FG 42 – Fallschirmjägergeväret från andra världskriget

Vid tiden för slaget om Kreta (Operation Mercury) hade tyska Fallschirmjägare samma vapen som den reguljära armén. När de hoppade från flygplan hade de bara pistoler och handgranater. Maskinpistoler, gevär och andra tyngre vapen släpptes i lådor. De tyska fallskärmarnas utformning innebar att det inte var säkert att bära tyngre vapen som gevär vid hopp. På Kreta dödade eller skadade samväldets försvarare många tyska soldater. Detta beror på att de tyska fallskärmsjägarna var tvungna att gå och hämta sina vapen från containrar. Dessa kunde finnas överallt på slagfältet. Detta visade att de vapen som den reguljära armén använde inte var bra för luftoperationer.

Utveckling

1941 bad det tyska flygvapnet (Luftwaffe) om ett selektivt eldvapen för fallskärmsjägarna. Luftwaffes högre stabsflygssekreterare Ossenbach vid Luftwaffes avdelning för vapenutveckling (i Tarnewitz nära Lübeck) ombads att utveckla detta nya vapen. Reichsluftfahrtministerium (RLM) ville utveckla ett automatgevär som skulle avfyras från axeln. Det skulle ersätta bultgeväret, kulsprutepistolen och det lätta maskingeväret för luftangrepp. Vapnet skulle också göra logistiken enklare och ge mer eldkraft till en normal fallskärmsjägare.

RLM försökte starta ett formellt utvecklingsprogram med hjälp av Heereswaffenamt (HWaA, arméns artilleridepartement). HWaA ansvarade för den tyska utvecklingen av handeldvapen. HWaA och Luftwaffe hade dock olika prioriteringar. Dessutom fanns det vissa meningsskiljaktigheter mellan Luftwaffe och armén (HWaA sade nej till programmet eftersom de ansåg att det inte var realistiskt. De försökte ge sitt halvautomatiska gevär G 41(W) i stället). Detta innebar att Luftwaffe var tvunget att utveckla vapnet på egen hand. De ingenjörer som skulle utveckla vapnet var skickliga på att utveckla lätta automatiska vapen (de lyckades ändra MG 15-flygmaskingeväret för flygplan så att det även kunde användas på marken). Fallskärmsjägarna hade dock många förluster under Operation Mercury. På grund av detta beslutade Hitler att luftangrepp inte var viktiga, och planerna på vapnet avbröts. Hermann Göring, chef för Luftwaffe, beordrade dock i hemlighet att programmet skulle fortsätta.

RLM gick direkt till tyska företag med sina planer. Den första planen var LC-6. Den gavs ut den 14 december 1941. Enligt planen skulle vapnet inte vara längre än 1 000 mm, det skulle inte vara längre än geväret Kar 98k, avfyra enstaka skott från en stängd bult, avfyra helautomatiskt från en öppen bult, ta sina kulor från ett magasin med 10 eller 20 patroner och kunna avfyra gevärsgranater. Även om patronen 7,9 mm Kurz som användes av Heer (huvudarmén) (utvecklad för MP 43-attackgeväret) var i bruk, beslutade Luftwaffe att använda 7,92 x 57 mm Mausergevärspatronen. Detta berodde på att den hade lång räckvidd. Denna kaliber nämndes också i planerna för konstruktionen.

Prototyper

Sex företag ombads att utforma prototyper. Dessa var: Gustloff-Werke, Mauser, Johannes Großfuß Metall- und Lackierwarenfabrik, C.G. Hänel, Rheinmetall-Borsig och Heinrich Krieghoff Waffenfabrik. Flera kontrakt gavs ut, men endast ett fåtal prototyper är kända för att ha levererats. Mauser gav en version av MG 81. Den avvisades dock eftersom den var för tung och fick sina kulor från ett bälte. Det fanns en konstruktion, gjord av Louis Stange vid Rheinmetall-Borsig, som godkändes. Den testades vid en teststation i Tarnewitz i mitten av 1942. Denna prototyp kallades Gerät 450 ("enhet 450") eller Ausführung "A" ("typ A"). Det var tänkt att den skulle vara en plåtkonstruktion. Typ "A" tillverkades aldrig (med undantag för vissa modeller). Den grundläggande konstruktionen behölls dock för vidareutveckling.

De grundläggande delarna av LC-6 godkändes. En rad ändringar av konstruktionen gjordes därefter. Den förbättrade versionen av LC-6 kallades Ausführung "B". Denna förbättring ändrade handskyddet så att det gav bättre skydd mot värme och ett bättre grepp när det var vått.

Dessa tester visade på många problem. De åtgärdades av Stange i april 1942. Denna andra förbättrade version kallades LC-6/II. Prototypen genomgick sedan många tester. Dessa tester anordnades av HWA. Prototypen ändrades ännu mer och blev slutligen prototypen LC-6/III. Denna blev FG 42.

