Gladiolus
Gladiolus (från latin, diminutiv av gladius, svärd) är ett släkte av blommande växter i familjen iris (Iridaceae). Ibland kallas den för svärdslilja, men det vanligaste engelska namnet för dessa växter är helt enkelt gladiolus (plural gladioli, gladioluses eller ibland gladiolas).
Beskrivning
Släktet Gladiolus innehåller cirka 260 arter, varav 250 är inhemska i Afrika söder om Sahara, främst Sydafrika. Cirka 10 arter är inhemska i Eurasien. Det finns 160 arter av Gladiolus som är endemiska i södra Afrika och 76 i tropiska Afrika. Arterna varierar från mycket små till de spektakulära jättelika blomspetsarna i handeln.
Dessa attraktiva, fleråriga örter är halvt hållbara i tempererat klimat. De växer från rundade, symmetriska kottar som är omslutna av flera lager bruna, fibrösa tunikor.
Deras stjälkar är i allmänhet ogrenade och producerar 1 till 9 smala, svärdformade, längsgående räfflade blad som är inneslutna i ett hölje. Det nedersta bladet är förkortat till en katafyll. Bladbladen kan vara plana eller korsformiga i tvärsnitt.
De väldoftande blommorna är stora och ensidiga, med två tvåkönade blommor som var och en har två läderartade, gröna stödblad. De är nästan identiska till utseendet och kallas tepaler. De är förenade vid basen till en rörformad struktur. Den dorsala tepalen är den största och bågnar över de tre ståndarna. De tre yttre tepalen är smalare. Perianth är trattformad, med ståndarna fästa vid basen. Stilen har tre trådformade, skedformade grenar som var och en expanderar mot toppen.
Äggstocken är trelokulär med avlånga eller klotformiga kapslar, som innehåller många brun-vingade frön som är avhiscenta på längden. I deras centrum måste man lägga märke till den specifika pelletsliknande strukturen som är det riktiga fröet utan det fina höljet. I vissa frön är denna struktur skrynklig och svartfärgad. Dessa frön kan inte gro.
Blommorna har olika färger, rosa till rödaktig eller ljuslila med vita, kontrasterande markeringar, eller vita till gräddiga eller orange till röda.
De sydafrikanska arterna pollinerades ursprungligen av långtungade anthrophorinbin, men vissa förändringar i pollineringssystemet har skett, vilket gör att solfåglar, noctuid- och sphingidfjärilar, långtungade flugor och flera andra arter kan pollinera. I de tempererade områdena i Europa kan många av de stora hybridblommande gladiolaarterna pollineras av små välkända getingar. Egentligen är de inte särskilt bra pollinatörer på grund av växternas stora blommor och getingarnas ringa storlek. En annan insekt i den här zonen som kan smaka på gladiolernas nektar är den mest kända europeiska hökfjärilen Macroglossum stellatarum som vanligtvis pollinerar många kända trädgårdsblommor som Petunia, Zinnia, Dianthus och andra.
Gladioli används som födoväxt av larverna hos vissa arter av fjärilar, bland annat den stora gula undervingen.
