Gröngöling (Picus viridis) — utseende, beteende och livsmiljö
Gröngöling (Picus viridis) — läs om utseende, beteende och livsmiljö: gröna fjädrar, "yaffling", myrföda, häckning i gamla träd och idealiska halvöppna habitat.
Gröna hackspetten (Picus viridis) är en medlem av hackspettsfamiljen Picidae. Den förekommer i större delen av Europa och i västra Asien och består av flera underarter; vanligen räknas fyra underarter. Alla är karaktäristiska med grön rygg, blekare gulaktig undersida och röd krona.
Utseende
Gröna hackspetten är en medelstor hackspett med en kroppslängd på ungefär 30–36 cm och ett vingspann som brukar ligga runt 45–50 cm. Den har en tydligt grön ovansida och en ljusare, gulgrå undersida. Huvudet bär en röd hjässa (krona) och ett mörkt ögonområde. Hos hanen finns ofta en röd fläck i mustaschlinjen (mala), medan honans motsvarande fält är mer svartaktigt. Ungfåglar är generellt mattare i färgerna och kan ha svagare röd krona.
Beteende och föda
Till skillnad från många andra hackspettar trummar gröngölingen sällan på träd. Den tillbringar en stor del av sin tid på marken där den söker efter myror, som utgör huvuddelen av dess föda. Den fångar myror och deras larver med sin långa, klibbiga tunga som snabbt kan skjutas ut ur näbben för att plocka bytet ur underjordiska gångar. Förutom myror kan den även äta termiter, små insekter, spindlar och ibland bär och frön.
Läte och kommunikation
Arten är känd för sitt högljudda och karakteristiska rop, ofta kallat "yaffling" — ett klingande, skrattliknande ljud som lätt avslöjar närvaron. Den ger också flera andra kontakt- och varningsläten som kan beskrivas som korta, kluckande eller gumlande ljud.
Häckning
Gröngölingen gräver ett bohål i ett levande eller döende träd, ofta i rutten eller mjuk ved. Boet ligger vanligtvis några meter upp i stammen. I bohålet lägger honan vanligtvis fyra till sex ägg. Äggen ruvas i cirka 19–20 dagar och ungarna lämnar boet (är flygga) efter ungefär tre veckor, men fortsätter att få mat av föräldrarna under en tid efter utflugenheten. Både hanen och honan deltar i byggande av bohål, ruvning och utfodring av ungarna.
Livsmiljö
För häckning krävs ofta gamla lövträd med tillgång till lämpligt bo- och födosöksträd. Gröngölingen finns vanligen i halvöppna landskap med inslag av skogar, häckar och spridda gamla träd samt i skogskanter och översvämningsskogar. Viktiga områden för födosök är öppnare marktyper där myror är vanliga, till exempel gräsmarker, hedar, planteringar, fruktträdgårdar och gräsmattor. Närhet mellan häckningsbiotop och goda födosöksområden är avgörande.
Rörelsemönster och status
Gröngölingen är i stort sett stannfågel i större delen av sitt utbredningsområde, men lokala förflyttningar kan ske beroende på födotillgång och klimat. Den har inga stora migrationssträckor och ses året runt i många områden.
Hot och bevarande
Stora luckor i tillgången på gamla träd och naturliga bohåligheter, intensifierad markanvändning och användning av bekämpningsmedel som minskar myrbeståndet kan påverka arten negativt. I många länder är dock populationen fortfarande relativt stabil. Bevarandeåtgärder som gynnar gröngölingen inkluderar att bevara och plantera äldre träd, lämna död ved, och minska användningen av bekämpningsmedel som minskar födotillgången.
Identifieringstips i fält
- Se upp för den gröna färgsättningen och den röda kronan.
- Hanens röda fläck i mustaschen skiljer honom från honan.
- Observera beteendet: mycket marknära födosök och karakteristiskt "yaffling"-rop.
Sammanfattningsvis är gröna hackspetten en lättigenkännlig och intressant art tack vare sin färg, sitt markbundna födosök och sitt speciella läte. Gamla lövträd för häckning och närliggande födosöksområden med gott om myror är viktiga för arten.
Sök