50 gevär tillverkades i början av 1943. Sex av dessa skickades iväg för att testas ytterligare. Dessa vapen hade några allvarliga brister. Ett gevär gick sönder efter att ha avfyrat endast 2 100 skott. Dessutom skadades en soldat när han försökte avfyra en gevärsgranat.

Produktion

Flera andra ändringar gjordes i FG 42 innan den fick tillverkas. I den första Rheinmetallkonstruktionen användes krom-nickelstål i stor utsträckning. Det användes på många delar som behövdes för att vapnet skulle fungera. Det fanns inte mycket av detta material. När Luftwaffe fick tillåtelse att tillverka 3 000 gevär för lite fler tester ändrades vapnet och manganstål användes istället för kromnickelstål. Företaget Heinrich Krieghoff ombads att tillverka några FG 42:or. Detta berodde på att Rheinmetall inte var tillräckligt stort för att tillverka mängder av FG 42:or. Vapnet användes för första gången av kommandosoldater under Operation Eiche 1943. Operation Eiche var det farliga uppdrag som några Fallschirmjäger åkte på. Under detta uppdrag var de tvungna att rädda Benito Mussolini. Fallschirmjägergruppen leddes av Otto Skorzeny.

Vapnet ändrades hela tiden. Eftersom den första konstruktionen ändrades många gånger och Luftwaffe behövde olika saker, tillverkades många olika typer av FG 42. Papper och böcker som skrevs efter andra världskriget brukar säga att det fanns tre huvudversioner av FG 42. Tyskarna sa dock aldrig att de var olika modeller. "Modell I", "Modell II" och "Modell III" nämndes aldrig officiellt. Tyska tidningar kallar bara vapnet för "FG 42". Det var alltid den senaste versionen av FG 42 som nämndes.

BD 42

BD 42/I är en halvautomatisk kopia av det tidiga FG 42-geväret. BD 42/II är en halvautomatisk kopia av den senare FG 42. Båda dessa tillverkades av HZA Kulmbach GmbH.

Allmän information

FG 42 var ett vapen med selektiv eldgivning. Det kyldes av luften. FG 42 hade också sitt magasin på sidan. Det var ganska lätt att kontrollera om det avfyrades i helautomatiskt läge.

Utfodring och eldning

FG 42 fick sina kulor från ett lådformat magasin. Magasinet kunde rymma 10 eller 20 skott.

FG 42 var halvautomatisk när den avfyrades med stängd bult. Det var inte mycket rörelse när vapnet avfyrades. Detta innebar att det var mer exakt att avfyra enskilda skott. När vapnet avfyrades i automatiskt läge avfyrades det från en öppen bult. När det automatiska läget var aktiverat förblev bulten öppen för att hålla vapnet kallt.

Testning av

FG 42 var tänkt att ge Nazityskland användbar eldkraft. Det tillverkades dock bara ett litet antal. När den testades tyckte fallskärmsjägarna om den. FG 42 hade dock vissa problem. FG 42 hade ett magasin med 20, eller ibland 10, patroner som sattes i gevärets vänstra sida. Det var ganska vanligt att maskinpistoler hade magasin på sidan, men det större magasinet med de tyngre patronerna i ett gevär var ganska obalanserat. Dessutom steg ändan på FG 42 ganska snabbt upp i luften när den avfyrades i automatläge. Detta gjorde exakt automatisk eldgivning svår. Det innebar också att automatisk eldgivning inte var särskilt användbar. Det amerikanska M14-geväret hade problem som liknade dessa.

Vapen baserade på FG 42

Den amerikanska M41 Johnson LMG har många likheter med FG 42. Båda dessa hade sina magasin på vänster sida. De avfyrade också från en öppen bult i automatiskt läge och en stängd bult i halvautomatiskt läge. Även om det finns en del saker som liknar varandra finns det inga bevis för att konstruktörerna av ett vapen kopierade konstruktionen av ett annat.

De sista kända vapnen som baserades på FG 42 är Sturmgewehr 52 och M60-maskinpistolen.

Efter att Krieghoff hade tillverkat cirka 2 000 FG 42:or flyttades manganstålet som många viktiga delar tillverkades av för att användas till andra saker. Detta innebar att vapnet måste konstrueras om för att använda stansat stål. Soldater som använde FG 42 bad om att många små ändringar skulle göras i konstruktionen. Dessa ändringar kan ses på senare FG 42:or. FG 42 hade också en enkel bajonett under pipan. Den var dold av tvåbensstativet. I den senare versionen av FG 42 var bajonetten förkortad. Före uppdateringen var den 10 tum (250 mm). Efteråt ändrades den till cirka 150 mm (6 tum).