, låg salthalt, en kort biologisk växtsäsong och ett känsligt ekosystem. Området är viktigt både för de människor som lever längs kusten och som indikator för klimatförändringar i Arktis.