Stor hornuggla (Bubo virginianus) – Nordamerikas största uggla

Stor hornuggla (Bubo virginianus) – Nordamerikas största uggla. Upptäck utbredning, livsmiljöer, jaktvanor och det karaktäristiska hoot-ropet.

Den stora hornugglan (Bubo virginianus) är den största ugglan i Nordamerika. Den kallas ibland för hoot uggla.

Denna utbredda rovfågel lever i berg, gräsmarker, barrskogar, öknar, chapparaler och många andra livsmiljöer i Nord- och Sydamerika. Dess rop är ett långtgående hoot.

Utseende

Den stora hornugglan är en kraftig uggla med kännetecknande örontofsar (som inte har med hörseln att göra utan är fjädertofsar) och en rund ansiktsdisk. Fjäderdräkten är generellt kraftigt fläckad i brunt, grått och vitt och ger gott kamouflage i träd och buskage. Den har ofta en tydlig vit fläck i halsregionen ("krage") och starkt gula ögon. Könsskillnader finns; honorna är i genomsnitt större och tyngre än hanarna.

Storlek och vikt

• Bodylängd: ungefär 46–63 cm beroende på underart.
• Vingspann: cirka 100–150 cm.
• Vikt: vanligen 1–2,5 kg; nordliga underarter blir ofta tyngre.

Utbredning och habitat

Stor hornuggla finns över stora delar av Nordamerika och flera underarter når långt söderut i Sydamerika. Den är mycket anpassningsbar och förekommer i skogar, öppna landskap, bergsområden, våtmarker, öknar och även i stadsnära miljöer där jaktmöjligheter finns.

Föda och jakt

Den är en opportunistisk topp-predator som äter en mängd olika byten. Vanliga födobitar är små till medelstora däggdjur (råttor, möss, kaniner, skunkar), fåglar (från små fåglar till andfåglar och andra större arter), reptiler, groddjur och ibland fisk. Hornugglan jagar för det mesta från en utkikspost och störtdyker på bytet med tysta vingpennor och starka klor.

Fortplantning

Parbildning kan ske tidigt på året, ofta redan under vintern i många områden. Hornugglor använder ofta gamla stora bon byggda av örnar, andra rovfåglar, eller kråkor, men de kan också häcka i klippskrevor eller direkt på marken. Honan lägger vanligen 1–4 ägg (oftast 2–3) och ruvar dem i omkring 28–37 dagar. Ungarna stannar i boet flera veckor och blir flygga efter cirka 6–8 veckor, men kan fortsätta vara beroende av föräldrarna under flera månader.

Läte

Lätet är karakteristiskt: ett djupt hoande, ofta uppfattat som ett flerstavigt "hoot" som kan höras långa sträckor. Hanen har oftast ett djupare hoande än honan. De använder också olika kontakt- och varningsläten.

Underarter

Det finns många erkända underarter av Bubo virginianus som varierar i färg, storlek och utbredning. Nordliga och bergslevande underarter tenderar att vara större och mörkare än de sydliga eller kustnära formerna.

Status och hot

Globalt är stor hornuggla klassad som livskraftig (Least Concern) tack vare sin stora utbredning och anpassningsförmåga. Hot mot bestånden inkluderar habitatförlust, kollisioner med fordon, sekundärförgiftning från råttgift och elektriska ledningar. I vissa områden har historisk förföljelse minskat lokala populationer, men i många regioner har arten återhämtat sig väl.

Relation till människor

Stor hornuggla har en viktig roll i ekosystemet genom att kontrollera gnagarpopulationer. Den dyker upp i folklore och konst i Nordamerika och har ibland anpassat sig till stadsnära miljöer där den nyttjar parker och industrimark för jakt. På grund av sitt imponerande utseende och kraftfulla jaktförmåga väcker den ofta stor respekt.

Fakta i korthet

• Vetenskapligt namn: Bubo virginianus
• Storlek: 46–63 cm
• Vingspann: cirka 100–150 cm
• Föda: små till medelstora däggdjur, fåglar, reptiler m.m.
• Levnadsmiljö: mycket varierande – skog, öppet land, berg, öken, stadsnära områden
• Status: globalt livskraftig men lokalt sårbar för vissa hot

Stor hornugglan är ett tydligt exempel på en allsidig och kraftfull nattlig rovdjursart som spelar en viktig roll i många olika miljöer i Nord- och Sydamerika.

Sök med bokstav