Gravyr

Gravyrprocessen

Gravören använder ett stålverktyg, en sylt, för att skära in bilden eller mönstret i ytan, oftast en kopparplatta.[1] Gravören finns i en mängd olika former och storlekar som ger olika linjetyper när de används. Burinen ger oss en linje som är unik på grund av sitt stadiga utseende och sina släta kanter. Vinkelstickverktyget har en lätt böjd spets som är vanligt förekommande vid tryckning. Florentine liners är plattbottnade verktyg med flera linjer på, som används för att göra arbete på större ytor. Platta graverare används för att göra arbete på bokstäver, samt för det mesta arbetet med gravering av musikinstrument. Runda gravar används vanligen på silver samt andra svårskuren metaller som nickel och stål.

Ett sortiment av verktyg för handgravyr


Den helige Jerome av Albrecht Dürer 1514

Historia och användning

I antikens historia var de enda graveringar som kunde göras de grunda spår som finns i vissa smycken efter år 1000 f.Kr.

Under den europeiska medeltiden använde guldsmederna gravering för att dekorera metall. Man tror att de började trycka avtryck av sina mönster för att registrera dem. Detta ledde till att man i Tyskland på 1430-talet började gravera kopparplattor för att skapa konstnärliga bilder på papper. Den första och största perioden för gravyr var från omkring 1470 till 1530, med mästare som Martin Schongauer, Albrecht Dürer och Lucas van Leiden.

Därefter tenderade graveringen att förlora i popularitet till förmån för etsning, som var en mycket enklare teknik för en konstnär att lära sig. På 1800-talet var de flesta graveringar avsedda för kommersiell bildframställning.

Innan fotografiet uppfanns användes gravyr för att reproducera andra konstformer, till exempel målningar. Gravyrer fortsatte att vara vanliga i tidningar och många böcker fram till början av 1900-talet, eftersom de var billiga att använda vid tryckning.

När två uppsättningar av parallella skrafferingar korsar varandra för att öka tätheten kallas mönstret för tvärskraffering. Claude Mellan är välkänd för sin teknik att använda linjer av olika tjocklek. Ett exempel är hans Sudarium of Saint Veronica, en gravyr av Jesu ansikte från en enda spiralformad linje som börjar vid toppen av Jesu näsa (bilden).

Sudarium av den heliga Veronica av Claude Mellan (1649)

Modern gravyr

På grund av den höga detaljnivå som en mästergravör kan uppnå är det nästan omöjligt att förfalska graverade mönster, och moderna sedlar är nästan alltid graverade, liksom plåtar för tryckning av pengar, checkar, obligationer och andra papper som inte bör förfalskas. Graveringen är så fin att en vanlig skrivare inte kan göra detaljerna i handgraverade bilder ordentligt. På U.S. Bureau of Engraving and Printing arbetar mer än en gravör på samma tryckplatta, vilket gör det nästan omöjligt för någon person att kopiera alla graveringar på nästan alla sedlar och dokument.

Många klassiska frimärken har graverats, även om detta numera oftast är begränsat till vissa länder eller används när man vill ha en mer elegant design och ett begränsat antal olika färger är acceptabelt.

Gravyrmaskiner som K500 eller K6 från Hell Gravure Systems använder en diamantpenna för att skära celler. Varje cell skapar en tryckpunkt senare i processen. En K6 kan ha upp till 18 graveringshuvuden som var och en skär 8 000 celler per sekund med en noggrannhet på 0,1 µm och lägre. De är naturligtvis helt datorstyrda och hela cylindertillverkningsprocessen är helautomatisk.

Graveringen av diamanter har varit en toppmodern teknik sedan 1960-talet.

Nu tillverkas lasergravyrmaskiner och även idag har den mekaniska skärningen visat sin styrka i fråga om ekonomi och kvalitet. Mer än 4 000 graveringsmaskiner tillverkar årligen cirka 8 miljoner tryckcylindrar världen över.

Bibliska referenser

Den tidigaste anspelningen på graveringar i Bibeln kan vara hänvisningen till Judahs sigillring. (1 Mosebok 38:18), följt av (2 Mosebok 39.30). Gravyr gjordes vanligen med spetsiga verktyg av järn eller till och med med diamantspetsar. (Jeremia 17:1).

Var och en av de två onyxstenarna på axelstyckena på översteprästens efod var graverade med namnen på sex olika stammar i Israel, och var och en av de tolv ädelstenarna som prydde hans bröststycke var graverade med namnet på en av stammarna. Det heliga invigningstecknet, den glänsande guldplattan på översteprästens turban, var graverad med orden: "Helighet tillhör Jehova." Bezalel var tillsammans med Oholiab kvalificerad att utföra detta specialiserade gravyrarbete samt att utbilda andra." -Ex 35:30-35; 28:9-12; 39:6-14, 30.

Farnese Herkules av Hendrik Goltzius 1591