Maskinpistol
En maskinpistol är en typ av pistol som skjuter många kulor, vanligtvis pistolkulor, när man trycker ned avtryckaren. En maskinpistol är mindre än en kulspruta och kan lätt bäras av en person. De används ofta när människor behöver försvara sig på små områden eller när människor behöver avfyra många kulor snabbt. De första maskinpistolerna uppfanns i början av 1900-talet. De används ofta av polisen.
Heckler & Koch MP5-maskinpistolen: en favorit bland brottsbekämpare och militärer.
En MP-40-maskinpistol: ungefär en miljon tillverkades under andra världskriget.
Historia
I början av 1900-talet experimenterade man med att omvandla pistoler från halv- till helautomatiska vapen. Automatiska vapen med handtag som avfyrade pistolpatroner utvecklades ungefär samtidigt under första världskriget av Italien, Tyskland och Förenta staterna. De första särskilda konstruktionerna utvecklades under det senare skedet av första världskriget, både som förbättringar av tidigare pistoler med lager och för att ge en fördel i skyttegravskriget.
På 1920- och 30-talen blev de populäraste vapnen för amerikanska gangsters och poliser, i form av den berömda Thompson-maskinpistolen, allmänt kallad "Tommy Gun". Maskinpistolerna blev alltmer framträdande som frontlinjevapen för närstrid och kommandoeldvapen under andra världskriget. De används nu i stor utsträckning av polisens SWAT-team, militära kommandogrupper, paramilitära grupper och antiterroristgrupper i en mängd olika situationer.
Maskinpistoler är mycket effektiva på nära håll; deras mindre kraftfulla pistolpatroner gör dem generellt sett mer kontrollerbara vid helautomatisk eldgivning jämfört med stormgevär, samtidigt som deras ringa storlek och lätta vikt ger dem manövrerbarhet. Pistolkulor stoppas dock ofta av kroppspansar eller skydd och har kort räckvidd jämfört med mellanstora patroner och gevärspatroner.
Utvecklingen under andra världskriget
Utvecklingen under andra världskriget var många och intressant. I Tyskland var utvecklingen av automatkarbiner (Maschinenkarabiner) anmärkningsvärd. Från och med 1939 analyserade den tyska armén stridsförhållandena och utvecklade nya taktiska metoder och krav på utrustning. Den befintliga 7,92x57mm gevärspatronen var kraftfullare och hade längre räckvidd än vad som behövdes. De flesta strider ägde rum på avstånd under 400 m (440 yards). En mindre kraftfull patron (kula) kunde användas. Detta innebar att en soldat kunde bära mer ammunition och att vapnet kunde vara kortare, lättare och med mindre rekyl. Vapnet kunde vara ett automatvapen.
Det tog tid att uppnå detta. Arbetet under 1941 och 1942 ledde äntligen till ett pålitligt vapen, StG 44 (Sturmgewehr 44) "assault rifle 44". Detta tillverkades sedan i stora mängder (över 600 000). Det kom för sent för att påverka andra världskriget, men anpassades senare som det sovjetiska AK 47.
