Getingar tillhör ordningen Hymenoptera, som också omfattar myror, bin och sågflugor.

De vanliga getingarna (Vespula vulgaris) och getingar (Vespa) tillhör den eusociala familjen Vespidae. Denna har cirka 5 000 arter.

Det överlägset största antalet getingarter (över 100 000) är de parasiterande getingarna. De flesta av dem är parasitoider som lägger sina ägg i andra insektsarters larver. Nästan varje skadegörande insektsart har minst en getingart som lever på den eller parasiterar den. Detta gör att getingar är viktiga för den naturliga kontrollen av skadedjur (biokontroll). Parasitiska getingar används i allt större utsträckning i bekämpning av skadedjur inom jordbruket eftersom de främst lever på skadeinsekter och har liten inverkan på grödor.

Olika typer av getingar

Getingar kan grovt delas in i två grupper:

  • Eusociala vespider (t.ex. Vespula, Vespa, Dolichovespula) som lever i samhällen med drottning, arbetare och hanar. Dessa bygger ofta pappersliknande bon av tuggat träfiber och saliv, antingen i marken, under takutsprång eller högt i träd.
  • Solitära parasitiska (parasitoida) getingar som lägger sina ägg i eller på andra insekter. Familjer som Ichneumonidae och Braconidae är mycket artrika och spelar en central roll i naturens egen skadedjurskontroll.

Biologi och livscykel

Huvuddragen i livscykeln skiljer sig mellan sociala och solitära arter, men i stora drag gäller:

  • Drottningen övervintrar (hos tempererade arter) och startar en koloni på våren genom att lägga de första äggen som utvecklas till arbetare.
  • Arbetarna tar hand om försörjning, uppfödning av larver och försvar av boet. När kolonin är som störst produceras också nya könsindivider (hanar och nya drottningar) mot sensommaren.
  • Parasitoida getingar lägger ägg i värddjur — värdens larv används som föda för getinglarven. Många parasitoider är mycket värdspecifika.

Föda och ekosystemtjänster

Getingar är allätare men med varierande preferenser:

  • Eusociala arbetare jagar ofta andra insekter (t.ex. fjärils- och larvstadier), vilket gör dem till effektiva naturliga fiender mot skadeinsekter.
  • De äter också nektar, saft och sockerhaltig frukt — detta gör att de ibland fungerar som pollinatörer, om än inte lika effektiva som bin.
  • Parasitoida getingar begränsar populationer av skadeinsekter och används därför inom biokontroll och integrerad bekämpning i jordbruket.

Getingar i biologisk bekämpning

Parasitiska getingar (parasitoider) är viktiga inom biologisk bekämpning eftersom de ofta är artspecifika och angriper precis de insekter som är skadliga för grödor eller skog. Användningssätt inkluderar:

  • Konserveringsbiologisk bekämpning: skydda och gynna naturliga parasitoider genom att minska bredspektrum-pesticidanvändning och erbjuda blommande kantzoner som födokälla.
  • Förstärkningsbiologisk bekämpning (augmentation): massuppfödning och utsläpp av parasitoider i odlingar för att snabbt reducera skadedjurspopulationer.
  • Klassenisk biologisk bekämpning: införande av naturliga fiender i nya områden för att kontrollera invasiva skadegörare (kräver noggrann riskbedömning).

Exempel på grupper som används eller studeras för biokontroll är olika Braconidae- och Ichneumonidae-arter samt vissa trichogrammatider som parasiterar fjärilsägg.

Getingar och människor — risker och förebyggande

Getingar kan vara till nytta men också orsaka problem:

  • Sociala vespider kan uppfattas som aggressiva när de försvarar sina bon; deras sting kan ge kraftig lokal smärta och hos känsliga personer leda till allergiska reaktioner (anafylaxi).
  • För att minska konflikter: undvik att nära bon, håll fågel- och kompostbehållare stängda, plocka bort övermogen frukt och täck mat utomhus. Vid behov av borttagning av större bon bör yrkesfolk anlitas.
  • För jordbruk och trädgård: främja biologisk mångfald och minimera användning av bredspektruminsektsmedel för att gynna nyttiga parasitoider och rovinsekter.

Sammanfattning

Getingar är en mycket mångfacetterad grupp inom Hymenoptera med både sociala rovinsekter och ett stort antal parasitoida arter. De spelar en avgörande roll i naturens reglering av insektspopulationer och är värdefulla i biokontroll. Samtidigt kräver vissa sociala arter respekt och försiktighet i möten med människor. Genom att förstå deras biologi och ekologiska funktion kan vi bättre gynna nyttiga arter och minska negativa konflikter.